Etikettarkiv: kavousi

Studiebesök x 4

Så var det dags igen! Jag har tidigare berättat att vår lärare i grekiska då och då ordnar ”utflyktsdagar” eller vad man ska kalla det. Han organiserar då olika besök och som avslutning äter vi lunch givetvis. Vi är ju i Grekland och här kan man inte göra något utan att äta…

I onsdags hade han lyckats få ihop fyra studiebesök och tre av dem kan du ta som turisttips!
(klicka på foton för större format)

Azorias

Jag har varit där uppe under en vandring och beundrat utsikten. Det är en utgrävning av en stad från arkaisk tid och bara det att det inte är minoisk tid är intressant.
Vi hade fått tillstånd av nå’n på ministeriet att besöka, platsen är alltså ännu inte öppen för allmänheten. Chefsarkeologen Lefteris Hatzopoulos (grek-amerikan) som grävt i några år (milt uttryckt) berättade för oss. Det är alltid härligt att lyssna till riktigt engagerade människor så tiden flög iväg. Han berättade bl a att man hittat den äldsta olivpressen i Grekland!
Några timmar till med honom som ciceron hade jag inte tackat nej till, men jag tycker ju om historia och ruiner.

Jodå, det är en Fjällrävens Kånken på chefsarkeologens rygg! (foto: jag)

 

 

Information! (foto: jag)

Olivträdet

Så åkte vi till det äldsta och största olivträdet på Kreta. Det finns ett olivträd på västra Kreta som hävdar att det är äldre. Alla faktorer och omständigheter sammanvägda så är detta olivträdet utanför byn Kavousi det äldsta och största. För att få slut på åldersgnabbet finns bara ett sätt och det är att hugga ner båda träden vilket så klart vore rena helgerånet.
En företrädare för ”Cultural Association” i byn berättade om trädet. Intressant är att det finns en vänförening Kavousi i Frankrike och tillsammans håller man på att sätta ihop en ansökan till UNESCO. Man väntar svar under nästa år om olivträdet blir ett världsarv eller inte.
Trädet har figurerat i olika sammanhang, bl a under OS i Aten då vinnaren av kvinnornas marathon fick en kvist från detta olivträdet.
Det mest kuriosa är att trädets bas inte är en olivträdssort som finns på Kreta. Hur kom den hit? Vem tog hit den? Varför?
http://www.kavousi-crete.gr/

(foto: från nätet)

(foto: från nätet)

Afousa

En gammal bekant för mig. Det är en lärarkollega till vår lärare som på sin fritid arbetar i trä, bl a med svarv. Han har gjort alla övriga verktyg själv eftersom det behövs speciellt stål. Han använder olika träslag, t ex olivträd. Denna gången besökte vi inte hans verkstad utan ute i det fria visade han oss hur han ur en bit trä fick fram en vacker flaskkork. Jag blir alltid imponerad av människor som inte bara gör saker med sina händer utan dessutom vackra saker.
Det går att skriva till honom om man vill köpa något!
https://afousa.wordpress.com/

En konsthantverkare i arbete! (foto: jag)

Evotry

Vad kan man göra av vindruvor mer än vin och raki? Jo, en sorts mos som man sedan förädlar vidare till must, kakor, marmelad, godis, energibars med mera. Vinmust kan man dricka med is, men jag tycker den är god att blanda med raki!
Vid ett tidigare besök fick vi veta hur hela processen går till, denna gången var det mer förklaring utifrån de olika slutprodukterna.
Ett litet familjeföretag som man hittar på vänster sida precis när man kommer till Kavousi västerifrån.
https://www.evotry.gr/

(foto: från nätet)

Lunchen dukades fram på bytavernan Netrino uppe på ett litet torg i Kavousi. En taverna som gör god tzatziki får genast godkänt av mig. Alltihop var gott och lagom mycket. En bra avslutning!

En intressant dag, men sååå varmt! Gårdagen gick i vilandets tecken.

Ha en skön och fridfull helg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Solig adventssöndag

Jag har kanske missuppfattat det här med #blogg24 för nå’n tackade för sig, tyckte att det var svårt att producera ett inlägg per dag om julen. Många bloggar om jul, men här blir det spridda skurar – rätt eller fel, jag vet inte.

