Etikettarkiv: tankar

Sväva bland moln och perfekt landning

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vandringsdags och glada skratt

Vandringsdags igår

Det blev buss 6:30 till byn Episkopi. Av någon underlig anledning var det samma busschaufför som senast och han var lika sur. Han kanske inte har det bra i livet eller tycker inte om att köra buss. Eller så tycker han så mycket om sin buss att han vill ha den för sig själv. Han tog inte en cigg och en kopp kaffe inne på stationen som de andra gör utan satt i bussen med dörren stängd, fikade och blåste rök ut genom sidofönstret. Nu slog det mig att han kanske är mobbad!
Förra gången fick jag inte gå ut via bakdörren och igår morse höll han på att missa att jag skulle av. Ja, ja, det finns alla sorter.

Första halvan var samma vandring som när jag fick sällskap av de (o)frivilliga vandrarna så det blev ingen frukost vid kapellet. Tänk om de dök upp igen! Då skulle de känna igen mig och jag skulle absolut inte bli av med dom. Man kan lugnt säga att jag gick ganska rask förbi vår mötespunkt.

Skön bris uppe i bergen, getklockor lite överallt, fåglarna kvittrade som tusan, ödlor prasslade i gräset. Klarblå himmel, milsvid utsikt. Kort sagt en så’n där dag som inte kan bli mycket bättre.

Mötte pickup med två män som skulle mata getter visade det sig. När de paserade mig fick jag ingen hälsning, bara en mörk, butter min. Vad är det för fel på folk idag? Solen skiner, naturen är grön och grann, det är fred och vi lever. Vad kan man mer önska sig?

När jag vandrar är tankarna på vift och det dyker upp lösningar och ibland t o m beslut. De är alltid väldigt bra och det känns gott att ha låtit hjärna jobba fritt i sina vindlingar och vrår. Har ganska lätt för att släppa något som dyker upp och fortsätta njuta. Någon gång händer det att det dyker upp nå’t som är svårt att släppa och det gjorde det igår. Jag skickade ett mail för några dagar sedan, men skrev jag si eller så…..? Blev det fel? Eller var det rätt?? Koncentrationen bort från vandringen, försökte fösa bort tanken eftersom jag ändå inte kunde göra nå’t åt det här och nu, upp med mobilen och talade in att inte glömma kolla. Och tänk, då försvann det och naturen trängde in igen. Det gäller att ha sina små knep!

Tog en halva från en annan vandring så slutet blev också Episkopi. En fika så klart och se’n vänta på bussen. Samma busschaufför! Och inte var han gladare, inte.

Eftermiddagen tillbringade jag i soffan med en film och se’n middag ute. Vandringsdagar är go’a dagar på många sätt!

Jag filmade en del, ska se om det kan bli en hel liten snutt. Foto kommer upp på min flickr-sida på nätet i helgen, hoppas jag.

Glada skratt

Många små stunder i vardagen går oss förbi för att de inte är omstörtande eller vi liksom bara tar dom för givna. Är vi lite mer vakna och inte splittrade mellan en massa saker så finns det många små stunder att njuta av. Och hämta glädje ur långt efter att de har hänt.

Jag har tidigare berättat om engelsmannen som bor några hus ifrån mitt hus. Jag tror inte han misstycker om jag berättar att han heter Harry, det blir bättre flyt än ”engelsmannen”. Vi brukar heja på varandra och ibland byta några ord. Idag när jag gick förbi visade Harry att skenan på hans tumme var borttagen (så illa kan det gå när man snubblar på mattkant, ”I wasn’t even drunk” sa Harry när det hade hänt), men den gör fortfarande ont. Sedan undrade Harry om jag är bra på mobiler. Det är jag inte, men man kan alltid försöka. Någon hade pillat på hans mobil så nu fick han bara upp grekisk musik från grekiska X-factor och inte Dean Martin. Och det är ju, lindrigt uttryckt, lite skillnad.

Ja, det skulle jag väl kunna fixa. Jag menar, hur svårt är det att hantera youtube? Jag som är så IT-van och något yngre än Harry. Bara att söka…eller kolla om han har någon kanal….eller något sparat… Högmod går före fall, heter det. Jag var inte människa att få fram hans musik hur jag än försökte. När jag sa att ”tyvärr” så sa Harry:
– You are pretty useless, come to think of it!
Stort skratt från oss båda. Jag kontrade med att
– I’m no good at all, that’s true. That’s why I’m single.
Nya skratt.
Det blev ett litet avbrott när några förvirrade turister passerade för Harry undrade om de behövde hjälp. Och det gjorde dom för de letade efter Napoleons hus.
När de var på plats vid lilla hörnhuset tog vi upp tråden igen och utgöt oss lite kring det där med singel, att det har sina fördelar men är ensamt. Så jag lärde Harry det svenska talesättet ”Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg” (jag översatte till engelska, alltså….). Det finns inget motsvarande på engelska, men han tyckte det var väldigt bra:
– Oh, I will get that tatooed on my arms!

