Etikettarkiv: getter

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Sväva bland moln och perfekt landning

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Årets första!

God fortsättning på nya året!

Nu får det vara slut ett tag på nyckfullt väder och helger – dags för vandring!, tänkte jag när prognosen visade två fina dagar varav den ena idag. Jag bestämde mig för min ”Korsa Kreta”-vandring fast från motsatt håll. Upp tidigt, fixa kaffe, packa det sista, på med vandringskläderna och iväg till busstationen. Frukost i soluppgång – wow, så härligt efter drygt 3 veckor utan vandring!

Bussen kom, körde iväg, stannade, körde cirka 30 m och stannade igen. Grekerna är inte mycket för information så ingen berättade något och ingen frågade. Och jag bestämde mig för att bara observera. Till slut kom en annan buss som vi fick byta till. Efter en titt på klockan var jag besviken. Normalt sett är jag sällan det några längre stunder utan omplanerar och laddar om. Men jag hade ju SÅ sett fram emot en fin morgon…

Det blev ganska bra i alla fall med frukostpaus medan solen tog sig över bergen. Bytte ut en delsträcka, gick fel, fick gå tillbaka och sedan lite improvisation på det som blev bra men jobbig. Härligt att vandra i vintergrönt med snöklädda toppar lite varstans. Det är en så’n vacker och tokig kontrast. Framför allt när solen kommit en bit upp på himlen och börjar värma. Testade en julklappströja med fleeceaktig framsida och tyg som ”andas” på ärmar och rygg. Perfekt i detta klimatet! Den värmde när det behövdes, luftade när det behövdes.

dsc02665

Del av Dikti-massivet

Fick belöning och upplevelse gånger två. Först en flock gåsgamar som cirkulerade. De är så imponerande och skickliga. En liten rörelse med ena vingspetsen och de svänger. Satt en bra stund och bara tittade och njöt. Jag är ingen kakälskare, men kaffe, kanelbulle och vaniljgiffel uppe på ett krön i solen är inte fel.

Nästa belöning var att få gå in i en getflock och sätta sig på en sten utan att alla getterna kastade sig ut i moder natur. Vadan denna letargi? Jo, någon hade spritt ut majskorn på vägen och det fungerade tydligen ungefär som om man skulle strö ut lösgodis på en skolgård och se’n försöka ropa in barnen. Jag blev sittande där en stund och tittade på getterna. Det fanns alla storlekar eftersom det föds killingar mest hela tiden (utom på högsommaren). En liten svartvit typ försökte käckt hoppa på stenar, men det var lite vingligt. Till slut la han sig ner vid en rishög.
Plötsligen dök det upp fyra stycken lite större exemplar, ungdomar kan man tänka. De höll ihop, lekte och retades med varandra. Ett litet busgäng?
Så fanns det så klart några getter som tittade nyfiket på mig. En la huvudet på sned och stod alldeles stilla en lång stund. Uttrycket var ungefär ”stackare, vad kan vi göra för dig?”. Det kändes lite irriterande och påträngande efter ett tag.
Några var riktiga bufflar vid majskornen och körde bort andra. Plötsligen kände jag igen en av bufflarna! Nej, jag hade inte solsting eller andnöd. Titta själv:

14 oktober 2015

14 oktober 2015

3 januari 2017

3 januari 2017

Grekiska getter är ofta ganska stora djur och en såg nästan ut som flockens konung. Han tittade lite nedlåtande på mig en stund, se’n gick han och la sig i skuggan.
Några getter lät förkylda, men jag antar att de bara fått något i näsan. De som åt majskorn hade lite underliga frustande ljud för sig. Kanske för att bli av med gruset?

