Ur verkliga livet

Två historier ur verkliga livet: när det kör ihop sig i kubik och när det bara flyter på. Eftersom det handlar om hyrbilar kanske det passar bättre med ”backa med handbromsen åtdragen” kontra ”gasa i högsta växel”.

Söndag den 27 augusti och dags för hemresa från Kastrup, men först lämna hyrbilen i Malmö. Den ska lämnas kl 11 och jag gillar att vara ute i god tid. Jag är framme strax efter kl 10 vid hyrbilskontoret på Gasverksgatan där jag hämtade ut bilen. Det regnar, kontoret är stängt men det sitter en lapp att nycklar ska lämnas i nyckelinkastet och en pil som pekar åt höger. (dåliga foton, jag vet, de är tagna med mobilen i regn och irritation…)

Det finns inget nyckelinkast. Jag går runt byggnaden, inget nyckelinkast. På lappen står också ett telefonnummer som jag ringer. Då kommer jag till ett automatiskt meddelande om öppettider som meddelar att det är stängt på söndagar. Jo tack, jag är väldigt medveten om det. Alltför medveten.

Jaha, vad gör jag nu? Gott om tid till flyget på eftermiddagen så det behöver jag inte tänka på. Jag har inte lust att betala för ett onödigt extradygn, alltså måste detta lösas före kl 11. Funderar ett tag på att bara lämna bilen, kasta in nycklarna i en brevlåda (som hade texten ”OBS! Inga bilnycklar här!!”) eller lägga under golvmattan på förarsidan. Men tänk om någon tar nycklarna och snor bilen? Då skulle jag vara ansvarig. Trots regnjacka börjar jag bli blöt, framför allt om fötterna, och i takt med att blötan blir blötare tilltar irritationen.

Konsulterar internet på mobilen, får tag på ett telefonnummer till ett Avis-kontor i Malmö – abonnemanget upphört. Hittar ett annat kontor som ska öppna kl 12, ringer det telefonnumret. Då får jag äntligen kontakt med en levande människa, tillika Avis-anställd! Förutom att jag nu är blöt och irriterad börjar jag bli stressad, men känner hoppet spira så sakteliga.
Ett samtal mellan två irriterade personer utspinner sig. Han ifrågasätter om jag letat ordentligt och om jag är vid rätt kontor. Min irritation minskar inte, jag håller igen och svarar enstavigt och kort. Då höjer han rösten och upplyser mig om att det är minsann inte enkelt för honom för, och håll i dig nu, ”jag sitter inte i Malmö”. Nu var det här samtalet inte någon SIFO-undersökning om arbetsplatsers geografiska placering så den informationen kändes minst sagt irrelevant. Jag ger mig inte utan förväntar mig information från Avis om hur jag ska göra med den Avis-hyrbil jag hyrt av Avis. Kanske en orimlig förväntan. Börjar kännas som moment 22 eller som om jag landat på fel planet.
Han konsulterar kollegor i två (2) omgångar medan jag väntar i telefon. Och i regnet. Till slut säger han att jag kan lämna bilen på ett annat kontor. Var då, undrar jag och han svarar Centralstationen. Är det kontoret öppet nu?, undrar jag. Ja, svarar han. Jag, mitt dumma spån, tror att han vet vad han pratar om. Antagligen var han bara på fikarast.

Jag kör genom Malmö till Centralen, klockan börjar närma sig 11. På baksidan av stationen inga hyrbilsfirmor. Var fasen är dom? Slänger undan hyrbilen i en lastzonsruta och skyndar in på Centralen. Ingen informationsdisk. Vem kan tänkas veta, vem känner till centralstationen bättre än jag…kanske de som jobbar där och kanske allra bäst de som jobbar med trafik!? Tar ett turnummer på Skånetrafiken. Massor med folk före mig. SJ mitt emot är tomt på folk. Kan inte vara alldeles ovanlig att folk som kommer med tåg ska ha hyrbil så jag stegar in där och frågar efter var hyrbilsfirmorna håller till, t ex Avis. Den lilla människan svarar då, och håll i dig igen, att det vet hon inte för ”jag bor inte i Malmö”. Då känner jag att jag mister tron på Sverige! Har alla slagit ifrån sina hjärnor?? Jag ger blanka tusan i var folk ”sitter” eller var de bor.