Om du möter en gammal engelsman med ”Shared joy is….” så vet du vem som är källan. Eller kanske det ska vara ”den skyldiga”. Eller ”upphovsman”.

Nu sitter jag här och småler när jag skriver och minns. Små stunder, missa inte dom!

Lössen lever i högsta välmåga, hunden har ännu inte fått stämbanden bortopererade, men nu stämplar jag ut och önskar trevlig och fridfull helg! Snart är det måndag igen….

VÅRYRA I BERGEN PÅ KRETA!
Boka höstens vandringsvecka senast den 30 juni och du får 15 % rabatt!
Vandra med vandringsledare som visar sina pärlor, upplev natur och landskap,
få kraft och energi, njut av oändliga vyer.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

 

Lite snurrigt i dammet

I veckan frågade en person som jag känt i många år om jag verkligen bor här nere nu hela tiden. Jo, det kunde jag inte neka till. Och se’n sa han: ”Don’t you ever go to Sweden? For holidays?” Då snurrade min hjärna två varv. Ett så’nt där ögonblick då alla begrepp vänds upp och ner. Det är många år se’n jag förknippade Kreta med semester, ön har länge betytt så mycket mer för mig. Det blev ett ögonblick då jag hann ikapp mig själv och kände glädje över att jag faktiskt bor här nu. Men att åka till Sverige på semester!? Visst låter det konstigt?

Så glider tankarna över till vad som är ”hem”. För mig är det så att ”hemma” är där jag är och där jag har mina viktigaste saker. Tiden har ingen betydelse, ett hotell under två veckor är också ”hemma”. Däremot känner jag mig rik som har flera platser som jag känner väl och där det finns massor med minnen och människor. Österlen, Lund, Skåne som landskap, Genève. Lustigt nog har jag börjat känna att jag bara måste besöka Genève igen. Att resa tillbaka handlar kanske lite om att komma ifatt sig själv, hitta delar av sig själv som kommit bort. Kanske bara att få minnas en stund i lugn och ro, knyta an bakåt.

Jag har skyfflat ut en massa fint damm idag, en av nackdelarna med blåsten. När jag satte mig ner och öppnade datorn så hade en av mina facebook-vänner delat en bild till alla sina vänner, men det kändes som om det var till mig för det var så mitt i prick och perfekt tajmat:

sonjaandersson

Bild: Sonja Andersson

Så nu tackar jag för mig och flyter in i helgdimman! Ha en lugn och fridfull söndag!

Solskensvandring

En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

DSC02464

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)

Tankens och ordens makt

Här kommer det tredje av mina fynd vid filstädning. Passar alltid bra med ett gott skratt!

Specialagenten

Det var på landsbygden på en bank.
Några maskerade män rusar in och skriker:
– Lägg er ner, detta är ett rån!
Alla slänger sig på golvet utom Axel som står där rakryggad.
Mannen skriker på nytt:
– Lägg dig ner!
– Nej, jag är specialagent.
Då höjer dom rösten ytterligare och skriker:
– Lägger du dig inte ner skjuter vi huvudet av dig!
– Det gör ni inte, säger Axel, för jag är specialagent.
Rånarna blir nu tveksamma och finner det lämpligast att lämna
banken. När dom gått ut och stängt dörren hörs en förskrämd
röst från en av damerna som just rest sig upp:
– Axel, du är inte specialagent – du är senildement.

Tyckte du inte att den var rolig? Den har faktiskt fler bottnar, tycker jag. Läs den igen och fundera se’n en stund över tankens och ordens makt. Jag menar inte att ”allt går bara man vill” och jag tillhör inte flåspositivisterna. Livet och tillvaron är mer komplicerade och spännande än så. Men visst har tankar och ord betydelse för hur vi mår, vad vi gör och klarar av.

Så här såg det ut i Ierapetra idag mitt på dagen. Sta’n ser lite konstig ut, det beror inte på jordbävningskänningen igår utan på att fotografen inte varit konsekvent så collaget blev lite konstigt. (Klicka på fotot för större storlek.)

Ierapetra 1 juni 2014