Jag fortsatte och tog en liten paus i by som ligger ungefär halvvägs. Sedan blev det ytterligare lite improvisation som ledde mig in i en olivlund med väldigt branta terasser. Det är lite lerigt och halt på sina ställen efter all nederbörd, men det gick bra. Kom fram till sista byn före sista sträckan till sta’n. Då började det regna! Jag fattade ingenting. Solen sken, himlen var blå med några små moln. Så vände jag mig om. Där var ett jättestort moln alldeles blåsvart. Försökte skula under ett träd, men det hjälpte inte mycket. Hade tur, molnet tömde nog det mesta uppe i bergen innan det drog åt sydost.

Jag hade kunnat vara ute ett bra tag till, men det var skönt för fötterna att komma hem efter 7 timmars vandring. De och nya vandringsskorna kommer inte riktigt överens, men det går framåt. Vandringssäsongen är lång här, egentligen bara 2,5 månader på sommaren som det inte går att vandra. Det är nog bra att lägga in lite uppehåll då och då så man blir riktigt sugen. Vädret och helgerna har bjudit på skönt och naturligt uppehåll, men oh så härligt det var att komma ut en hel dag. En riktigt heldag!!

Jag fixade sen lunch, dråsade ner i soffan och nu har jag precis ramlat ut ur duschen. Fina foton idag, men de kommer ut på min flickr-sida imorgon, jag tyar helt enkelt inte ikväll. Kan nog bli en liten videosnutt också!

Ha en skön kväll!

fyrverkeri-1


Förlängt nyårserbjudande!
Boka före den 31 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Yes, nu är jag igång!

Vilken toppendag! Härligt!! Andra vandringen på nya säsongen!!!
Värmeböljan har tacklat av lite under helgen. Jag har valt en vandring som jag kan utan och innan, vet var det är jobbigt och var jag kan få skugga, packat ner extra vatten i ryggsäcken och ska ta lite längre pauser än vanligt.

Buss 06:45 österut till grannbyn, privatskjuts av snäll morgonpigg pensionär därifrån upp till utgångspunkten, började vandra. Bergen – here I come!

dsc02075Solen har ännu inte kommit riktigt över bergen så halva vägen upp har jag skugga och en skönt svalkande vind. Ovanligt brunt i naturen, men det är nog ett resultat av nederbördsfattig vinter och vår. Det t o m luktar torrt och visset. Jag kan riktigt höra hur det stampas bland växterna. Så snart vi fått det första regnet blir det som en ”andra vår”. Skillnaden är att allt sätter igång samtidigt, det blir grönska och blommor. En blomsort, som är en lökväxt, kämpar på, men de är inte lika fulla av blommor som vanligt utan det är mest knoppar.

dsc02082

Ja, ja, jag vet att vänster fot hamnade utanför bild. Det är inte alldeles enkelt att använda självutlösare och stativ!

Vid kapellet uppe på vändpunkten är det frukostdags. Jag bara njuter! Hör getklockor och ler för mig själv. Getterna, fåren och jag ”äger” bergen. Nåja, en och annan fåraherde kan få vistas här också. Upptäcker att jag saknat ljudet. Och getterna. Sitter och lyssnar på fågelsång, vinden och tysnaden. Plötsligen kommer två stora rovfåglar segelflygande över en bergstopp. Nu saknas ingenting. Det är som om Kreta, naturen och jag kramar om varandra samtidigt som vi säger att vi saknat varandra. Återseendets glädje är stor. Och äkta.

Jag går upp till utkikspunkten och se, där ligger Kreta! Mirambello-bukten till höger, Ierapetra vid Libyska havet till vänster och rakt fram Dikti-bergen. Precis som vanligt. Känns tryggt att något är bestående och har funnits i långeliga tider. Ibland känner man sig liten i förhållande till natur och tid, ibland fylls man av alltihop och blir större och kraftfullare. Så är det idag.

Dags att börja vandra neråt. Stannar vid en gjuten bassäng där källvatten (antar jag) rinner in. Ser på väggarna att vattennivån är väldigt låg och det är ingen större fart på den inrinnande vattnet. Var är vårt regn?

dsc02096

Här kan jag stå länge och bara glo.