Hon drabbas av ett ögonblick av tankeverksamhet och knappar på sin dator. Jo minsann, Avis ska finnas på Stormgatan. Hon konsulterar sin kollega som inte vet var Stormgatan ligger eftersom hon inte heller bor i Malmö (!). Ingen av dem försöker ta reda på det eller slås av tanken att söka på Google maps på datorerna de har framför sig (man vågar väl inte föreslå en papperskarta under disken…) – tur att jag inte kom från Sverige (norr om Skåne) eller utlandet…. Jag upplyser dem om att jag vet var Stormgatan ligger och tackar så väldigt mycket för hjälpen. Och jag lyckas låta bara tacksam och inte ett dugg ironisk. Bara en så’n sak!

Springer ut, kl är nu 10:55, och har inte fått p-bot, kör bort till Stormgatan. På Avis-kontorets dörr står att de öppnar kl 12 på söndagar. Ingen p-plats så jag ställer bilen på en tom plats framför en utfart, går bort till kontoret och ser att där inne rör sig folk. Laddar för att knacka på dörren, tar ett djupt andetag, men hinner inte knacka för en personal öppnar på alldeles eget initiativ! Jag förklarar snabbt läget i en komprimerad version, visar var bilen står och hon tar emot nycklarna. Jag tar mina resväskor och bara går iväg.
Känner mig som Don Quijote som just vunnit ett slag fast jämförelsen haltar med tanke på att han levde i en imiginär värld där vindmöllor blev jättar medan min värld och mina strider denna förmiddag var, tyvärr, högst reella. Kanske jag är mer som en cowboy som rider bort mot solnedgången efter väl förrättat värv med att vinna en bit av the Wild West.

En råbiff (nog den godaste jag nå’nsin ätit!) med ett gott glas vin på Kastrup får mig att må riktigt bra igen!

Vid halv tio på kvällen landar mitt flyg på Iraklions flygplats. Får väskorna snabbt, går igenom och där står Manolis (Yiotis Rent a car) med min hyrbil. Jag har bytt hyrbilsfirma så detta är bara min tredje hyrning. Jag har inte haft möjlighet att ta ut euro, men har kreditkort. Han viftar undan kortet och säger ”kom in och betala imorgon, det är ok, inga problem, kom när du kan på förmiddagen”.

Två ytterligheter på samma dag – man kan bli trött för mindre! Vid nästa Sverige-besök blir det antingen hyrbil som hämtas och lämnas på Kastrup eller gamla stabila fd Statoil. Jag minns tydligt första gången jag hyrde av Yiotis (det finns i inledningen på detta blogginlägget från december) och servicen bara fortsätter så givetvis fortsätter jag att hyra där!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor. Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

Kortis

Det här blir ett kort inlägg, mer som en hälsning. Jag är nämligen något stressad, dock inte i närheten av positiv stress. Vilat armen (musarm/tennisarm för dig som inte läst tidigare inlägg) över helgen, medicinen fungerade bra till söndag kväll då den försatte magen i ett något instabilt tillstånd. Armen verkade nöjd, men igår satte den igång och bråkade lite. Det blir ingen vandring denna veckan, tror inte att det lämpar sig. Och eftersom jag är dålig på tålamodskrävande väntan så är jag alltså STRESSAD och det börjar krypa in i humöret. Det börjar kännas lite som himlen såg ut i lördags kväll:

Jag kan dock finna ett visst mått av glädje i att se mig själv i spegeln eftersom jag idag släppt loss min frissa. Fantastiskt vilka underverk hon kan prestera! Med lite gegga, schampo, sax och kam trollar hon bort sisådär 5-6 år och lyftet höjer också känslan av fräschhet och pigghet.

