Oj, så stelt det var i morse, men upp kom jag. Ordinerades eftermiddag på stranden så musklerna fick värme och avslappning. Blev också en liten simtur, minsann.

Funderade över skillnaden på konvalescens här jämfört med där för ensamstående vid kroppsskador som tillåter viss förflyttning. I oktober 2012 satt jag här med stressfraktur i foten. Tråkigt eftersom jag åkt ner för att vandra, hann med 2 vandringar och se’n blev det bara några steg mellan rummet och fiket eller rummet och taverna. Tillbringade dagarna med foten på stol, kaffe på cafébordet, böcker och nät-tv. Liv och rörelse runt omkring som bjöd på både underhållning och förströelse. Utöver det hade jag sällskap och fick viss omsorg.
Så reste jag hem till Sverige och tillbringade 2,5 månad i en soffa i en lägenhet. Tristess. Många hörde av sig på olika sätt, men det blir mycket tom tid. Enligt läkaren fick jag inte ens gå och handla vilket jag så klart gjorde, annars hade de fått skicka mig till psyk. För övrigt kunde hon inte svara på vem som skulle handla till mig i 2,5 månad.

Nu är jag visserligen mörbultad, men jag kan välja om jag ska stanna hemma, sitta på nå’t fik och glo på folk eller, som jag gjorde idag, ordinera värme och vila på stranden. Hade jag varit i Sverige hade jag väl varit i den där soffan igen.

Jag menar inte att människor är mer eller mindre omtänksamma här än där utan vad jag menar är att klimatet gör att jag har alternativet att ta mig ut. Det känns inte så ”ensamstående” om du förstår vad jag menar. Och gör du inte det så är det antagligen jag som är dålig på att förklara vilket kan bero på att det är över 30 gr varmt och hög luftfuktighet.

Funderade på stranden över valet och arbetslöshet, men jag är för irriterad för att skriva om det idag så det blir imorgon. Nu är jag ordinerad Retsina och snacks innan det är dags att fixa middag. Och jag är en lydig patient.