Plötsligen hör jag röster! Under de år jag vandrat här har jag bara tre gånger mött andra vandrare och vid två av de tillfällena var det samma personer. Tittar mig undrande omkring. Var är dom? Vill de kanske passera mig så får de gärna göra det. Jag går tillbaka en liten bit för att bättre kunna se vägen. Det är tyst. Jag vänder och fortsätter neråt, då hörs rösterna igen! Pratar dom bara när jag rör på mig?? Hm….det är min egen röst….min röstmemo på mobilen har satt igång på eget bevåg….

Men ett annat ljud följer mig, ett väldigt lättigenkännligt ljud. Det är en korp som tydligen bestämt sig för att hålla ett öga på mig en stund och följa med. Den är så högt uppe att jag inte kan se den. Vi stannar då och då för att ta in det sceneri som vi är på väg ner i. Himmel, så vackert här är! Jag känner mig utsläppt, förnyad, berusad, förtjust, glad och en hel massa annat…..!!

Värmen ok så varför inte prova ett nytt avslut? Några småvägar och stigar som jag funderat över en tid. Sagt och gjort! Men det blir inte riktigt som jag tänkt mig. Här behövs vandringsbyxor. Ger man sig ut på alltför små stigar i shorts river man sönder benen. Det är troligen en anledning till att herdar alltid har stövlar så de kan gå rakt ut i naturen var som helst. Jag fick i alla fall en del klart för mig så i vinter ska jag kryssa runt här lite. Det behövs inte stor förflyttning i sidled eller höjdled för att invanda miljöer ska se annorlunda ut! Som att nyupptäcka landskapet.

Jag håller inte koll på tiden när jag vandrar, det skulle liksom helt förstöra det där med att koppla bort allting och bara ta in naturen. Har lovat mig själv att ta taxi hem när jag kommer ner till byn, inte gå hem till sta’n. Det är det för varmt för. Så visst är det bra tajmat med 11:53 vid byns busshållplats där bussen enligt tidtabellen ska avgå 12:00? Nu gjorde den inte det för den var försenad, men det är en annan historia.

Jag har lagt ut foton från de senaste dagarna på min flickr-sida. De kan du njuta av ikväll – själv ska jag gå ut och äta nå’t gott! Ska bara vila en liten stund till i soffan….

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

 

Utskälld i parti och minut

Nu är det min säsong för att undersöka olika vandringsuppslag och njuta på egen hand. Visst skulle jag kunna ha vandringskunder i december, men alla är väl upptagna av julen. Januari och februari är de mest ostadiga och blöta månaderna här nere så det är svårt att planera. Man får ge sig ut när tillfälle ges helt enkelt.

Idag var grundstommen en gammal goding som jag ändrade lite här och där för att kolla upp lite idéer. Det är nästan livligt ute i naturen eftersom olivskörden är i fullgång. Bilar, människor, rop, generatorer. Roligt med lite liv men ovant. Mötte en präst som hälsade och undrade om jag skulle vandra och det stämde ju. Frukost vid ett kapell där en äldre man passerade och kommenterade att jag åt.

Så rundade jag en kurva vid en gård som har getter. De senare var i slutet av sin frukost, några var på väg uppför bergssluttningen. Jag blev mottagen av lösa hundar, nämligen 2 schäfrar och 1 collie. Skall, lite morr och rest ragg (inte collien så klart…). Lite längre fram såg jag 2 schäfrar på utfarten från gården, en av dom såg ut att vara bunden. Jaha. Och nu då? Det var bara att låta bli att titta på dom, fortsätta i samma tempo och se till att visa att jag var på väg bort. Eftersom inte alla getter gett (!) sig iväg måste någon vara hemma så i värsta fall fick jag väl skrika så högt jag kunde.