Hur som helst! I söndags var det Agios Georgous’ (Sankt Göran) namnsdag. Han är Ierapetras skyddshelgon (jodå, varje ort, eller i alla fall stad, har sitt helgon) och vår huvudkyrka är tillägnad honom. Så efter gudstjänsten vad det ett litet tåg med orkester från kyrkan till torget. Jag var inte där, men hörde orkestern på mitt frukostställe så ägg och bacon blev både festligt och högtidligt. När jag passerade kyrkan på väg hem satt det folk utanför på innergården och åt och drack. Antar att det bjöds på någon kaka eller bröd. Jag gick in och tände ljus samt fotograferade blomsterställningen med hans ikon. Epitafen från i påskas stod i ett hörn så det var mycket utsmycknad i kyrkan.

 

Jag är inte uppdaterad på nyheter eftersom jag ska använda datorn så lite som möjligt, men jag har snabbkollat delutbetalningen av tredje stödlånet. Och precis som jag trodde har samtalen inte kommit längre, IMF vill fortfarande inte vara med eftersom eurogruppen inte vill ge skuldlättnader. Men nu börjar det verkligen brinna i knutarna! I juli ska nämligen Grekland göra en avbetalning så nya pengar måste betalas ut innan dess. Rena snurren!

Nu ska jag gå och laga middag vilket i dessa dagar betyder en annan soppa än igår. Livet leker…


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

Vandrande funderingar

I kontakt med vandrarkunder, både presumtiva och reella, får jag ta emot frågor och tankar som sätter igång funderingar hos mig. En del resulterar i korrigeringar av vandringar, bokningsrutin med mera. En del är mer övergripande och just nu snurrar det runt funderingar kring vad jag egentligen sysslar med, hur nå ännu fler människor och hur hantera etiketter.

I vandringsvärlden finns vandrare och vandrare. Jag hör till dagsvandrarna som återvänder hem eller till hotell/lägenhet på kvällen. Den andra gruppen är de som kombinerar vandring med friluftsliv, dvs de lagar mat och sover över ute i naturen. Det vi har gemensamt är att vi tycker om att vistas i naturen, få upplevelser och koppla av.
Det finns också frågan varför man vandrar. Jag hör till de som gör det för avkopplingen, naturen, hämta energi, få frisk luft, må bra. Det finns de som ser prestationen som det primära, t ex hur långt man kan gå på en viss tid, hur svårt väder man kan klara av.
Det verkar också finnas de som har en lista över vad och var man ska vandra. Och det finns de som åker på vandringsresor, men inte vandrar annars. Ingen av dessa tilltalar mig så jag vet inte vilka leder eller toppar man ska vandra och jag är så gripen av själva vandrandet att jag gör det året om.

Inget av det jag nämnt så här långt är något bekymmer för mig. Det går inte att säga att den ena naturupplevelsen är bättre än den andra. Det enda jag funderar lite över ibland är de som åker på vandringsresor, men inte vandrar regelbundet. Jag kan tycka att det är väldigt synd att inte uppleva sin närmiljö och att regelbunden vandring kan ge så mycket i en jäktig tillvaro. Dessutom tycker jag att det skulle vara jobbigt att vandra i flera dagar efter ett långt uppehåll. Samtidigt är vandringsresor bättre än inget vandrande alls och chansen finns att bli biten!

Problemet för mig ligger i andra änden. ”Vandra” börjar bli urholkat i svenskan och betyda lite vad som helst. Promenad, långpromenad, gå en runda, gå en tur osv är uttryck som jag ser alltmer sällan. Det verkar som om allt är att vandra. Det här gör det svårt att marknadsföra vandringar då det kan bli ett stort gap mellan förväntningar och vad som erbjuds.

