Etikettarkiv: byar

Village hopping och ny rubrik

Som vanligt så blev idén med att sätta ihop något om byarna runt Ierapetra, ”Village hopping” som jag kallar det, plötsligen ett projekt som tog mycket tid i anspråk. Därför blev det inget blogginlägg i slutet av förra veckan, men jag hoppas att du hade en bra helg i alla fall!

Jag har funderat över det här med tips. Resebloggar delas in i två kategorier: dels de som reser, dels de som bor utomlands. Jag hör till de senare, men skriver ju inte bara om sevärdheter o likn utan också om vardagen. Ibland finns tips liksom invävt i något som jag gjort eller upplevt och det är svårt att skilja ut (du som läsare kan använda sökfunktionen för jag är ganska bra på att tagga!). Då och då handlar blogginlägg om en stad eller by eller sevärdhet och det skulle jag kunna samla under en rubrik. Så föddes ”TTT- Tips Till Turist” som nu finns i menyn! Jag kommer att fylla på under veckan med sidor så lugna dig lite. Där ligger några alster redan, bl a om byarna runt Ierapetra.
Hoppas tipsen ska vara till nytta och glädje!

Foten mår bra, det blev nog en mjuk stukning i och med att benet sov. Imorgon ska jag ge mig ut på långpromenad för att testa och om det känns bra så blir det vandring på fredag. Ska bli så skönt att få komma ut igen!

Härom kvällen åt jag på taverna där det var ett barnkalas med 15 barn. Ålder? Nja, det är så väldigt svårt, men cirka 10-12 år. Det var ett himla liv med höga, glada skratt och röster som pratade och skämtade. Först störde det mig lite, men jag blev snabbt botad. Vid bordet bredvid mig satte sig fyra unga män (sisådär 20-25). De pratade inte med varandra utan pillade på mobiler och en av dem tittade på nå’n film el likn. De pratade med servitrisen när hon kom och lite medan de åt. Sedan var det mobilerna igen, en stunds tv och sedan gick de. De verkade inte ha det speciellt roligt. Jag tänkte för mig själv att jag hoppas att kvällen blir roligare för er, grabbar.
Hellre stoj och stim med glada miner än upplysta, nollställda ansikten!

På tal om glada miner så har jag just nu en del kontakt med svensk sjukvård inför mitt besök i Sverige i slutet av november. Inte alltid de samtalen gör en så glad, framför allt inte när man får någon i andra änden som skulle behöva andra arbetsuppgifter som inte involverade kontakt med andra männniskor. Idag fick jag en människa på tråden som var så rätt och så bra! Trevlig att prata med, gav hjälp och ska fixa. Då blev jag glad. Och lättad. Och människan var inte ens ordinarie personal på mottagningen.

Jag går och lurar lite på hur jag ska kunna nå ut ännu bättre med mina vandringar. Kreta är inget vandringsresmål, jag kan bara hoppas att det ska bli ”trendigt”. Begreppet ”vandra” börjar bli så urvattnat i Sverige att det är svårt att nå fram. Vad gör dig nyfiken, får dig att vilja läsa vidare, när du ser en annons om resa?

Nu dags att få i mig lite lunch! Ha det gott!

PS. Nej, jag har ännu inte hittat tvättklämmorna.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Väldigt lyckad spontanutflykt

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Ett land i spännande förändring

A man and a woman once sat down
at a bare table and looked out
at the sky. What needs to be done?

they asked, so that, in later years,
their children or their grandchildren
might ask, What shall we do today?
(from ”Songs from a Dying Village” by Tom Pow, Pueblo Press, 2009)

Sedan mitt blogginlägg om hjälpsamhetssvårigheter har jag funderat vidare över det där med ”äkta”, ”genuina”, ”riktiga” och ”traditionella” grekiska som en del ofta uttrycker att de vill uppleva. Det är svårt att svara på frågor om var man kan hitta det, om det över huvud taget går att hitta vars och ens föreställning. De där orden betyder ju olika för oss alla. Men om vi antar att de betyder små byar med kafenio eller ouzeri där det sitter några gamla gubbar och spelar tavli eller bara halvsover. Och att kvinnorna sitter i en gränd och skvallrar medan de virkar och broderar. Och att byn givetvis ser ut som en så’n där vykortsby med vita huskuber som har blå fönsterluckor och dörrar, någon med en bougainvillea klättrande längs en vägg, andra med stora krukor fulla av pelargoner. Hur nära verkligheten och dagens Grekland befinner vi oss? Och är bilden realistisk?

