Etikettarkiv: sjukhus

Biten

Detta blogginlägget skulle handla om något annat, men ibland får man böja sig för verkligheten. Det kommer en ny vecka för nya blogginlägg.

Jag skrev i förra inlägget att tillvaron står stilla, högsommaren är den tråkigaste perioden här nere. I lördags satt vi två stycken på vårt kafenio uppe vid marknaden och försökte peta i oss lite vin och meze i hög luftfuktighet. Och konstaterade att det är verkligen inte mycket man kan göra i det här vädret, det händer ingenting. Men man ska akta sig för vad man säger…

Vi tog våra kassar och gick sådär lugnt på trottoaren som man gör när det är över 30 gr, eftermiddag och fuktigt. Trottoarerna är ofta smala så vi fick gå efter varandra. Jag först och sedan Kathleen med sin kopplade hund. På en förstukvist satt tre personer med sina tre hundar och fikade eller åt, grinden öppen ut mot trottoaren. När vi passerade for en av hundarna ut och högg mig i benet. Fullkomligt oprovocerat på alla sätt. Nästa hund var på väg ut genom den öppna grinden och skulle göra ett utfall mot Kathleens hund. Människorna försvann snabbt in med hundarna och vi fortsatte gå. Hela situationen var alltför aggressiv och upprörd för att vi skulle kunna stanna och prata.

Jag tittade ner på benet där blodet rann. Rädsla blandades med smärta så jag blev så fruktansvärt arg. Det var nog tur att vi inte kunde stanna och prata. Jag satte kurs mot sjukhuset där jag fick jättebra mottagande och hjälp. Förhållningsorder av doktorn och ny information om sprutor som jag inte kände till. Hon skrev ut en stelkrampsspruta och antibiotika och sa att jag behövde inte komma tillbaka om apoteket kunde ge sprutan. Jag linkade iväg till mitt apotek och jodå, han kunde sticka mig i armen. Smidigt!

Min strandinventering har pausats, tror inte att det är riktigt rätt miljö att vistas i med sår. Ingen omläggning eftersom vi har så varmt och fuktigt. Ser ut att läka bra, jag hoppas bara att det lite djupare såret efter en av huggtänderna läker nerifrån och upp. Jag har sökt hundägaren några gånger för att följa upp händelsen och begära ersättning för spruta och medicin. Givetvis är hundägaren nu frånvarande. Ett ack så vanligt beteende hos den som vill undvika konflikt. Kanske, kanske det också finns lite medvetande om skuld och därför lite skam. Jag kan bara hoppas!

Ska man nu vara rädd för att åka utomlands? Absolut inte. Detta kunde precis lika gärna hänt i Sverige. Vi pratar inte om gatuhundar eller liknande utan om sällskapshundar med oansvariga ägare. Det finns tyvärr både här och där.
Jag fick senare veta att hundägaren inte går ut med de här hundarna. Grannen mittemot mitt hus går ut 1 g/dag med en av sina hundar, den andre släpps ut då och då för att springa runt lite i gamla sta’n. Övrig tid kissar de på balkongen och, antar jag, inomhus. Den stora hunden två hus bort som står och skäller på takterassen får en liten promenad varje morgon. Jag vet att det i Sverige (och antagligen i många andra länder) avlas fram ”toy dogs”, dvs små, små hundar som man kan ha i handväskan eller under armen.

Hundar är djur. Fascinerande och underbara djur. De är sociala flockdjur precis som vi människor och det är därför vi går så bra ihop och har så stort utbyte av varandra. Men faktum kvarstår: hunden är ett djur. Den är inget gosedjur eller en accessoar eller leksak för barn eller ett inslag i interiören eller någon som man ”har” för att…ja, ibland verkar det vara trendigt att ”ha hund”. Och det är inte så att man har hund utan man lever med hund.
Och liten hund är inte mindre ”farlig” än en stor hund, ofta tvärtom! Du som har hund – vet du vad den har för ursprung och vad det innebär? En liten hund kan dölja en tuff grythund med massor av dådkraft och det måste få utlopp på något sätt. Dock inte på andra människors vader…

Vi ska vara glada över att hunden är så anpassningsbar eftersom det gör att den klarar sig ganska bra i våra onaturliga miljöer. Men då måste vi se till så att hundens behov tillgodoses för de finns kvar även hos en hund som bor i sta’n! Och en hunds behov är inte bara att få mat, vatten och en korg att sova i. En hund behöver röra ordentligt på sig (rastas), den behöver gå ut flera gånger om dagen, den behöver använda huvudet, den behöver socialiseras på sina artfränder och träffa dem då och då, den behöver trygghet och kontinuitet. Som hundägare har man ett ansvar!
Och det är inte kärnfysik det är frågan om, bara lite informationsinhämtning och tankeverksamhet. Exempel: En hund förorenar inte i sitt bo, den lämnar boet för att uträtta sina behov. Vänd på det – skulle du kissa i sängen, ligga kvar och tycka att det var ok?
Ett annat exempel: Vi river ditt gymkort och busskort. Du får gå ut en gång om dagen runt kvarteret. Skulle du bli frustrerad? Rastlös? Kanske t o m folkilsken??

