Etikettarkiv: arbetsgivare

Om tanter via en tant

Jag vet inte vad som är fel. Sover som en stock, har det bra, äter gott och gärna. Idag blev det lite sovmorgon för det tunga huvudet och jag fryser lite grann. Kanske jag är rastlös pga vädret som inte tillåter vandring, inte ens morgonrundor de flesta dagarna. Idag blåser det som attan, i morse var det svarta, tunga moln över sta’n och blött nere i gränden. Eller är det ”åldern” som gör att jag känner mig håglös och trött?

Vår syn på ålder är intressant, inte minst på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Istället för att gnälla vidare eller skriva ett halvdåligt blogginlägg ger jag idag en länk till en intressant artikel. Det handlar om något som jag bloggat om både i denna bloggen under ”Arbetslöshetsliv” och i företagsbloggen. Artikeln är himla bra så laga en kopp kaffe, sätt dig ner och läs i lugn och ro. Och ta dig en funderare!
Du hittar artikeln ”Gamla tanter kan OCKSÅ vara grymma affärsutvecklare” här!

Vad ska vi göra med arbetslösheten?

Jag har skrivit blogginlägg tidigare om arbetslöshet, du hittar dom under meny Arbetslöshetsliv. I år följer jag valet via nätet och det är betydligt lugnare att vara på distans. Sållar som vanligt mycket bland alla program och utspel för att hinna tänka efter, reflektera. Vad säger dom egentligen? Kan politiska budskap tryckas ihop i ”slogans”? Allt måste finansieras (vilket det som vanligt talas ganska tyst om), men hur ska lilla jag kunna bedöma finansieringar när tjänstemännen räknar olika. Och ingen kan riktigt förklara hur de räknat och vilka antaganden de gjort.

Ett samhälle är stort och komplicerat, detta inlägget berör bara en fråga: arbetslösheten.

Medan politikerna övertrumfar varandra i valmaskinen och arbetsmarknadsparterna (fack och arbetsgivare) fortsätter sin inaktiva tystnad och ”förståsigpåare” (alla de som ”vet” hur en ansökan ska se ut, som pratar om att man ska ”skapa” sitt nya jobb osv) tjänar pengar tillsammans med de aktivitetsanordnare som har avtal med AF studerar arbetslösa landet runt hur deras ekonomi och tillvaro rasar ihop. Arbetslöshetsersättningen är inte justerad på 14 år och i flera kommuner är nu socialbidragsnormen högre för vissa hushållskombinationer. Om man hårddrar det skulle det alltså kunna löna sig att bli utförsäkrad.

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg ”Arbetslöshet under valår – mycket tomt prat” :
Alla politiker säger sig kunna avskaffa arbetslösheten och skapa nya jobb. Men det kan de inte, i så fall hade vi inte haft någon arbetslöshet.
(Jan Guillou i Aftonbladet 2014-05-04
www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18821319.ab)

Den svenska modellen där, i grova drag, parterna (fack och arbetsgivare) ska sköta det mesta på arbetsmarknaden och politiken i stort sett ansvara för lagar och regler och de arbetslösa – fungerar modellen? Vad gör parterna mer än hanterar lönefrågor? Varför hör vi så sällan förhandlingskrav om personalutveckling mm? Genom att parterna ser till så att arbetskraften är uppdaterad ökar effektiviteten och produktiviteten vilket kan ge ökat löneutrymme och, kanske viktigare idag, bättre arbetsmiljö. Kanske viktigast är att uppdaterad, aktuell arbetskraft som blir arbetslös kan ha lättare för att få ett nytt arbete. Och det borde väl ligga i allas intresse?