Överallt i Europa håller byar på att dö ut. Jag minns själv från min tonårstid hur den by som jag växte upp i förändrades. Tanter och farbröder dog, husen såldes till stockholmare som kom och tyckte att ”landet” var underbart och vi charmiga. En förödande landsbygds- och jordbrukspolitik förändrade stora delar av Sverige. I byarna och på landsbygden fanns en framtid för en handfull i min generation, vi andra gav oss iväg dit det fanns utbildning och jobb.
Visst har en del byar fått nytt liv, men ofta är det inflyttade som vill bo lantligt och jobbar i sta’n. Det gör att byar förändras till satelliter till städerna istället för levande byar.

I Grekland har en utflyttning från byarna pågått sedan ett antal år. De du träffar på någon liten ö eller i en liten by kanske bara bor där under turistsäsongen. Skolor är stängda, butiker och kafenio försvinner. Några olivlundar kan inte försörja hela familjer längre, det krävs andra jobb. Kvinnor vill ut i förvärvslivet eller måste ut av ekonomiska skäl. Greker i min generation (jag är 60 år) och de som är yngre än mig – kommer de att sitta och vara ”genuina” på någon kafenio? Knappast. De har andra planer, annat levnadssätt, andra krav och önskningar.

Du kanske tror att jag bara hittar på? Att jag skulle ha någon ond avsikt med att slå sönder den typiska Greklandsbilden? Inte alls, det är bara ett faktum.
Redan 2002 skrev Christiana Stylou and Lina Yiannarou en artikel i Kathimerini om döende byar: Villages are slowly dying. Här på sydöstra Kreta har vi ett exempel. En bergsby där det enligt uppgift inte bor någon grek året om. Några utlänningar bor där året om, resten av husen är antingen ruinaktiga som väntar på att bli sålda eller hus som sålts, renoverats och sedan sålts vidare till mestadels utlänningar som fritidshus. I en annan by som ligger nära kusten fanns för 10 år sedan taverna, kafenio, butik mm. Idag finns skolan kvar, kanske pga att det inte finns skola i grannbyn.

Jag undrar hur man spelar basket med sig själv. Eller hur det är att byta lärare varje år och ha dennes odelade uppmärksamhet. Eller att inte ha någon att byta mackor med på lunchrasten. Så har Christos det på ön Arkoi. Till hösten ska han börja tredje klass. Ensam. Det bor inte ens en präst på ön!
In pictures: The Greek school with a single student
The smallest school in the EU is in Greece with only one student

Jag har sett den här utvecklingen under de år jag rest till Grekland. Den bortglömda, slitna byn är numera vanligare än den uppsnofsade och, många gånger, tillrättalagda.

Är då detta sorgligt? Nja, det vet jag inte riktigt. Grekland måste givetvis också få förändras och utvecklas. Det går inte att konservera tillvaron för att den ska passa in i en turistbroschyr. Det behövs nya idéer, nya tag där turister smetas ut från kusterna och man anpassar sig till kunderna. För turisters krav och resvanor förändras också över tiden. Grekland har stora möjligheter att erbjuda en stor och bred variation av olika sorters vistelser med olika innehåll fördelade över året.

Det är spännande just nu att bo här för Grekland rör på sig, men vart är det på väg? Bli inte ledsen över att en tidsperiod håller på att gå i graven! Häng på och ta emot! Vem vet vad vi får uppleva i denna brytningstid!? Grekerna, landskapet, historien, idéerna, musiken, maten…ja, alltihop kommer att finnas kvar men mer eller mindre förändrat. Och det är människorna själva som måste forma sin tillvaro utifrån sina behov och önskningar – inte utfirån någon annans.

Ha det gott!

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Ny kamera – inlägg 2

I tisdags var det dags för min ”fotosafari”. Efter att ha fotograferat i sta’n i söndags satte jag kurs mot byar, närmare bestämt tre stycken på Ierapetra-slätten: Episkopi, Kato Chorio och Kentri. Buss tidigt på morgonen till Episkopi, sedan strosa och fotografera. Det blev minsann 5,5 tim!

Känns något obekvämt att gå runt och fotografera. Byarna är inga levande muséer utan människors hem. Hur skulle du känna om någon gick runt i ditt område med kamera? Visst skulle det kännas som ett intrång, obekvämt, något som du inte bett om utan bara blir utsatt för. Ibland avstår jag helt enkelt från motiv av hänsyn och respekt.

