Det är så längesen så nu bara måste jag! Packade igår, upp i ottan idag, buss halv sju. En av de jobbigare, men jag kände att det behövde jag. Brant+motvind=dubbelt så tungt? Nä, det kändes mer som om jag hade trippelt motstånd. Dags att få ordning på morgonrundorna igen fr o m måndag.

Mötte får och getter som sprang omkring lite varstans. Visade sig att herden var ute och antingen samlade ihop dom eller tränade en av sina hundar. Jag kunde inte riktigt klura ut vilket. Nu är det väldigt vackert! Olika gröna nyanser, små vårblommor, branta stup, vitklädda toppar, Mirabellobuktens blå vatten och Agios Nikolaos supervitt i solskenet. Plötsligen glömmer man liksom bort vind och brant.

Kom upp till klostret Faneromeni, vintern har gått hårt åt putsen på husen här nere och klostret är inget undantag. Tyst och rofyllt, men kylig blåst. Efter snabbfika fortsatt uppför. Det är roligt att upptäcka nya vägar, men det betyder ibland att alternativen blir så många så beslutsångest inträder. Ner i dal, a’jö till nordkusten och godda’ till Ierapetra nere vid Libyska havet. Och en bit ut ön Chrissi.

Så får jag en idé som inte är speciellt ljus. Tårna mår inte riktigt bra i skorna, kanske jag kan lyckas komma ner lagom till bussen? Och iväg flyger att vara närvarande, att vila i det som är här och nu. Dessutom missade jag bussen med 15 minuter!

Tar en fika på torget i Episkopi, knallar bort till grannbyn, bestämmer mig för att vänta på nästa buss. Det är då jag börjar frysa. Varm efter vandringen, snabbt nerkyld av blåsten. Ut i solen! Står och hänger, bryr mig inte om ”autostop” och ändå stannar en bil!

Tyvärr tar det inte många minuter till Ierapetra för den här människan skulle jag vilja prata mycket med! Han har jobbat som nå’n sorts försäljare, bott i Athen, haft hela Grekland som sitt område. Förutom det har han bott i USA, varit gift med en rik amerikanska (”men det varade bara i 5 år, jag var så ung, bara 25 år”), har en flickvän från New York, nu bor de i Kato Chorio. Han tror att man kan få ett gott liv på Kreta, men vi enas om att vintern varit förfärlig! Och att låten ”I left my heart in San Fransisco” är så sann, så sann. Han har bott på andra platser i världen och nyligen varit på en försäljningsresa i Indien och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att fråga om han någonsin varit i Sverige. Jodå, han bodde i Stockholm 1974-1978, säger sig ha varit en av de första grekiska flyktingarna undan juntan som fick uppehållstillstånd i Sverige. Stockholm tyckte han om, väldigt vackert. Det är bara synd att folket i Sverige inte förstår hur fint och bra de har det, säger han.

När vi skiljs åt tackar jag för skjutsen på grekiska och han säger ”tack, tack!”. På svenska, alltså.

På vägen hem upptäcker jag att några tavernor och caféer har öppnat sina uteserveringar. Tavernorna har plastväggarna neddragna, på ett café sitter alla vända mot havet och solen. Havet är ljusbrunt av slam och grus som förts ner med smält snö och regnvatten, men vad gör det? Våren är här!

Foto på flickr.com!