Det kan givetvis vara så att ett karriärbyte är nödvändigt och därför måste arbetslöshetstiden användas meningsfullt för att bli så kort som möjligt. Idag sätts inga åtgärder in under a-kassedagarna (300 dagar) vilket innebär att 1 år (ja, du läste rätt: ett år!!) går till spillo. Politikerna borde ägna mer energi åt det dom kan påverka, dvs arbetslöshetstiden och förutsättningarna för den enskilde, än att prata oproportionerligt mycket om att ”skapa jobb”. Skaka om, tänk nytt och då menar jag inte bara politikerna via Arbetsmarknadsverket utan även arbetskraften!

Politiker kan inte skapa jobb, då hade arbetslösheten varit avskaffad, men de kan berätta för oss vad de tycker att arbetslöshetstiden ska fyllas med för att samhället, dvs vi alla, ska fungera smidigt. I veckan dök några kloka rader upp – läs och begrunda!

Publicerad i Expressen 24 aug 2014 22:47, skriven av Gunnar Wetterberg
(www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/vand-upp-och-ner-pa-jobbpolitiken/)

Vänd upp och ner på jobbpolitiken

Arbetsmarknadspolitiken är en dinosaurie från 1960-talet. På de flesta andra områden har detaljregleringarna fått lämna plats åt resultaten. Myndigheterna och deras tjänstemän ska göra så gott de kan med sina resurser. Statsmakterna är mest intresserade av vad de får för pengarna, inte hur.

Undantaget är arbetsmarknaden. Staten reglerar i detalj vem som ska få hjälp, på vilket sätt de ska bli hjälpta – och till och med när, från första dagen eller efter några veckors eller månaders självhjälp.

I den arbetsmarknadspolitiska debatten går partierna loss på varandras förslag och tillkortakommanden, nya och gamla, men alltid inom den givna strukturen. I SVT:s jobbdebatt häromveckan var det samma visa. I andanom kan man se Arbetsförmedlingens regleringsbrev svälla ytterligare några sidor, med fler anspråk på inspektioner och kontroller för att ingen detaljanvisning ska glömmas bort.

Tänk om det är just det som är felet! Det är bara i statistiken som det är lätt att kategorisera de arbetssökande. I verkligheten kommer var och en med sina erfarenheter och problem, med olika stor lust att jobba med olika saker eller att flytta för att få jobb. Ändå måste arbetsförmedlaren hitta rätt kategori att stoppa in den sökande i, och sedan kolla vilka de godkända åtgärderna är vid vilken tidpunkt.

Förförra sommaren undrade jag i en krönika – ”Låt de arbetslösa öppna upp kyrkorna” (18/6 2012) – varför arbetslösa humanister inte kunde visa Albertus Pictors kyrkomålningar och sortera arkiv. Jodå, kulturarvslyftet! svarade de som kunde sina åtgärder. Men när jag kollade visade det sig att det bara hade blivit 18 jobb av de 4400 tilltänkta. Då ringde en förmedlare och berättade om allt det finstilta som krävdes för att en konstvetare utan jobb skulle få lyfta kulturarvet. Det var inte många som stämde in på den specifikationen…

Varför inte göra tvärtom? Samla alla Arbetsförmedlingens pengar i en påse. Dela upp dem mellan landets alla arbetsmarknadsregioner. Bygg fördelningen på hur stor andel som är arbetslösa, hur länge de varit arbetslösa, hur näringslivet ser ut och vilka möjligheter till utbildning det finns.

Låt sedan förmedlarna göra det som är bäst för varje sökande. I stället för att detaljreglera skulle staten fastställa några villkor som måste vara uppfyllda. Ålder, längd på arbetslöshet, utbildning på den sökande, innehåll, varaktighet, kostnad, konkurrenssituationen inom branschen – fler punkter, eller färre. Alla krav ska inte behöva uppfyllas, utan det räcker med att nå en miniminivå. Med tio punkter att pricka av ska insatsen vara möjlig om fem eller sex är uppfyllda.

