Vad ska vi göra med arbetslösheten?

Jag har skrivit blogginlägg tidigare om arbetslöshet, du hittar dom under meny Arbetslöshetsliv. I år följer jag valet via nätet och det är betydligt lugnare att vara på distans. Sållar som vanligt mycket bland alla program och utspel för att hinna tänka efter, reflektera. Vad säger dom egentligen? Kan politiska budskap tryckas ihop i ”slogans”? Allt måste finansieras (vilket det som vanligt talas ganska tyst om), men hur ska lilla jag kunna bedöma finansieringar när tjänstemännen räknar olika. Och ingen kan riktigt förklara hur de räknat och vilka antaganden de gjort.

Ett samhälle är stort och komplicerat, detta inlägget berör bara en fråga: arbetslösheten.

Medan politikerna övertrumfar varandra i valmaskinen och arbetsmarknadsparterna (fack och arbetsgivare) fortsätter sin inaktiva tystnad och ”förståsigpåare” (alla de som ”vet” hur en ansökan ska se ut, som pratar om att man ska ”skapa” sitt nya jobb osv) tjänar pengar tillsammans med de aktivitetsanordnare som har avtal med AF studerar arbetslösa landet runt hur deras ekonomi och tillvaro rasar ihop. Arbetslöshetsersättningen är inte justerad på 14 år och i flera kommuner är nu socialbidragsnormen högre för vissa hushållskombinationer. Om man hårddrar det skulle det alltså kunna löna sig att bli utförsäkrad.

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg ”Arbetslöshet under valår – mycket tomt prat” :
Alla politiker säger sig kunna avskaffa arbetslösheten och skapa nya jobb. Men det kan de inte, i så fall hade vi inte haft någon arbetslöshet.
(Jan Guillou i Aftonbladet 2014-05-04
www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18821319.ab)

Den svenska modellen där, i grova drag, parterna (fack och arbetsgivare) ska sköta det mesta på arbetsmarknaden och politiken i stort sett ansvara för lagar och regler och de arbetslösa – fungerar modellen? Vad gör parterna mer än hanterar lönefrågor? Varför hör vi så sällan förhandlingskrav om personalutveckling mm? Genom att parterna ser till så att arbetskraften är uppdaterad ökar effektiviteten och produktiviteten vilket kan ge ökat löneutrymme och, kanske viktigare idag, bättre arbetsmiljö. Kanske viktigast är att uppdaterad, aktuell arbetskraft som blir arbetslös kan ha lättare för att få ett nytt arbete. Och det borde väl ligga i allas intresse?

Det kan givetvis vara så att ett karriärbyte är nödvändigt och därför måste arbetslöshetstiden användas meningsfullt för att bli så kort som möjligt. Idag sätts inga åtgärder in under a-kassedagarna (300 dagar) vilket innebär att 1 år (ja, du läste rätt: ett år!!) går till spillo. Politikerna borde ägna mer energi åt det dom kan påverka, dvs arbetslöshetstiden och förutsättningarna för den enskilde, än att prata oproportionerligt mycket om att ”skapa jobb”. Skaka om, tänk nytt och då menar jag inte bara politikerna via Arbetsmarknadsverket utan även arbetskraften!

Politiker kan inte skapa jobb, då hade arbetslösheten varit avskaffad, men de kan berätta för oss vad de tycker att arbetslöshetstiden ska fyllas med för att samhället, dvs vi alla, ska fungera smidigt. I veckan dök några kloka rader upp – läs och begrunda!

Publicerad i Expressen 24 aug 2014 22:47, skriven av Gunnar Wetterberg
(www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/vand-upp-och-ner-pa-jobbpolitiken/)

Vänd upp och ner på jobbpolitiken

Arbetsmarknadspolitiken är en dinosaurie från 1960-talet. På de flesta andra områden har detaljregleringarna fått lämna plats åt resultaten. Myndigheterna och deras tjänstemän ska göra så gott de kan med sina resurser. Statsmakterna är mest intresserade av vad de får för pengarna, inte hur.

Undantaget är arbetsmarknaden. Staten reglerar i detalj vem som ska få hjälp, på vilket sätt de ska bli hjälpta – och till och med när, från första dagen eller efter några veckors eller månaders självhjälp.

I den arbetsmarknadspolitiska debatten går partierna loss på varandras förslag och tillkortakommanden, nya och gamla, men alltid inom den givna strukturen. I SVT:s jobbdebatt häromveckan var det samma visa. I andanom kan man se Arbetsförmedlingens regleringsbrev svälla ytterligare några sidor, med fler anspråk på inspektioner och kontroller för att ingen detaljanvisning ska glömmas bort.

Tänk om det är just det som är felet! Det är bara i statistiken som det är lätt att kategorisera de arbetssökande. I verkligheten kommer var och en med sina erfarenheter och problem, med olika stor lust att jobba med olika saker eller att flytta för att få jobb. Ändå måste arbetsförmedlaren hitta rätt kategori att stoppa in den sökande i, och sedan kolla vilka de godkända åtgärderna är vid vilken tidpunkt.

Förförra sommaren undrade jag i en krönika – ”Låt de arbetslösa öppna upp kyrkorna” (18/6 2012) – varför arbetslösa humanister inte kunde visa Albertus Pictors kyrkomålningar och sortera arkiv. Jodå, kulturarvslyftet! svarade de som kunde sina åtgärder. Men när jag kollade visade det sig att det bara hade blivit 18 jobb av de 4400 tilltänkta. Då ringde en förmedlare och berättade om allt det finstilta som krävdes för att en konstvetare utan jobb skulle få lyfta kulturarvet. Det var inte många som stämde in på den specifikationen…

Varför inte göra tvärtom? Samla alla Arbetsförmedlingens pengar i en påse. Dela upp dem mellan landets alla arbetsmarknadsregioner. Bygg fördelningen på hur stor andel som är arbetslösa, hur länge de varit arbetslösa, hur näringslivet ser ut och vilka möjligheter till utbildning det finns.

Låt sedan förmedlarna göra det som är bäst för varje sökande. I stället för att detaljreglera skulle staten fastställa några villkor som måste vara uppfyllda. Ålder, längd på arbetslöshet, utbildning på den sökande, innehåll, varaktighet, kostnad, konkurrenssituationen inom branschen – fler punkter, eller färre. Alla krav ska inte behöva uppfyllas, utan det räcker med att nå en miniminivå. Med tio punkter att pricka av ska insatsen vara möjlig om fem eller sex är uppfyllda.

Då skulle flexibiliteten ställa den sökande i centrum. I början kan de vidgade ramarna säkert leda till att några olämpliga insatser slinker över villkorsribban, men då får myndigheten städa och dödskallemärka dem för framtiden. Det är den moderniseringen arbetsmarknadspolitiken borde handla om, inte den ena detaljregleringen efter den andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s