Jag tycker inte att man vandrar när man går en promenad eller en långpromenad. Vandra är inte bara att gå – det inbegriper så mycket mer som närvaro, naturupplevelser, koppla av med mera. När man hänger ryggsäcken på ryggen och snörar på skorna för att vistas i naturen omkring 4 timmar är man ute på en halvdagsvandring, tycker jag. Någonstans där går gränsen för mig. Det behövs tid för att varva ner och lägga i vandringsväxeln, skifta från jäkt och problem till att uppleva och njuta av det som finns runt om, tömma skallen och bara ta in här och nu. Sedan ska man vistas i det där tillståndet ett tag för att efteråt känna sig utvilad och full av energi.

Jag kan mycket väl gå långpromenader med den som så önskar, men då kommer jag att kalla det för det. De är en väldigt bra inkörsport till vandring och kan jag hjälpa och inspirera fler till att ta steget vidare till vandring så gör jag gärna det.  I mars gick jag en långpromenad med en riktig stadstjej som efteråt sa att hon ville prova längre sträckor.

Som vandringsledare är det omväxlingen mellan olika kunder som är givande och att få berätta om den här ön, lite historia och annat som det finns intresse för. Andra ögon kan öppna mina ögon för saker som jag inte sett även om det är en vandring jag gjort många gånger. De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha ett par vana alpvandrare som kunder och då visa den kretensiska våren i det omväxlande landskapet. En annorlunda natur än vad de är vana vid och som de verkade uppskatta och njuta av. Vi pratade också om hur bra det är med organiserad vandring bl a för att inga dagar blir bortkastade, slippa planering, kunna koppla av helt, få se platser man inte hittat själv.

Det där med etiketter på olika saker fascinerar mig dels rent språkligt, dels varför de behövs. Vi kan inte försöka vara närvarande i det härvarande utan det ska kallas mindfulness. Vi kan inte göra flera saker på en gång eller ha många bollar i luften utan det ska kallas multi tasking. Och på tal om det verkar vi ha svårt för att ”bara” göra en sak utan flera saker ska kombineras även när vi är lediga. När man är ledig vill man väl koppla av fast det heter ju relax och det finns t o m relax-avdelningar. Vill vi vila kropp och själ söker vi inte ensamhet utan då åker vi på retreat. Det finns många exempel. Det som jag finner lite lustigt och märkligt språkligt är varför vi så ofta tar till utländska ord. Varför behövs de här etiketterna och blir det vi avser bättre, finare och mer upphöjt om det är utländska ord? Något att fundera över!

Nu har det dykt upp även inom vandring. Angeliqa Mejstedt har i vandringsbloggen.com lanserat uttrycket hikefulness:

Hikefulness är ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Jag tänder ingen brasa, men sätter mig ofta och bara njuter av det som finns omkring mig så definitionen, som är bra, stämmer in även på en dagsvandrare. Men behövs etiketten? Och varför engelska? Jag är lite tudelad. För en del av mig tänker att om det nu ska vara så svårt att nå ut till människor med vandring och naturupplevelse så kanske det behövs ett uttryck som kan tävla med alla de andra. Jag får väl gå och suga på det ett tag!

Kanske jag tar lite ledigt från funderingar för nu är vi i påskveckan. Kommer mer om den framöver i bloggen. Jag hinner inte med eller känner till alla traditioner så undrar du något om påsken i Grekland så googla, men tänk på att det finns lokala skillnader så lägg till Kreta. Det blir min fjärde påsk här och jag lär mig något för varje gång. I år ska jag inte köpa något påskbröd (dyrt och smaklöst), men försöka komma ihåg att köpa en ljuslykta (till vad får du veta om några dagar).

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Mellandagstankekorn

Lite mellandag idag, ska snart hämta hyrbil för de sista dagarnas aktiviteter. På lördag är det dags att åka hem till den vackra ön med sitt magiska ljus, sköna natur, underbara och gästvänliga människor…osv…! Det far runt en massa tankar och känslor, men det får jag reda ut senare. Jag kan i alla fall konstatera att den stora förändring jag gjorde i april var helt rätt, jag hamnade där jag vill och ska vara.