Jag har haft hund och var under cirka 10 år instruktör i Brukshundklubben så den här händelsen avskräcker inte mig från att fortsätta gå på stadens gator och torg, vandra över bergen och genom byar. Det kunde skrämt livet ur någon annan. Det som gör mig så fruktansvärt arg, ja jävligt förbannad rent ut sagt, är alla så kallade hundägare som varken tar ansvar gentemot hunden eller andra människor.

Vid en källa ligger ett kapell och där kommer alltid ”Salt and Pepper” ut och hälsar när jag vandrar förbi!

Argo visade vägen på min första vandring på Kreta 2010. Han gick hem när vi mötte getter och herdar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas det blir någon ändring, ett systemskifte då hunden ses som det djur den är. Och jag hoppas få fortsätta att träffa go’a, glada hundar och vettiga hundägare!

Ha en bra helg!

PS. Upppdatering: två veckor efter attacken fick jag tag i hundägaren! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

De här unga skönheterna följde mig på en hel vandring (cirka 6 tim) över bergen. Kanelgifflar föll båda på läppen!

Ivrig och pigg följeslagare som gav upp och gick hem när jag tvekade för länge i en korsning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.

Välkommen!

Litta kompott

Allra först vill jag gratulera alla som deltagit i Blogg100 i år! De gick i mål igår, här och här kan du hitta en massa go’ läsning.

Media igen

Pressen är intressant. Och komisk. I artikeln i Expressen den 4 juni, som jag skrev om i blogginlägget i fredags, beskrevs Greklands finansminister Yannis Varoufakis som ”en tjurig femåring i trotsåldern”. Igår funderade jag över att det nu är dags att alla statschefer, finansministrar, förhandlare osv tar och tänker efter, kompromissar och ger fasiken i att ”jag SKA ha rätt!”, rädda ansikte och pinka revir. Flera länder, ja hela EU, står stilla och väntar. Det mår inga ekonomier bra av, tvärtom. Många av länderna har egna stora problem i och med recessionen i hela västvärlden. Jag hade knappt tänkt färdigt förrän jag läste i Dagens Industri att Varoufakis i Berlin sagt: ”Det är dags att sluta peka finger på varandra och i stället se till att vi gör vårt jobb”. Två helt skilda bilder av samma person. Tänkvärt.

Konvalescens och sjukhus

Jag vet, det börjar bli tjatigt. I måndags uppsökte jag sjukhuset i Ierapetra pga andningsbesvär med svår hosta. Jädrar vilken effektivitet! De är dränerade på personal och utrustning dels pga krisen, dels pga att sjukhuset varit nedläggningshotat under några år. På mindre än 2 tim hade jag inväntat de 50 personerna som var före mig, passerat mottagningsluckan, väntat en stund på läkaren, blivit undersökt och fått recept, knallat ner till apotek i centrum (vars lager jag nästan tömde…) och återvänt till hemmet.

På tal om nedläggningshot så är alla butiker stängda imorgon. Det är för att göra det möjligt för alla att delta i demonstrationen som är en protest mot nedläggningen. Jag beundrar invånarna som alltså kämpat några år. Beslutet är att allt ska flytta till Aghios Nikolaos och det kanske skulle fungera för Ierapetra, men landsbygden och byarna runt omkring? Känner att jag borde traska upp till stadshuset och delta en stund. Jag har ju snart klippkort.

Utsmyckning

Finns det något fulare än vissna blommor? Visserligen är jag inte gräsänkling som Ramel och alla blommor har inte dött, men jag har Sverige-besök på ingång så det behövdes lite ansträngning. Idag inhandlades nya blommor under fniss och glada skratt (”vattnar du dom?”….) och de är planterade. Balkongen ser ut som en jordfräs gått fram, men ingen mening att städa förrän där är torrt. Kan nå’n förklara för mig hur en balkonglåda utan hål i bottnen kan läcka vatten i botten? Nä, just det, magiskt och konstigt är vad det är. Nu är där fint igen! Tills dessa dör.

Väder…

…har vi, men inte det bästa. Det är fuktigt och tjock värme. Läbbigt. Så’nt väder som ger huvudvärk, ont i leder, nervösa besvär osv. Enligt prognosen ska vi få regn och åska ikväll och lite mer regn imorgon eftermiddag. Hoppas det stämmer!

Vädret på den här stora ön är väldigt skiftande. Nordkusten och vi på sydkusten har sällan samma väder. Vi har varmare och torrare, men kompenseras med att det oftast blåser en svag bris. Och det skiljer mellan väst och öst. I söndags eller igår störtregnade det borta vid Chania. Inte en droppe här.

Jag förstår att vädret är väldigt viktigt för en del semesterfirare, ja ibland verkar det avgörande! Men jag blir ändå konfunderad över frågor som rör framåt, t ex att någon ska åka hit om några veckor eller nå’n månad frågar om det är nå’n som vet hur vädret är då. Jag berättade detta för en grekisk vän som sa att hur ska nå’n kunna veta det, vi vet inte ens om vi lever!

Nästa inlägg

Jag har en del funderingar kring turister och jag tänkte rapportera lite om säsongen, men det blir i nästa blogginlägg. Nu ska jag gå ut på lagret och börja samla ihop alla mediciner som ska tas 19:00. Ha en trevlig kväll!

PS. På fredag ska min nya kamera komma – längtar jag, eller!? Håll tummarna!

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.