Blåst i morse så frukost på stammiscaféet. Se’n hem och hoppade i vandringskläderna, iväg åt nordost till Kavousi. Dags för den där vandringen som jag spanade in förra gången. Den är inte så lång, men efter en tids inneliv pga ostadigt väder så är det nog lagom i förhållande till undertecknads formkurva. Som en kombination av söndagslångtur och kort vandring.

Lättvandrat ner till havet, full aktivitet i olivlundarna. Kommer att passera flera kapell, vill egentligen inte fotografera kapell och stränder, tycker det är lite tradigt, men är de olika så kan det vara lite kul. Oftare och oftare är kyrkor och kapell låsta, det är trist. Många är väldigt vackra inuti, rena konstverken. Funderar på om jag ska byta till shorts denna vackra söndag, men velar. Solen värmer, vindbrisen kyler. Fin liten badvik med otroligt vacker färg på havet. Kanske ska köra hit i sommar?

När jag vänder mot Kavousi igen och lämnar havet kommer jag upp till ett gammalt kapell med gamla målningar. Och en vacker jordgul färg på utsidan – en av de färger som är Kreta för mig. Därifrån gör jag avsteg från min regel ”aldrig följa getstig”. Tänker som så att jag är nära civilisationen, det är folk ute i markerna, jag har inga problem med att vända om det inte fungerar. Väldigt glad att jag inte bytte till shorts när jag plöjer mig fram bland buskar och örter.

Jag hamnar inte vid en lodrät klippvägg, men väl ett staket. Getter kan säkert följa staketet på båda hållen, jag kan inte. Det där med söndagslångtur kan vi stryka, inget promenadstråk det här inte. Går tillbaka en bit, hittar ny stig uppåt och efter ganska branta passager får jag min belöning: fantastiska vyer på alla håll!

Har hamnat vid ett övergivet hus, men det är nog inte så övergivet. Det finns burar, krokar i taket, en kortlek ligger på golvet, väldigt smutsigt, olivolja på flaskor….hm? Kan det vara ett ställe för fårslakt och lamning? Eller ett tillhåll för jägare? Kanske tjuvjakt? Har ju hört att det är lite laglöst uppe i bergen och i ödebygd…

Fortsätter och kommer till låst grind, men lyckas slingra mig ut mellan staket och stolpe. Ser mig omkring, men jag är ensam. Det är nå’t att tänka på oavsett var man är: allemansrätt är unikt för Sverige! Jag är faktiskt inne på någons mark. Ibland inbillar jag mig att det ska hoppa fram en tjock amerikansk sheriff i cowboyhatt med så’n där löjlig läderrem istället för slips och ryta: you are trespassing! Fråga mig inte varför han inte är grekisk polis, det vore ju lite mer logiskt.
Blir jag anhållen hoppas jag att jag får sitta i fängelset i Neápoli för där är så vackert (utanför, alltså). Jag tror att vatten och bröd skulle kunna uträtta underverk med midjemåttet, i övrigt verkar det dock trist med så ensidig kost.

Hur som helst, en dag som idag då solen lyser och små moln dansar runt på himlen blir bergen så vackra. Det är som en film, som om solen retas. Vill du se de här klippblocken? Eller kanske denna ravinen? Den här toppen är väl fin! osv. Jag skulle nog kunna sitta och titta hela da’n, det är som om landskapet får liv.

Kavousi har för mig varit dels en genomfartsby, dels en plats för den hemska ravinvandringen. Nu när jag närmar mig från detta hållet upptäcker jag hur otroligt vackert byn ligger. Det platta landområdet omgärdat av berg som slutar i havet norr om byn som bakom sig har några av de högsta topparna i Thriptibergen som smeks av molnen och där är fullt med skrevor, raviner och veck. Och grönska överallt. Jag tror att byn flirtar lite med mig. Ok, den åker upp på favoritlistan, ingen diskussion, jag ger mig.

De gula blommorna som snart ska bilda mattor i olivlundarna har börjat komma. De är riktiga soldyrkare, man kan riktigt höra hur det knakar när de hela tiden vänder sig mot solen. Och öppnar sig om de tycker att solljuset är tillräckligt. Blir fler vandringar här så länge jag har bil som jag återvänder till efter cirka 4 tim.

Nu blir det hopp in i duschen, se’n ska jag ut och titta på ljusdekorationerna på sta’n och äta nå’t gott. Ha en skön adventskväll!

Foto finns på min flickr-sida!

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.