Lite andra tankar som far runt idag:
Slog på tv:n en dag och hamnade i slutet på ett amerikanskt program där de gjorde om ett rum och en trädgård. En plats i trädgården där familjen skulle kunna umgås utrustades med soffa och vädertålig tv. Pappans reaktion var att ”så härligt att sitta där hela familjen en fin sommarkväll och titta på tv”.
Jag anser att tv har oförtjänt dåligt rykte, det finns många bra, informativa och underhållande dokumentärer, reportage, historiska serier, filmer o likn. Se’n finns det mycket skräp som kan ersättas med att läsa en god bok, gå en promenad eller göra nå’t annat. Det trista med tv tycker jag är att det snart står en apparat i varje rum och nu tydligen även i trädgården. Folk pratar så mycket om stress och ont om tid – vill vi verkligen lägga så mycket av vår tid på tv? Nog finns det annat en familj kan göra en fin sommarkväll än att titta på tv i trädgården! Kanske prata med varandra?

En reklam svischade förbi som informerade om att ”nu erbjuder vi bredband som är snabbare än alla våra konkurrenter”. Kan man annat än skratta? Vår jakt på att ”vinna”, ”spara” tid och att allt ska gå så fort som möjligt kanske resulterar i att den digitala världen blir nervös eller irriterad på den långsamme användaren. Eller de kanske hittar på egna sökningar eller aktiviteter när de får vänta för länge på oss. Vem styr vem?

Åka buss och tåg är väl inte direkt buskul, men det är ett ypperligt tillfälle till både roliga och intressanta observationer av våra medmänniskor. Både i stort och smått. Mobilsamtal och samtal som man inte vill lyssna på men inte kan undgå att höra. Originella klädstilar, stökiga individer, roliga ungar. Eller t ex varför så många saknar nacke. Ja, jag menar inte att de är nacklösa utan att de saknar medvetenhet om nacken. Ansiktet sitter på plats, ofta omsorgsfullt sminkat, lugg och sidor kammade och fixade. Och nacken ser ut som ett kråkbo! Visst är det konstigt!? Kan det vara så att det man själv ser i spegeln är det man tror att andra ser och glömmer bort resten?

Systern ska flytta, hade besök av persiennfirma en dag. Det var lite problem med den nedre delen av fönstren för persiennsnören får, enligt nya regler, inte hänga för långt ner – visste du det? Hur många regler orkar vi med och visst känns det lite petigt om man jämför med andra samhällsfenomen? Eller?

10298970_10154754060230641_6049416057550250015_n

Foto från www.visitgreece.gr

 

Om fria zoner och livet

Berättade igår att jag gjort lite fynd vid rensning av filer på datorn. Ett om social kompetens fick du igår och idag kommer nästa: hur få ett roligare, bättre liv och inte dö i förtid. Trots att texten har några år på nacken känns den aktuell.
Det är viktigt med fria zoner, jag tror att det ligger mycket i resonemanget. Mina fria zoner är bl a vandringar, söndagsfrid, välja bort ”måsten” ibland (damm ligger kvar till nästa dag…).
Kanske lite lång text, men fixa en kopp kaffe eller te och sjunk ner en stund i en skön stol. Skapa en liten fri zon!

Fria zoner banar väg för lyckligt liv

Publicerad: 16 juni 2008, 09.13. (vet ej var den publicerades, tror svenska dagbladet /ia)
Text: Lennart Lundquist.

BORTOM STRESSEN. Nu när semestern nalkas vill förmodligen åtskilliga av oss få tid att bara finnas till och slippa vardagskraven. Eller kanske fullt ut ägna sig åt favoritintresset. Den här veckan handlar Idagsidan om fredade zoner, de stunder och platser som är våra egna

Du sitter utanför torpet ensam med anteckningsboken, en kall öl kanske, eller en kopp kaffe. Du skriver en rad eller två, tar dig en paus och begrundar.