Och allting är inte vad det tycks vara! Detta är inte övergivna hus (trots att det ena saknar el-mätare!). Det gäller att vara försiktig så man inte plötsligen riktar kameran rakt in i någons vardagsrum.

Jag behövde fokusera så jag bestämde ett tema: Lustifikationer och avvikelser. Som jag skrev i förra inlägget tycker jag att det finns lika mycket skönhet i det ruffiga, söndriga, ratade som det finns i det vykortsperfekta. Och båda finns överallt, det gäller bara att vara öppen.
Ett annat syfte med dagens utflykt var givetvis att fortsätta bekanta mig med kameran. Det är en ny version av den jag hade tidigare och alla ändringar är inte till det bättre, men vi ska nog komma överens.

När jag kom ut till Episkopi var det halvmörkt så jag fick vänta en stund. Härligt frisk morgonluft och en mysig atmosfär av uppvaknande när jag gick runt på de små gatorna och gränderna. Som om byn reste sig sakta och gned sömnen ur ögonen. Fler och fler ljud. En hund blev riktigt uppretad över min uppenbarelse och satte igång några andra hundar vilket störde morgonfriden.

När jag såg mig omkring med mitt kameraöga tänkte jag på något som ofta dyker upp i tankarna. Jag önskar att jag var en duktig fotograf som kan få fram linjer, vinklar, vrår osv med skuggor och ljus. Det finns massor av sådana motiv som skulle kunna bli riktigt läckra foton!
Önskar också att jag var bra på att fotografera människor. Jag undviker det så mycket jag kan eftersom många inte tycker om att bli fotograferade och jag tycker inte om foton där folk poserar. Så jag får nöja mig med ögonblicksbilder vilka ansiktet gärna få vara mer eller mindre dolt eller i skugga.

När man lämnar Episkopi går man samtidigt in i grannbyn Kato Chorio. Fast de ligger ”vägg i vägg” har de helt olika stämning. En sak som är ganska vanlig i Kato Chorio bland de renoverade husen är ytterväggarnas utseende som jag inte förstår. Det är en konstig blandning av puts och frilagd sten – beslutsångest? Jag tycker att det är fult, helt enkelt.

Vid byns torg ligger två kafenion. Där njöt jag av en god frappé och ostpaj med massor av honung. Sedan satt jag kvar medan det kom fler och fler gubbar. Har ingen aning om hur länge, jag gick vidare när jag filosoferat klart.

Genom olivlundar gick jag till den tredje byn. Det är så dammigt och torrt så det knastrar, vi behöver verkligen regn. Några var ute och tittade till sina oliver. Det får inte gå så långt att oliverna börjar torka för då blir det givetvis inte så mycket olja.

Det här med vilka byar man tycker om och inte tycker om är subjektivt. Kentri och jag har ett något märkligt förhållande. Jag tycker varken det ena eller andra om byn, har aldrig fått kläm på den. Mycket konstig känsla! Därför är jag sällan i byn och oftast bara passerar jag på hemväg från vandring. Idag bestämde jag att ge byn gott om tid så jag strövade runt. Släppte lite på mitt fototema för att verkligen ”se” allt. Men…jag vet inte….vi får nog ge upp. Kentri är ett mysterium för mig och får så förbli.

Igår laddade jag över fotona och startade första rensningen då 190 foton blev 120. I gallring till flickr.com blev det 50 st kvar som jag lagt i ett eget album. Om du inte vill titta på varje foto för sig så kan du i alla fall se titeln genom att hålla pekaren över ett foto. Klicka på länken nedan så kommer du till albumen på min flickr-sida. Klicka på album ”Three Cretan villages”. Välkommen!

Till album ”Three Cretan villages”

Imorgon börjar en ny vandringsvecka så nu hör du inte av mig förrän i nästa vecka.
Ha en skön helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information
http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

Tema ”Turist på östra Kreta”: 4. Vägar och byar

Tanken med temat är att ge några tips och lite kommentarer kring att besöka östra Kreta. Vad finns att se, vad bör undvikas osv. Heltäckande för området? Det är en omöjlighet, men något att börja med! Jag vet inte i skrivande stund hur många inlägg det blir och vilka dagar de publiceras, men de kommer i obruten följ.

greeceathensaegeaninfo_com

Bild: greeceathensaegeaninfo.com

Idag blir det lite vägtips och jag skriver inget om orter och platser som jag nämnt i tidigare inlägg. Du får helt enkelt bläddra bakåt!