Inom parentes kan jag säga att hundarna här nere inte direkt följer gängse rasstandard. Antagligen är det mer nyttan som avgör. Schäfrarna är fula som stryk med långa ben, litet huvud och smal kropp. Troligen uthålliga och smidiga. Collin är den vackraste jag nå’nsin sett, fotograferade den tillsammans med herden för ett par år sedan:

shepherd and his dog

Ett litet förtydligande innan jag fortsätter berätta. ”Staket” är armeringsnät fäst vid armeringsstolpar hoptvinnat med ganska tjock ståltråd. ”Grind” är ett armeringsnät som är ordentligt fäst vid ena sidan (typ gångjärn) och fäst med band eller ståltråd i andra sidan. Alltihop är väldigt rostigt vilket betyder att man måste akta sig för att få sår plus att ståltråden ibland bara går sönder. Det är inte tillåtet att använda hänglås när det finns en väg, men det hindrar ju ingen från att vara lite finurlig så att det är svårt att ta sig in.

Så skulle en ny väg testas, det såg bra ut på satellitkartan, skulle kunna bli en sorts genväg. Men hoppsan! Plötsligt var den stängd med staket. Ut från ett skjul rusade ett antal kopplade schäfrar och en svart mellanstor hund gick lös. Oj, vilket oväsen! Jag upptäckte att det också fanns en valp. Tiken knyckte med huvudet åt sidan vilket antagligen betydde ”Stick in i skjulet, det här blir barnförbjudet!” för valpen reste sig och gick in. Jag kunde inte få upp grinden, hade svarta tiken bakom mig men det var som om hon inte vågade sig fram. Jag fick ge upp och retirera och då blev det ett herrans liv på henne! Fegis!

Lyckades ta mig in i hagen på en annan plats och ramlade rakt in i en fårskock. Följde vägen, men något kändes fel. Uthus med höns, något skjul som såg ut som ett provisoriskt övernattningsställe? Och skällande bundna hundar så klart. Nu blev jag nervös för tänk om det rusade ut nå’n från skjulet arg som ett bi. Snart hade jag annat att tänka på, jag fick inte upp grinden. En svart, lös, mellanstor hund stod bakom mig och skällde och morrade långt ner i halsen. Och den avancerade långsamt. Jag kunde inte gå tillbaka utan var tvungen att få upp grinden. Till slut gick det, då var den svarta hunden strax bakom mig.

Lättad vandrade jag vidare och så tog vägen slut i en stenhög och stora taggiga buskar. Jaha, det blev nog nå’t fel nå’nstans. Gå tillbaka? Aldrig i livet! Skönt med långa vandringsbyxor och rejäla kängor. Forcerade som en orädd furie, sneddade genom en olivlund och kom ut på väg igen. Kapell i sikte, här skulle det vilas en stund, lite lugn och ro. Men ack vad jag bedrog mig! Där satt en grekiska och pratade i mobiltelefon. Eller rättare sagt hon tillhörde den gruppen av människor som inte litar på att mobilen klarar sin uppgift utan man måste prata högt, nästan skrika. Gud, så trött jag är på mobiler!

Jag tände ljus och vandrade vidare mot ett annat kapell på en ny alternativ sträcka. Där fick jag utskällning av 2 bandhundar. När jag kom tillbaka till utgångsbyn rusade en dvärgspetsliknande best ut och upphävde sitt högst irriterande skall. Det kuperas svansar och öron – har ingen nå’nsin funderat på att kupera stämband på mindre hundraser? Det vore en välgärning för mänskligheten.

Jag har en vän som i sin ungdom delade in hundar i sparkhundar och ickesparkhundar. Jag tittade på spetsen och tänkte att bjäbba du, men du tillhör första gruppen så jag bryr mig inte. Vännen träffade förresten en karl med hundtycke och har genom åren levt tillsammans med stora hundar, vanligen schäfer. Så man kan ändra sig, bli en bättre människa.

Slutledning: vandra med vandringsledare så slipper du överraskningar. De har vi redan avverkat…

Solen värmde, en kylig nordanvind kompenserade. Det var härligt att vara ute i naturen och få njuta av landskapet, men ovanligt mycket oväsen. Hoppas det blir tystare på vandringen imorgon.