Du går en sväng förbi trädgårdslandet och inspekterar rödbetsplantorna som växer så långsamt att det inte syns. Och även om du höjer rösten och pekar med hela handen kommer de inte att skynda sig.

Du ser en konstig fågel i syrenbersån, överväger en kort stund att gå in och hämta fågelboken men beslutar dig istället för att återgå till korsordet du började med på morgonen.

Du befinner dig i en fri zon där all tid är din egen. Du kan nöja dig med att öppna en burk pilsnerkorv till lunch – eller ägna tre, fyra timmar åt att laga en middag med tre rätter.

Du bestämmer.

Stressforskaren Aleksander Perski berättar i sin bok Ur balans om en man i karriären som kom till stresskliniken på Karolinska institutet. För att hinna allt han skulle göra hade han börjat med att borsta tänderna, kissa och duscha samtidigt.

Vad den mannen gjorde i ett tidigt skede under det målmedvetna arbetet med att förstöra sitt liv var förmodligen att välja bort sin fria tid, sin frizon.

De fria zonerna kan vara lite vad som helst – men är nödvändiga om man inte ska dö i förtid och för att man ska ha ett bra och roligt liv.

I sin bok hänvisar Aleksander Perski till kollegan och psykologen Kristofer Konarski som funderade mycket över vad hälsa egentligen är. Denne fascinerades av tankegångar som presenterades redan på medeltiden om att det behövs tre ingredienser i livet för att det ska bli gott:

• Vita activa, ett aktivt liv, ­arbete, tillverkning

• Sömn

• Vita contemplativa, ett liv i begrundan, för kontakt med sig själv, omgivningen, naturen, ­högre makter.

”Tanken att livet i begrundan var överlägset livet med arbete och tillverkning dominerade vår kultur – och andra kulturer med för den delen – under flera tusen år. Den maniska fixeringen vid vita activa som vi nu upplever är en nyskapelse som spred sig i ­Europa under upplysningstiden. Som alla överdrifter är den förmodligen varken särskilt klok ­eller hälsosam”, skriver Aleksander Perski i Ur balans.

I den fria zonen gör man allt i sin egen takt utan att pressas av någon annan. Men det betyder inte nödvändigtvis att det måste vara något som går långsamt.

– Det är ett tillfälle att andas ut och in, att hitta sin egen andning, sin egen rytm – oavsett vad det är man gör. För mig är det att åka motorcykel. Jag fokuserar på ­nästa kurva, njuter av vägen, friheten, avskildheten. Det är meditativt, även i hög fart, säger Allan Linnér som varit psykoterapeut i 30 år.

Inte sällan handlar det om att finna kontraster, omväxling. Att byta ett lugnt tempo på jobbet mot något som går snabbt – eller tvärt om. Eller byta kroppsarbete med något intellektuellt utmanande – och tvärt om. Att leka ­eller kasta sig ut i fria fantasier om man har ett fantasilöst och ­inrutat jobb.

Björn Wrangsjö, docent i barn- och ungdomspsykiatri och psykoanalytiker, berättar om den amerikanske analytikern Christopher Bollas. Han menar att alla människor skapar sig själva varje dag. Precis som på operan har man tillgång till en stor rekvisita, men vad det ska bli för föreställning just den dagen beror på alla val man gör. Man väljer – omedvetet – redan när man vaknar, hur och vad man äter till frukost, vad man lyssnar på för musik, hur man tar sig till jobbet och så ­vidare.

– Och när man befinner sig i den fria zonen skapar man sig själv på sitt eget sätt, bortom omgivningarnas prestationskrav. Det betyder inte att det inte kan finnas krav i det man gör i den fria zonen. Men man gör det på sina egna villkor och i sitt eget tempo. Det är en sida av sig själv där de positiva känslorna över­väger och där man är nöjd med sig själv, säger Björn Wrangsjö.