När det gäller byar blir du kanske lite besviken för det kommer ingen uppräkning av ”byar värda att besöka”. Det är lite vanskligt det där med byar. En by som jag tycker om kanske du tycker är ”Jaha, och?”. Några byar som skiljer sig från mängden kommer jag att nämna. I övrigt – döm ingen by från genomfartsvägen. Stanna, strosa runt, se dig omkring. Njut av lugnet och tystnaden som kanske bryts av en gammal trehjuling (specialfordon) på väg ut till en olivlund. Glöm inte att titta på läget för många byar ligger väldigt vackert. Får du en skön känsla så slå dig ner och ta en kopp kaffe.

Vi börjar i Ierapetra-området. Vi har byar i alla väderstreck. Längs kusterna österut och västerut är byarna vanligen av senare datum och ofta byggda längs vägen och inte så charmiga som bergsbyar. Men se upp för många av dom gömmer finfina stränder! Det finns gott om vägar upp i bergen och vägarna är bra.

Västerut upp i bergent: Makrilia – Meseleri – Prina – Kalamafka – Anatoli – Males – Mithi
Du kan avbryta i stort sett var som helst och återvända till kusten. Missa inte utsiktsplatsen mellan Prina och Kalamafka! Där kan du se både södra och norra sidan av Kreta samtidigt. I Kalamafka kan du gå uppför en massa trappsteg till kyrkan insprängd i berget. Anatoli är till viss del en ”skyddad” by vilket betyder att man inte får renovera hur som helst. En bit innan Males finns på vänster sida ett kloster som är väl värt ett besök.

Österut upp i bergen: Agios Ioannis – Schinokapsala – Orino – Stavrochori
Lite längre österut uppe i bergen: Agios Stefanos – Pefki. Lithines och Pervolakia.

Här österut är det lite brantare och mer dramatisk natur än västerut. Jag har inte varit lika mycket i dessa byarna som i de västra, men de är lika charmiga och inbjudande. Många ligger väldigt vackert.

På Ierapetra-slätten: Kendri – Vainia – Kato Chorio – Episkopi – Vasiliki – Pachia Ammos
Episkopi har ett stort torg där man med fördel kan njuta en kopp kaffe. Nedanför torget på andra sidan vägen ligger ”tvillingkyrkorna” – muslimsk och ortodox. I Pachia Ammos kan du äta lunch på taverna Porto och prata med ägarinnan. Hon var involverad i inspelningen av en av Tzatziki-film som spelades in här.

Agios Nikolaos – Neapoli – Lasithi-platån – Malia
När du druckit soumada i Neapoli så sätt kurs mot Lasithi-platån. Det går uppför och uppför och plötsligen är den där. Här finns natur, museum, Dikti-grottan och mycket mer. När du vill vända hemåt igen så kör ner vägen mot Malia, den är väldigt vacker. Du kan hoppa över Krasi, där är fullt med turister. Ska du passera byn så kör försiktigt.

Kritsa
Flera vägar bär till Kritsa, t ex en från Agios Nikolaos. En annan väg är Prina – Kritsa som med fördel körs från Kritsa till Prina för att riktigt kunna njuta av vyerna. Du kan också fortsätta från Kritsa upp till Katharou-platån, korsa den, komma in i Selakano (unikt skogsområde) och landa i Males eller Kalamafka.

Det finns dom som kniper Kritsa och Lasithi-platån på samma utflykt. Det kan man givetvis göra, men det blir mindre tid att stanna vid olika saker och mycket bilkörning.

Pigg på att ge dig österut?
Från Ierapetra: kör längs kusten, ha en bra karta, ta småvägar. Här kan du verkligen hitta byar där det verkar som om tiden stått stilla. Du kan besöka Kato Zakros, Vai, Touplou-klostret och ta en sväng inom Sitia.
Om du inte vill så långt österut utan siktar på Sitia tycker jag att du ska köra ”gamlagamla” vackra vägen dit via Stavrochori – Hrisopigi – Skordilo – Ahladia – Piskokefalo – Sitia (strax innan Skordilo delar sig vägen och du kan välja att köra via Vouvli – Epano Episkopi – Piskokefalo – Sitia).
Hemåt kör du lämpligast E75 längs kusten till Pachia Ammos. Stanna vid utsiktpunkter och beundra Mirabello-bukten. Den är som vackrast från detta hållet med Agios Nikolaos som en stor, vit pärla i fjärran.