Nästan klar med allt pynt. En adventsstjärna utlöste en säkring för en stund sedan, men resten lyser så vackert och mysigt, t o m dörrkransen är på plats. Nu dags för middag!

(foton från dagens vandring på min flickr!)

 

 

Halvdagar blir heldag

Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…)

I torsdags kväll sa väderprognosen regn och åska idag så vi hade ett litet morgonmöte per telefon. Kom fram till att det ser bra ut över bergen så vi ger oss iväg. Skulle nå’t oväder drabba oss ringer vi dagens chaufför: Ylvas man Jan-Erik.
Riktigt lyxigt med chaufför! Jag blev hämtad nästan på min huströskel och så blev vi skjutsade till startpunkten.

I byn Agios Ioannis möttes vi av en välkomstkommitté som bestod av 6-7 katter. Man kan få sämre välkomnande! En av dom hade i ett tidigare liv varit hund för han följde oss över bergen och halvvägs nerför. Misstänker att han i oss såg 2 matautomater, men där tänkte han lite fel. Utdelningen var skral och det var brant att gå så han stod nog på minus i slutändan.

Solen bestämde sig för att titta fram och det gjorde den bara en stund innan vi kom fram till den magnifika utsikten. Där skulle jag kunna parkera några timmar. Tystnad, nå’n enstaka getpingla, molnen som drar över bergen mitt emot, vackra havet där ljuset spelar så det blir flera blå nyanser. Lite kaffe, en bok. Skulle inte vara fel!

På vägen ner gick vi genom en flock med getter. Eller rättare sagt vi kom på vägen och de flög åt alla håll. Getter verkar minst sagt folkskygga och nervösa. Många små, små killingar och plötsligen står ett fint par framför oss! Det var en våt liten stackare som knappt kunde stå på benen och den nu ogravida modern. Vi oroade dom nog precis på sluttampen. Istället för att gå i bredd och driva dom framför oss smög vi ut på ena vägkanten och gick sakta förbi.

Dags för ett stopp och nu är solen så högt så långärmad tröja åker av och kortärmad på. Shortsen får ligga kvar i ryggsäcken, det är lite, lite kyligt efter nattens regn. Tänk att man kan ha det så bara 2 dagar före 1:a advent!

När vi tittade upp mot bergstopparna som vi vandrat över såg vi en konstig siluett som visade sig vara ett träd. En bit därifrån fanns en annan siluett som verkade vara en stor rovfågel. Zoomade in och tryckte av ett foto – det visade sig vara en get! Den måste ha haft en fantastisk utsikt där uppifrån! De är otroliga på att ta sig fram precis var som helst. Därför är rådet att aldrig följa en getstig så bra för hur ska man ta sig upp när man slår näsan i en lodrät klippvägg?

Nere i dalen möttes vi av höstfärger på en del träd och buskar. Det blir så fint och färgsprakande mot det vintergröna. Träden är tunga av apelsiner och mandariner och i en olivlund hörde vi motorn till ”olivkrattan” (ja, jag vet inte vad den heter, den används för att ”slå” ner oliverna ur trädet). Ylva visade mig ett träd med de största oliver jag sett! Det hade jag inte upptäckt om jag vandrat själv. Som jag brukar säga: att vandra ensam eller med sällskap är lika bra men olika.

I byn Episkopi blev det koffeinintag och telefon till chauffören. Undrar om jag kan tinga den där chauffören då och då…det förenklar onekligen logistiken kring vandringar… Till Ierapetra där vi mötte regn och dags för lunch! Mycket gott och tog ungefär lika lång tid som vandringen.
En halv dags vandring och halv dags matintag – så har vi det en fredag i slutet av november! Men vi försöker stå ut.

(märk väl att detta är zoomat – geten var högre upp och längre bort!)

DSC01975