Etikettarkiv: ansvar

Och nu är det helg

Ännu en härlig vandringsvecka avslutad med väldigt bra väder! Som jag skrivit tidigare så är det härligt att få träffa olika människor, vandringarna blir annorlunda pga att människor ser olika saker och jag har den mest fantastiska arbetsmiljö. Så varför upprepa det jag redan berättat så många gånger? Vi tar två händelser som är speciella för just den här veckan.

Veckans vandrare:

Ställas till svars
Minns du vår  medföljare i september? Jag berättade om honom i blogginlägg Paus mellan vandringar. I torsdags kom vi upp till samma kloster (Panagia Faneromeni) där det bor munkar.  Låt oss slå fast att munkar är inte de gladaste gossarna i sta’n utan ganska barska. En av dem kom ut och började prata på grekiska vänd mot mig. Jag förstod att det var något speciellt, men barskheten fick min hjärna att gå i stå. Förstå grekiska? Jag?? Vi gick över på engelska och följande utspelade sig:
– Du var här för 20 dagar sedan.
– Ja, jo, det stämmer.
– Hunden följde med er när ni gick härifrån?
– Ja, jo
, det gjorde den.
– 
Den har inte kommit tillbaka.
– 
Vi försökte få den att gå tillbaka.
Nu kände jag mig SÅ skyldig! Tänk om Gud ser och hör mig, syndig människa…..
Så kom munken upp till oss och fortsatte:
– Den har försvunnit en gång tidigare, men då kom den tillbaka.
– Jaha.
– Vi såg att den följde efter er.
Då tänkte jag att varför kallade ni inte tillbaka den eller hade den kopplad, men jag var inte riktigt i rätt läge att ifrågasätta en munk så jag försökte lätta upp stämningen:
– Den följde oss ända till byn Meseleri, kanske den hittade ett nytt hem.
Munken ryckte på axlarna, frustade och öppnade klosterkyrkan. Jag höll tyst.

Foto: Lisa Brissman

Vi gick in och beundrade kyrkan (som verkligen är speciell och värd ett besök) och när vi kom ut stod munken och pratade i mobilen. Jaha, tänkte jag, nu har han ringt chefen och rapporterat mig. Jag undrar om det finns en speciell avdelning i himmel eller helvete för vandrande klosterhundsbanditer…..

 

 

 

 

 

Speciellt möte
I måndags hade jag en stadsvandring och det var början på ett roligt möte! Den lilla människan var skånska – bara det ett plus – och det visade sig att hon varit i Ierapetra första gången 1987! Samma år som jag!! Och sedan bott här i cirka nio månader 1988! Det blev en promenad nedför ”memory lane” vilket är nästan första gången för mig eftersom de flesta svenskar idag inte ens vet att östra Kreta existerar, långt mindre Ierapetra. Så började snacket om diskotek, barer osv. Hon gick visserligen på Chez Victor och jag på Le Figaro, men hon var ändå trevlig.
I onsdags fikade vi och när vi sitter där och pratar så visar det sig att vi en tid under 1996 jobbat på samma kommunala förvaltning i Malmö! Jag satt på åttonde våningen, hon på sjätte. Och sedan visade det sig att….ja, det fanns flera gemensamma upplevelser i livet. ”Världen är liten” slutade jag säga för flera år sedan. Jag tror att det är mer så att vi rör oss i snävare cirklar än vi tror, vi kretsar runt vissa människor och då och då stöter vi ihop.

Jag hoppas att hon kommer tillbaka igen! Och jag hoppas att mina vandrare denna veckan kommer tillbaka. De verkar i alla fall tycka väldigt mycket om denna delen av Kreta och det gläder mig mycket! Ännu mer glädjande om jag kan tända en mer regelbunden vandrargnista hos någon.

Nu ska jag gå in i helgläge så jag önskar dig en lugn och fridfull söndag!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Biten

Detta blogginlägget skulle handla om något annat, men ibland får man böja sig för verkligheten. Det kommer en ny vecka för nya blogginlägg.

Jag skrev i förra inlägget att tillvaron står stilla, högsommaren är den tråkigaste perioden här nere. I lördags satt vi två stycken på vårt kafenio uppe vid marknaden och försökte peta i oss lite vin och meze i hög luftfuktighet. Och konstaterade att det är verkligen inte mycket man kan göra i det här vädret, det händer ingenting. Men man ska akta sig för vad man säger…

Vi tog våra kassar och gick sådär lugnt på trottoaren som man gör när det är över 30 gr, eftermiddag och fuktigt. Trottoarerna är ofta smala så vi fick gå efter varandra. Jag först och sedan Kathleen med sin kopplade hund. På en förstukvist satt tre personer med sina tre hundar och fikade eller åt, grinden öppen ut mot trottoaren. När vi passerade for en av hundarna ut och högg mig i benet. Fullkomligt oprovocerat på alla sätt. Nästa hund var på väg ut genom den öppna grinden och skulle göra ett utfall mot Kathleens hund. Människorna försvann snabbt in med hundarna och vi fortsatte gå. Hela situationen var alltför aggressiv och upprörd för att vi skulle kunna stanna och prata.