Vi tar en tur västerut från Ierapetra!
Kalami – Kato Symi – Amiras – valfri kustby
Kalami (till vänster om stora vägen) är en övergiven by där några kvinnor bor i utkanten. Det är lite märkligt att gå runt bland husen och ett paradis för den som tycker om att fotografera. Var försiktig! Husen underhålls inte, risk för ras. I ett hus i byns mitt har en familj flyttat in. Det gör känslan av övergivenhet ännu större och märkligare.
Till Kato Symi finns två avtagsvägar till höger från stora vägen.På taverna Omalos (till vänster vid ett litet torg) får du så god mat så du blir salig.
Kör ner igen till stora vägen och västerut till Amiras. Efter byn finns ett stort minnesmonument över den massaker som ägde rum här under andra världskriget. 20 byar sprängdes och brändes av tyskarna, motståndsmän flydde upp i bergen där de jagades och dödades. Monumentet är i modern stil. Är det öppet i kapellet så gå in och titta upp i taket. Där hänger 461 oljelampor – en för varje offer.
Sedan kan du ta vilken väg du vill ner till kusten. Här finns många fina små byar med små fina stränder. En av mina favoriter är Tertsa.

Norr om Agios Nikolaos
Här har du en halvö att köra runt på och upptäcka byar och vyer, njuta av vackert landskap där berg blandas med små slätter. Du kan börja vid Sisi eller vid Plaka – det beror bara på vilket håll du föredrar. Så är det bara att börja leta sig runt med känsla och karta.

Så var det byar! Om du som jag tycker om den traditionella kretensiska byggstilen med stenhus ska du åka till Monastiraki (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). ”Skyddad” by där de flesta av husen restaurerats och renoverats i traditionell stil. Ät på någon av de två tavernorna och om du äter på den nedre kan du be Jannis öppna ”Fabrica” – ett litet museum. Ett tips: åk hit innan det blivit mörkt! Njut av utsikten över Mirabello-bukten, se solen gå ner bakom bergen och ljusen tändas i byarna och i Agios Nikolaos.

Kalami har jag nämnt ovan.

Tripti är en by som ligger ovanför Ha-ravinen. Du kan kömma dit från Kavoussi eller Orino, men bäst väg är det från Kato Chorio (mellan Ierapetra och Pachia Ammos). Det är i stora delar en s k ”sommarby” dit lokalbefolkningen flyttar på sommaren eller åker dit på helgerna. Det finns en liten kärna, annars är husen utspridda på sluttningarna. Här finns också en del skog. Möjlighet att vandra upp till topp norr om byn eller att vandra upp till Afendis Stavros (toppen är dock oftast insvept i moln så det är mycket möda för liten belöning).

Kavoussi (öster om Pachia Ammos) är en ganska stor by och full av liv. Här finns små butiker som säljer must, honung mm så sätt bilen och ta en sväng längs huvudgatan. Strosar du upp i byn och ut en bit från byn (finns skyltar vid stora vägen där byn tar slut österut) kommer du till världens äldsta olivträd, ca 3 350 år gammalt. Lokalbefolkningen föreslog att vinnaren av damernas marathon vid OS 2004 skulle få en kvist från olivträdet och så blev det.

Lastros (på E75 efter Kavoussi i riktning mot Sitia) och är lätt att missa, men gör inte det. Gränderna är så smala att man monterat upp ett trafikljus! Det är rött för den som vill ner i byn om någon annan är på väg upp. Parkera och gå ner och in i byn. Här renoveras med varsam hand.

Två byar som finns i guideböcker: Mirtos (kustby väster om Ierapetra) och Mohlos (kustby på nordkusten efter Kavoussi, går väg ner från på E75). Jag hade inte tänkt nämna dom här eftersom de inte finns på min favoritlista. Som jag skrev i början; en by som tilltalar en person behöver inte tilltala en annan person. Båda byarna ligger fint, men har ganska stort inslag av utlänningar. När det gäller Mohlos tycker jag att byn har ingen egen ”personlighet” utan är en blandning som jag inte får grepp om eller som inte får grepp om mig. I Mirtos är utlänningskvoten hög och mycket av byn påminner om öarna i Kykladerna (de flesta ”blåvita” vykort är tagna på Santorini och Mykonos i Kykladerna, men Greklands ögrupper och öar samt fastlandet har många olika utseenden). Jag tycker inte att det känns som om jag är på Kreta.
Strunt i mig, åk dit och bilda dig en egen uppfattning.