Då skulle flexibiliteten ställa den sökande i centrum. I början kan de vidgade ramarna säkert leda till att några olämpliga insatser slinker över villkorsribban, men då får myndigheten städa och dödskallemärka dem för framtiden. Det är den moderniseringen arbetsmarknadspolitiken borde handla om, inte den ena detaljregleringen efter den andra.

Biverkning

Livet består av så många delar som man inte reflekterar över så länge det snurrar på. Som arbetslös blir man medveten om varje del och man får betala ett högt pris för några av dom. Dålig ekonomi, sänkt självförtroende, minskat socialt liv, dålig självkänsla, lågt humör osv.

En sak som drabbat mig är förstörd sömn. Jag är den typen av person som somnar innan huvudet landat på kudden och se’n sover gott. Det finns elaka tungor som påstår att det inte skulle gå att väcka mig ens med en bomb. Jag började söka jobb ett halvår innan jag blev arbetslös och insåg ganska snabbt att åldersdiskriminering existerar och att erfarenhet inte värdesätts inte bara är ”prat” och ”rykte”. Så när a-kasseperioden började hade jag redan börjat betala ett högt pris: förstörd nattsömn.

Jag har varit arbetslös tidigare, men levde då inte ensam. Nu var det en betydligt mer sårbar situation och allt ska man bära själv. En ständig oro för ekonomin som konstant stod på minus, ökad skuldsättning hos familj och vänner, inget ljus i tunneln. Plötsligen kunde jag inte somna, vaknade flera gånger per natt och var klarvaken fr o m fyra – fem på morgnarna. Givetvis gjorde inte det tillvaron lättare på något sätt, sömn är en viktig del för att orka. Framför allt om man har det tungt och jobbigt.

Det sägs att det tar 21 dagar att skaffa sig en ny vana. Det svåra med förstörd sömn är att man inte aktivt kan ändra på nya mönster eftersom man sover. Det blir en omöjlig rundgång. Jag började kallt utgå ifrån att min goda sömn var ett minne blott och så här skulle det fortsätta resten av livet.

Nu finns det hopp! Under de senaste 3 veckorna har jag flera nätter somnat ganska snabbt och sovit flera timmar i sträck. Jag vågar inte ropa hej än, men det ser väldigt bra ut. I natt sov jag i ett sträck från 23-tiden till 05:30! Blev så glad så jag hoppade över min härliga morgonrunda och låg och drog mig och njöt istället. Man kan spekulera i orsaken till förändringen. Kan det vara att jag tog tag i min situation? Att jag nu känner att det är jag som står vid rodret? Nä, jag tror att det är mycket enklare än så. Jag är övertygad om att det är min ändrade ekonomi som är orsaken. Oron är borta, det har sjunkit in att jag inte sitter i en gisten eka som tar in mer vatten än jag hinner ösa.

Vill med detta bara ge alla därute lite hopp! Det är mycket man påverkas av som man inte kan påverka. När det svänger, när situationen ändras kan det bli annorlunda. Och bättre. Det kan ta lite tid så håll ut!

Ut med ”social kompetens”!

Började städa och omorganisera filerna på datorn och hittade då det här som visserligen har några år på nacken, men det gör det inte mindre aktuellt eller tänkvärt. Jag har alltid varit misstänksam och tveksam till ”social kompetens”. Vad menas egentligen? Är det viktigaste att kunna snacka och vara kompis med chefen eller att vara proffsig och kunnig i sitt jobb? Det har blivit en klyscha som dyker upp slentrianmässigt i annonser, beskrivningar och kravspecifikationer.

Varning för de sociala

Text: Sören Viktorsson och Cecilia Norrby
Publicerad 12 februari 2011, Sydsvenska Dagbladet

Social kompetens är överskattat. Det är en myt att sociala personer skulle göra arbetsplatsen bättre, tvärtom kan de hämma arbetsprestationen.