Jag tittade ner på benet där blodet rann. Rädsla blandades med smärta så jag blev så fruktansvärt arg. Det var nog tur att vi inte kunde stanna och prata. Jag satte kurs mot sjukhuset där jag fick jättebra mottagande och hjälp. Förhållningsorder av doktorn och ny information om sprutor som jag inte kände till. Hon skrev ut en stelkrampsspruta och antibiotika och sa att jag behövde inte komma tillbaka om apoteket kunde ge sprutan. Jag linkade iväg till mitt apotek och jodå, han kunde sticka mig i armen. Smidigt!

Min strandinventering har pausats, tror inte att det är riktigt rätt miljö att vistas i med sår. Ingen omläggning eftersom vi har så varmt och fuktigt. Ser ut att läka bra, jag hoppas bara att det lite djupare såret efter en av huggtänderna läker nerifrån och upp. Jag har sökt hundägaren några gånger för att följa upp händelsen och begära ersättning för spruta och medicin. Givetvis är hundägaren nu frånvarande. Ett ack så vanligt beteende hos den som vill undvika konflikt. Kanske, kanske det också finns lite medvetande om skuld och därför lite skam. Jag kan bara hoppas!

Ska man nu vara rädd för att åka utomlands? Absolut inte. Detta kunde precis lika gärna hänt i Sverige. Vi pratar inte om gatuhundar eller liknande utan om sällskapshundar med oansvariga ägare. Det finns tyvärr både här och där.
Jag fick senare veta att hundägaren inte går ut med de här hundarna. Grannen mittemot mitt hus går ut 1 g/dag med en av sina hundar, den andre släpps ut då och då för att springa runt lite i gamla sta’n. Övrig tid kissar de på balkongen och, antar jag, inomhus. Den stora hunden två hus bort som står och skäller på takterassen får en liten promenad varje morgon. Jag vet att det i Sverige (och antagligen i många andra länder) avlas fram ”toy dogs”, dvs små, små hundar som man kan ha i handväskan eller under armen.

Hundar är djur. Fascinerande och underbara djur. De är sociala flockdjur precis som vi människor och det är därför vi går så bra ihop och har så stort utbyte av varandra. Men faktum kvarstår: hunden är ett djur. Den är inget gosedjur eller en accessoar eller leksak för barn eller ett inslag i interiören eller någon som man ”har” för att…ja, ibland verkar det vara trendigt att ”ha hund”. Och det är inte så att man har hund utan man lever med hund.
Och liten hund är inte mindre ”farlig” än en stor hund, ofta tvärtom! Du som har hund – vet du vad den har för ursprung och vad det innebär? En liten hund kan dölja en tuff grythund med massor av dådkraft och det måste få utlopp på något sätt. Dock inte på andra människors vader…

Vi ska vara glada över att hunden är så anpassningsbar eftersom det gör att den klarar sig ganska bra i våra onaturliga miljöer. Men då måste vi se till så att hundens behov tillgodoses för de finns kvar även hos en hund som bor i sta’n! Och en hunds behov är inte bara att få mat, vatten och en korg att sova i. En hund behöver röra ordentligt på sig (rastas), den behöver gå ut flera gånger om dagen, den behöver använda huvudet, den behöver socialiseras på sina artfränder och träffa dem då och då, den behöver trygghet och kontinuitet. Som hundägare har man ett ansvar!
Och det är inte kärnfysik det är frågan om, bara lite informationsinhämtning och tankeverksamhet. Exempel: En hund förorenar inte i sitt bo, den lämnar boet för att uträtta sina behov. Vänd på det – skulle du kissa i sängen, ligga kvar och tycka att det var ok?
Ett annat exempel: Vi river ditt gymkort och busskort. Du får gå ut en gång om dagen runt kvarteret. Skulle du bli frustrerad? Rastlös? Kanske t o m folkilsken??

Jag har haft hund och var under cirka 10 år instruktör i Brukshundklubben så den här händelsen avskräcker inte mig från att fortsätta gå på stadens gator och torg, vandra över bergen och genom byar. Det kunde skrämt livet ur någon annan. Det som gör mig så fruktansvärt arg, ja jävligt förbannad rent ut sagt, är alla så kallade hundägare som varken tar ansvar gentemot hunden eller andra människor.

Vid en källa ligger ett kapell och där kommer alltid ”Salt and Pepper” ut och hälsar när jag vandrar förbi!

Argo visade vägen på min första vandring på Kreta 2010. Han gick hem när vi mötte getter och herdar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas det blir någon ändring, ett systemskifte då hunden ses som det djur den är. Och jag hoppas få fortsätta att träffa go’a, glada hundar och vettiga hundägare!

Ha en bra helg!

PS. Upppdatering: två veckor efter attacken fick jag tag i hundägaren! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

De här unga skönheterna följde mig på en hel vandring (cirka 6 tim) över bergen. Kanelgifflar föll båda på läppen!

Ivrig och pigg följeslagare som gav upp och gick hem när jag tvekade för länge i en korsning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.

Välkommen!