Den kände stressforskaren ­Töres Theorell sjunger i kör och spelar fiol när han är ledig. Och gräver i jorden eller slår med lie på torpet i Stockholms skärgård.

Han varnar för att även de fria zonerna kan förgiftas av prestationskrav och stress.

– Man ska inte bry sig om vad andra har för synpunkter utan försjunka i att vara som man är, säger han.

Till Alnarps rehabiliteringsträdgård i Skåne kommer människor med så kallat utmattningssyndrom, människor som förlorat kontakten med sin kropps behov av vila och återhämtning därför att de gjort sig av med sina fria zoner.

– I grunden handlar det om människor som håller på att gå sönder därför att de i ett högt tempo gör sådant som de egentligen inte tycker om att göra. Här försöker vi hjälpa dem att hitta tillbaka till sådant som de tycker om, säger Lena Welén-Andersson, arbetsterapeut på Alnarps rehabiliteringsträdgårdar.

Det finns forskning som visar att det är helt andra delar av hjärnan som används i naturen, i trädgården. När vi sitter framför ­datorn eller kör bil använder vi så kallad riktad koncentration. När vi plockar med de långsamma rödbetsplantorna använder vi den spontana uppmärksamheten. Utbrända människor har ofta förlorat kontakten med den spontana uppmärksamheten, förlorat kontakten med sina sinnen, med sin skapande kreativitet. I Alnarp tar man den fredade zonen trädgården till hjälp för att om möjligt lotsa dem tillbaka till detta.

– Vi visar dem hur man sår frön, hur jorden luktar och hur den låter när man silar den genom fingrarna. Vi försöker få dem att uppleva nuet. Här handlar det om människor med prestationsdriven självkänsla som är måna om att göra sådant som ­andra tycker de ska göra, som ­andra uppskattar att de gör. De kan ofta bli sorgsna när det går upp för dem vad de ägnat sitt liv åt, säger Lena Welén-Andersson.

De som kommer till Alnarp får också tillverka en så kallad pauspinne. Pinnen har de med sig hela tiden och kan sätta upp precis när de vill, när de tycker att de fått nog och vill vila. Pinnen tar de sedan med sig ut i det verkliga livet för att ha som påminnelse och för att lära sig att det är möjligt och nödvändigt att ta en paus då och då.

”När jag kom hem från arbetet och hade ätit och satt mig i soffan, ja då var det dags att gå och lägga sig. Jag orkade ingenting. Den här tröttheten liksom tog bort allting av att vilja göra någonting, att orka göra någonting, det här ­andra man skulle kunna göra när man kom hem som inte hade med jobbet att göra, det liksom försvann, det fanns inga krafter kvar för dom här andra sakerna, att diskutera med dom därhemma, att gå ut, att vara med i sportaktiviteter, det försvann också”, berättar en framgångsrik gruppchef på ett telekombolag i Aleksander Perskis Ur balans.

I boken berättar Perski om två undersökningar av välmående hundraåringar i Sverige och lika välmående hundraåringar i USA. Det visar sig att deras liv bestått av sedan länge etablerade vanor där proportionerna mellan aktivitet, sömn och egen tid var väl avvägd. Alexander Perski tror att forskningen i framtiden kommer fram till att idealtillståndet innebär två perioder återhämtning för varje period av aktivitet.

”Att uppnå ett tillstånd där ­själen känner sig fri och stilla är ingen lätt uppgift för oss moderna människor. Men utan sådana stunder är förmodligen ett långt liv helt omöjligt. Det är nog därför sabbatsvilan var en av de grundläggande klokheter som vår kultur ville bevara för all framtid. Det tredje budet lyder: ’Sex dagar skall arbete göras, men på den sjunde dagen skall ni ha helgdag, en Herrens vilosabbat. Var och en som på den dagen gör något arbete skall dödas’,” skriver Aleksander Perski.