En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)