Då har du lite att börja med! Jag har tankar om tre inlägg till: lite om natur typ raviner, skog o likn. Samt ett med tips inför besök i kloster och kyrkor. Och ett avslutande som samlar upp lite av varje. Jag hoppar medvetet över Kretas historia, det är för stort och finns i guideböcker och på nätet.
Vad vill du veta mer om? Känner du till något som jag missat/missar?Skriv i kommentarerna!

 

RESTIPS – BOKA NU! Vandra på vårvackra Kreta!
Mer information på hemsidan inspirewiz.com
om upplägg, förutsättningar, pris, bokning, referenser mm.
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Söndagsutflykt i strålande sol

Helgvädret med lätt regn/skurar kom av sig, solen hoppade snabbt in och tog över. Nu kommer två fina dagar då mina ben kommer att dra ut mig på vandringar. Icke förhandlingsbart och ingen diskussion.

DSC01151

Mandelträden har börjat blomma så smått! Det är ett tecken på att våren är på väg…

Efter frukost igår vid Libyska havet bar det iväg mot nordväst. Det blev en fin färd genom berg och små platåer, in och ut genom byar. På några platser var det bara jag som varit förut, det blir lite lustigt när ”utbölingen” berättar och förklarar. Men kul!

 

 

 

 

 

 

Vid Mália på nordkusten svängde vi inåt land igen med kurs mot byn Apo Kerá på väg till Lassithi-platån. Vi passerade byn Krási på väg upp och den fick mig att fundera över ett märkligt fenomen. Så snart en by, en strand eller någon annan plats i något land slinker in i guideböckerna så genomgår dom en metamorfos. Plötsligen är det så ovanligt och genuint och fint så alla bara måste dit. Trängsel och business brukar bli resultatet. Och i de flesta fall rena turistfällor. Krási under denna årstiden såg ut som de flesta byar förutom en stor vattenbrunn eftersom det är gamla vägen till Lassithi-platån så det var väl rastplats. Jag vet hur byn är under turistsäsong, dock undvikit att köra dit på sommaren.
Det är som megastjärnan Kritsá under säsong. Jag skulle nästan vilja säga att åk dit i vilket fall som helst för det är en upplevelse. Det pratas ibland om att äldre människor löper risk att bli attackerade, t ex väskryckning. Här är det upp-och-nervända världen! Tanterna går till attack, de pratar omkull dig, tar dig i armen. Klart att du måste in i just min butik! Du kan också dra dig lite åt sidan och bara betrakta vad som händer. Det är som ett skådespel!
Mitt tips: Hyr en bil, ge dig ut och leta upp vilka byar som helst. Stanna, strosa. Kör vidare om inte just den byn fångade ditt intresse. Fika eller luncha i ”okänd” by, du kommer att bli förvånad över pris och kvalité! Och du får lugn och ro, slipper trängsel och kommer närmare lokalbefolkningen.

DSC01150

Kloster har ofta så fantastisk utsikt, men det kvittar hur jag fotograferar, det kommer inte fram i alla fall. Och jag var så koncentrerad att jag inte såg papperskorgarna…

En bit utanför Apo Kerá ligger ett nunnekloster som heter Panayia Kardiotissis Keras. Som alla kloster har det en fascinerande historia, både världslig och religiös. Läs mer här! En kedja är inblandad och anses som ”helig”, den hänger inne i den lilla kyrkan. Jag såg besökare ta ner kedjan från väggen och vira den om sig, efter en liten stund togs den av och nästa person virade den om sig. Märkligt. Eftersom den anses kunna utföra mirakler så kanske den kan läka el likn.

 

 

 

 

Upp till byn, in på taverna, god mat och dryck. TV:n på (som vanligt) och plötsligen ett inslag på nyheterna om Stockholm. Sällskapet kunde informera mig om vad som hände, tydligen högerextremister i farten och till min glädje föll samtalsämnet nästan direkt. Jag bara skämdes och sköljde bort den fadda smaken ur munnen med gott vin. Efter all mat gick jag en tur i byn som är väldigt liten, men byggd på ett klipputsprång så denna lilla by rymmer stor höjdskillnad.

DSC01165

Kul skylt: här möts Sverige och Italien i Grekland!

Ner igen mot Mália och denna vägsträckan är definitivt vackrast att köra uppifrån Lassithi-platån och neråt. Jag fick stifta bekantskap med två byar: Sísi och Milatos. Den första har jag hört en hel del om på senare år, men det var inte ”min grej”. Charmig, fin liten skyddad hamn, men i övrigt väldigt turistigt vilket nu på vintern betyder att byn gav ett övergivet intryck. I Mílatos körde vi bara en runda ner till havet, men det var ganska dött och charmlöst. Många byar har ett ”hamnläge” så glöm inte att titta inåt land, ta dig upp dit och strosa i gränder! Mílatos kan vara värt ett besök till, men då uppe i byn. Där lär också finnas en utgrävning som jag får försöka hitta lite information om. Vi hittade inget kafenion och nu sög det ordentligt i kaffetarmen. Här behövdes ett säkert kort: Aghios Nikólaos.

