Nu är det min säsong för att undersöka olika vandringsuppslag och njuta på egen hand. Visst skulle jag kunna ha vandringskunder i december, men alla är väl upptagna av julen. Januari och februari är de mest ostadiga och blöta månaderna här nere så det är svårt att planera. Man får ge sig ut när tillfälle ges helt enkelt.

Idag var grundstommen en gammal goding som jag ändrade lite här och där för att kolla upp lite idéer. Det är nästan livligt ute i naturen eftersom olivskörden är i fullgång. Bilar, människor, rop, generatorer. Roligt med lite liv men ovant. Mötte en präst som hälsade och undrade om jag skulle vandra och det stämde ju. Frukost vid ett kapell där en äldre man passerade och kommenterade att jag åt.

Så rundade jag en kurva vid en gård som har getter. De senare var i slutet av sin frukost, några var på väg uppför bergssluttningen. Jag blev mottagen av lösa hundar, nämligen 2 schäfrar och 1 collie. Skall, lite morr och rest ragg (inte collien så klart…). Lite längre fram såg jag 2 schäfrar på utfarten från gården, en av dom såg ut att vara bunden. Jaha. Och nu då? Det var bara att låta bli att titta på dom, fortsätta i samma tempo och se till att visa att jag var på väg bort. Eftersom inte alla getter gett (!) sig iväg måste någon vara hemma så i värsta fall fick jag väl skrika så högt jag kunde.

Inom parentes kan jag säga att hundarna här nere inte direkt följer gängse rasstandard. Antagligen är det mer nyttan som avgör. Schäfrarna är fula som stryk med långa ben, litet huvud och smal kropp. Troligen uthålliga och smidiga. Collin är den vackraste jag nå’nsin sett, fotograferade den tillsammans med herden för ett par år sedan:

Ett litet förtydligande innan jag fortsätter berätta. ”Staket” är armeringsnät fäst vid armeringsstolpar hoptvinnat med ganska tjock ståltråd. ”Grind” är ett armeringsnät som är ordentligt fäst vid ena sidan (typ gångjärn) och fäst med band eller ståltråd i andra sidan. Alltihop är väldigt rostigt vilket betyder att man måste akta sig för att få sår plus att ståltråden ibland bara går sönder. Det är inte tillåtet att använda hänglås när det finns en väg, men det hindrar ju ingen från att vara lite finurlig så att det är svårt att ta sig in.

Så skulle en ny väg testas, det såg bra ut på satellitkartan, skulle kunna bli en sorts genväg. Men hoppsan! Plötsligt var den stängd med staket. Ut från ett skjul rusade ett antal kopplade schäfrar och en svart mellanstor hund gick lös. Oj, vilket oväsen! Jag upptäckte att det också fanns en valp. Tiken knyckte med huvudet åt sidan vilket antagligen betydde ”Stick in i skjulet, det här blir barnförbjudet!” för valpen reste sig och gick in. Jag kunde inte få upp grinden, hade svarta tiken bakom mig men det var som om hon inte vågade sig fram. Jag fick ge upp och retirera och då blev det ett herrans liv på henne! Fegis!

Lyckades ta mig in i hagen på en annan plats och ramlade rakt in i en fårskock. Följde vägen, men något kändes fel. Uthus med höns, något skjul som såg ut som ett provisoriskt övernattningsställe? Och skällande bundna hundar så klart. Nu blev jag nervös för tänk om det rusade ut nå’n från skjulet arg som ett bi. Snart hade jag annat att tänka på, jag fick inte upp grinden. En svart, lös, mellanstor hund stod bakom mig och skällde och morrade långt ner i halsen. Och den avancerade långsamt. Jag kunde inte gå tillbaka utan var tvungen att få upp grinden. Till slut gick det, då var den svarta hunden strax bakom mig.

Lättad vandrade jag vidare och så tog vägen slut i en stenhög och stora taggiga buskar. Jaha, det blev nog nå’t fel nå’nstans. Gå tillbaka? Aldrig i livet! Skönt med långa vandringsbyxor och rejäla kängor. Forcerade som en orädd furie, sneddade genom en olivlund och kom ut på väg igen. Kapell i sikte, här skulle det vilas en stund, lite lugn och ro. Men ack vad jag bedrog mig! Där satt en grekiska och pratade i mobiltelefon. Eller rättare sagt hon tillhörde den gruppen av människor som inte litar på att mobilen klarar sin uppgift utan man måste prata högt, nästan skrika. Gud, så trött jag är på mobiler!

Jag tände ljus och vandrade vidare mot ett annat kapell på en ny alternativ sträcka. Där fick jag utskällning av 2 bandhundar. När jag kom tillbaka till utgångsbyn rusade en dvärgspetsliknande best ut och upphävde sitt högst irriterande skall. Det kuperas svansar och öron – har ingen nå’nsin funderat på att kupera stämband på mindre hundraser? Det vore en välgärning för mänskligheten.

Jag har en vän som i sin ungdom delade in hundar i sparkhundar och ickesparkhundar. Jag tittade på spetsen och tänkte att bjäbba du, men du tillhör första gruppen så jag bryr mig inte. Vännen träffade förresten en karl med hundtycke och har genom åren levt tillsammans med stora hundar, vanligen schäfer. Så man kan ändra sig, bli en bättre människa.

Slutledning: vandra med vandringsledare så slipper du överraskningar. De har vi redan avverkat…

Solen värmde, en kylig nordanvind kompenserade. Det var härligt att vara ute i naturen och få njuta av landskapet, men ovanligt mycket oväsen. Hoppas det blir tystare på vandringen imorgon.

Nästan klar med allt pynt. En adventsstjärna utlöste en säkring för en stund sedan, men resten lyser så vackert och mysigt, t o m dörrkransen är på plats. Nu dags för middag!

(foton från dagens vandring på min flickr!)