Tänk dig att företaget ska rekrytera en ny nyckelmedarbetare. En ansökan har följande formulering ”Jag är lite blyg och inte särskilt intresserad av människor, men jag är mycket kompetent i mitt yrke”. Hur stor är sannolikheten att den personen kallas till intervju? Nä, just det, den är noll.

– Det finns sanningar som är så etablerade att vi närmast tar dem för givna. En sådan är att sociala människor är att föredra i arbetslivet.

Det menar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. I sitt hemland är hon banbrytande inom temperamentsforskning och i sin åttonde bok om socialitet och sociala färdigheter, som ännu bara finns på finska, slår hon hål på myten om vikten av att vara social i arbetslivet.

Vi har lärt oss att dyrka den sociala förmågan i så hög utsträckning att vi ofta oreflekterat utgår från att en person måste vara social, på toppen av allt annat, för att alls komma i fråga för ett jobb. Liisa Keltikangas-Järvinen menar att det inte bara är felaktigt, utan kan vara rent skadligt.

– Tror man på det är det lätt att göra kostsamma fel, vid val av såväl medarbetare som chefer.

För att förstå hennes resonemang måste man skilja mellan ”socialitet” och ”sociala förmågor”. Socialitet är medfött och handlar om temperament. Sociala förmågor är något vi lär oss. En mycket social person har ett stort behov av andra människor i sitt liv, men kan sakna elementära sociala färdigheter. En blyg person kan ha utmärkta sociala förmågor, men sakna behov av att stå i centrum.

Blandar man ihop dessa begrepp finns risken att en blyg person väljs bort vid en anställningsintervju med motiveringen att han eller hon är ”osocial”. Just den personen kanske tack vare sin personlighet fokuserar på sitt jobb.

– Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet. Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum, säger Liisa Keltikangas-Järvinen.

Hennes slutsats är att vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet.

– Vi har i alldeles för hög grad belönat socialitet. En person som stilla och utan att väcka uppmärksamhet sköter sina arbetsuppgifter hamnar ofta i skymundan.

– I dag har det blivit en konstig sammanblandning av jobb och fritid. En del arbetsgivare utgår från att de anställda alltid ska vara nåbara. Och en del arbetstagare förväntar sig att så gott som dagligen få beröm för det de presterar.

Liisa Keltikangas-Järvinen till och med varnar för arbetsplatser med många mycket sociala personer. Där kommer man att prata och skvallra i stället för att göra det man är anställd för.

Allt för sociala personer blir dessutom dåliga chefer, menar hon. För dem är det så pass viktigt att vara omtyckt att det kan gå ut över beslutsförmågan. Han eller hon kan under loppet av en timme hålla med tre olika medarbetare. En annan anledning till att en sådan person är olämplig som chef är att han eller hon gärna delegerar svåra beslut till andra för att själv kunna två sina händer.

– Ju mer det stormar på en arbetsplats, desto olämpligare är en sådan här chef, säger hon.

 

Åldersplus blir minus

Ingen säger det högt eftersom det inte är lagligt. Men det finns där, outtalat. Jag har känt det och jag vet att jag inte är ensam. Jag har skrivit om det här på bloggen. I förra veckan fick jag ett urklipp från Aftonbladet. Det är uppfriskande att fler och fler lyfter fram det, det måste pratas om och erkännas så vi kan göra nå’t åt det. Vad jag menar? Jo, åldersgränsen för när vi är uträknade, inte attraktiva, inte intressanta när det gäller arbetsmarknaden. Hur mycket erfarenhet har samhället, dvs vi, råd att förlora?

Aftonbladet Läsardebatten: Åldersdiskriminering
Är du över 55 kommer du inte ens till intervju

Jag deltog vid rektorsakademins 10-årsfest i Stockholm. Vi var många från skola och näringsliv. Vid kaffet blev vi tre personer kvar vid bordet. Det var jag, grå-vit hårig och två damer med samma hårfärg. Inte bara hårfärgen var densamma utan vi var även 55-plussare alla tre. Det visade sig att vi alla hade en sak till gemensamt: vi var arbetslösa före detta rektorer.