Upp i bergen, Selinári-ravinen på ena sidan. Oj, så vacker den här ön är! Det är nästan alldeles oanständigt. Efter kaffe hemåt, på väg in till mitt hus mötte jag Harry, engelsman. Han hade ramlat för några dagar sedan och knäckt 2 revben. Inte kul när man är nära 80 och måste gå ut med Sophie (en glad, vänlig, småfet liten hund som går lika dåligt som husse). Och inte får han dricka öl pga starka tabletter! Tänk, vilket straff för en engelsman!!

Fler foto på min flickr-sida! Nu ska jag studera kartan för vandring imorgon. Åh, så skönt det ska bli!!

Klicka på bilden för att rösta:

travelmarket

 

Halvdagar blir heldag

Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…)

I torsdags kväll sa väderprognosen regn och åska idag så vi hade ett litet morgonmöte per telefon. Kom fram till att det ser bra ut över bergen så vi ger oss iväg. Skulle nå’t oväder drabba oss ringer vi dagens chaufför: Ylvas man Jan-Erik.
Riktigt lyxigt med chaufför! Jag blev hämtad nästan på min huströskel och så blev vi skjutsade till startpunkten.

I byn Agios Ioannis möttes vi av en välkomstkommitté som bestod av 6-7 katter. Man kan få sämre välkomnande! En av dom hade i ett tidigare liv varit hund för han följde oss över bergen och halvvägs nerför. Misstänker att han i oss såg 2 matautomater, men där tänkte han lite fel. Utdelningen var skral och det var brant att gå så han stod nog på minus i slutändan.

Solen bestämde sig för att titta fram och det gjorde den bara en stund innan vi kom fram till den magnifika utsikten. Där skulle jag kunna parkera några timmar. Tystnad, nå’n enstaka getpingla, molnen som drar över bergen mitt emot, vackra havet där ljuset spelar så det blir flera blå nyanser. Lite kaffe, en bok. Skulle inte vara fel!

På vägen ner gick vi genom en flock med getter. Eller rättare sagt vi kom på vägen och de flög åt alla håll. Getter verkar minst sagt folkskygga och nervösa. Många små, små killingar och plötsligen står ett fint par framför oss! Det var en våt liten stackare som knappt kunde stå på benen och den nu ogravida modern. Vi oroade dom nog precis på sluttampen. Istället för att gå i bredd och driva dom framför oss smög vi ut på ena vägkanten och gick sakta förbi.

Dags för ett stopp och nu är solen så högt så långärmad tröja åker av och kortärmad på. Shortsen får ligga kvar i ryggsäcken, det är lite, lite kyligt efter nattens regn. Tänk att man kan ha det så bara 2 dagar före 1:a advent!

När vi tittade upp mot bergstopparna som vi vandrat över såg vi en konstig siluett som visade sig vara ett träd. En bit därifrån fanns en annan siluett som verkade vara en stor rovfågel. Zoomade in och tryckte av ett foto – det visade sig vara en get! Den måste ha haft en fantastisk utsikt där uppifrån! De är otroliga på att ta sig fram precis var som helst. Därför är rådet att aldrig följa en getstig så bra för hur ska man ta sig upp när man slår näsan i en lodrät klippvägg?

Nere i dalen möttes vi av höstfärger på en del träd och buskar. Det blir så fint och färgsprakande mot det vintergröna. Träden är tunga av apelsiner och mandariner och i en olivlund hörde vi motorn till ”olivkrattan” (ja, jag vet inte vad den heter, den används för att ”slå” ner oliverna ur trädet). Ylva visade mig ett träd med de största oliver jag sett! Det hade jag inte upptäckt om jag vandrat själv. Som jag brukar säga: att vandra ensam eller med sällskap är lika bra men olika.

I byn Episkopi blev det koffeinintag och telefon till chauffören. Undrar om jag kan tinga den där chauffören då och då…det förenklar onekligen logistiken kring vandringar… Till Ierapetra där vi mötte regn och dags för lunch! Mycket gott och tog ungefär lika lång tid som vandringen.
En halv dags vandring och halv dags matintag – så har vi det en fredag i slutet av november! Men vi försöker stå ut.

(märk väl att detta är zoomat – geten var högre upp och längre bort!)

DSC01975

Första höstvandringen

Hyrbilen och jag ger oss iväg tidigt. ”Morgonstund har guld i mund” heter det, fast jag tror inte att jag får upp mina vandringsgäster så tidigt (06:00-06:30…). Vandring idag som ligger en bit bort så den ingår inte i min vandringsvecka (se hemsidan), tycker inte att värdefull vandringstid ska läggas på transport.

Bestämmer mig för att vandra på ”fel” håll vilket är ett bra sätt att få en gammal vandring att kännas som nästan ny. Ska också göra en avstickare. Slår av alla tankar, det är så mycket som snurrar med firma, livet, tillvaron, grekiskan, fix osv osv. Idag blir det bara naturen, landskapet, människorna och jag.

Börjar med en andlös vacker dal/slätt full av dimslöjor, slår mig ner på ett stengärde och äter frukost. Det är så mycket dagg så att det ser nästan ut som snö när solen lyser på den. Nu finns inget visset gräs längre, allt är grönt och blommor blommar. Naturen har fått nytt liv, nu är en av de vackraste perioderna på Kreta.

Avstickare till liten by, följer väg som slutar vid ett kapell, bara att gå tillbaka en bit.

I en by har flera samlats på ett kafenion och samtalet är i full gång. Jag hör toner från ett annat kafenion vid ett litet torg, där sätter jag mig en stund. Det är mer liv och rörelse i byarna nu när det är svalt och friskt. Och nu börjar olivskörden så sakteliga. Verkar som om människor tycker det är extra roligt med en utlänning utanför turistsäsongen och uppenbarligen intresserad av ön. De skulle bara veta hur nära jag bor…

Improviserar med att följa en liten väg upp i olivlundar. (Tips: improvisera bara på vandringsetapper som du känner till, annars stor risk att du kommer vilse.) Kommer minsann ut på den grusväg som jag trodde att jag skulle nå – perfekt! Blomdoft slår emot mig, jasmin. Fullt med insekter och fåglarna kvittrar. Har precis passerat äpple, apelsiner och citroner. Det är en ljuvlig och generös ö.

Oliverna tynger grenarna på vissa träd, på andra finns inte så många oliver. Olika sorter? Läste att bl a Italien får dålig olivskörd i år och då skulle Kreta kunna knycka lite marknadsandelar med sin olivolja. Men tyvärr. Man har inte kunnat enas om en gemensam klassificering/standardisering (kanske gäller hela Grekland) så olivoljan är svår att sälja till de stora uppköparna. De vill så klart veta vad de köper, hur den ska marknadsföras och prissättas. Synd. Alla inkomster behövs. Som jag brukar säga: ensam är svag – tillsammans blir vi starka.

Går förbi en gammal tant som ger mig det varmaste leende med glittrande ögon i ett vackert ansikte. Skulle vilja fotografera, men vet att de inte tycker om det. Dessutom skulle det nog bli ett ”fotoleende”. Jag gömmer det istället i minnesbanken och känner värmen runt hjärtat.

Så kommer jag in i byn Vrisses och blir riktigt irriterad. Jag ser så mycket onödigt skräp på gator och vägar och riktiga grovsopor ute i naturen. En försäljare åker vidare i byn och efter några meter kastar han helt fräckt ut en kasse med skräp genom fönstret. Cirka 15 sek och 10 meter senare stannar han bussen och ropar ut sina varor bredvid ett sopkärl! Förlåt, men är det så jobbigt? Jag vet att greker gärna vill ha snyggt i sina bilar, men nå’n måtta får det väl vara. Jag tar kassen och kastar den. På väg ut ur byn (samma väg som han kör) passerar jag ytterligare cirka 5 sopkärl.
Ibland försöker nå’n skylla nedskräpningen på turisterna och mitt svar är alltid detsamma: det klarar ni så bra själva.

Vid klostret är det slut på friden för i och med nybyggnaden har nunnorna skaffat sig 2 hundar som väl ska vakta, alltså skäller de. Den minsta kom fram och blev kliad så blev det tyst på den i alla fall, men som sagt: friden är borta. Undrar vad nunnorna tycker själva?

Så in i Neápoli igen, cirkeln är sluten. Fika och se’n en liten biltur över bergen till Elounda, förbi Aghios Nikolaos och hem. En alldeles magiskt vacker och fin dag!

Foto på min flickr.com!