Vi tre var tämligen erfarna rektorer och ledare. Alla tre är vi ense om att vår ålder, alla över 55, spelar en stor, för att inte säga avgörande roll till att vi numera så ytterst sällan kommer ens till en intervju.

Politiker talar om att höja pensionsåldern, vilket stämmer mycket dåligt med verkligheten då det idag handlar om att du ska vara mellan 30 och 49 år för att vara attraktiv på den så kallade arbetsmarknaden. Våra alltför många arbetslösa ungdomar sitter i samma båt som oss 55-plussare.

Damerna och jag hade i det närmaste samma erfarenhet av arbetslöshetens helvete och jag blir lätt chockad över hur vår tidsanda är beträffande fokuseringen på ålder och synen på oss arma vit-gråhåriga erfarna 55-plussare som hamnat i ett utanförskap.

En arbetsplats, oavsett inom vilken näringsgren, kommunal, statlig eller privat mår väl av att ha en bra mix både vad gäller medarbetarnas ålder, kön och kompetens.

Håkan Carlberg
Arbetslös rektor med 20 års erfarenhet som ledare.

Arbetslöshet under valår – mycket tomt prat

Tänkte inte alls skriva om arbetslöshet idag, men så gick jag sta’ och blev uppretad. Det far runt länkar på facebook om AF och hur dåliga de är på att bekämpa arbetslöshet. Jag hävdar igen med en åsnas envishet: AF är bara politikernas förlängda arm och ingen av dom kan göra så mycket åt arbetslösheten, det måste parterna på arbetsmarknaden göra och då främst arbetsgivarna.

Jan Guillou skrev i Aftonbladet för några dagar sedan att om politiker kunde avskaffa arbetslösheten så hade de gjort det för längesen. Det är så självklart så det borde egentligen inte behöva sägas, men kanske det behövs nu när det är valår. Dagens Nyheter granskar just nu alliansens år vid makten i 8 artiklar där artikel 5 handlar om arbetslösheten under titeln ”Jobb & ekonomi”. Där slår man bl a fast att det är svårbedömt eftersom så mycket beror på konjunkturer och finanskriser, men att Sverige klarat sig bättre än många andra europeiska länderna och att det är fler i arbete idag än för några år sedan.

De som aktivt kan minska arbetslösheten är arbetsmarknadens parter. Fackföreningarna genom att uppmärksamma arbetsmiljöfrågor som stress mm och personalutveckling för att arbetskraften ska vara konkurrenskraftig. Arbetsgivarna genom att anställa. Idag anställs inte folk under 30 år för de saknar erfarenhet och samtidigt anställs inte folk över 40 år för de är ”gamla” och folk över 50 år är ”för gamla”. Plötsligen är erfarenhet ointressant. Tyvärr är inte hela Sveriges arbetskraft 30-40 år. När jag tänker närmare på det är det väl en grupp som kanske främst är intresserade av karriär, men som samtidigt ska ”vabba”, jobba reducerad tid osv. Hur kan de vara så intressanta och allenarådande hos arbetsgivare?

Arbetsgivare måste tänka om! De unga kommer med färskt blod och nya kunskaper medan de ”gamla” bidrar med erfarenhet och ofta bred kompetens. Jäklar, vilken rolig, effektiv och produktiv arbetsplats det skulle kunna bli med mixad personalgrupp!

Lyssna kritiskt på politikernas löften om att ”bekämpa” arbetslösheten och försök se igenom snygga ”program” och ”manifest”. Och ska vi skälla på nå’n över dåliga arbetsmarknadsåtgärder, ersättningsnivåer (du vet väl att a-kassa och aktivitetsstöd inte reglerats på 14 år?) osv så är det politikerna vi ska vända oss till.

En annan sak: idag satte jag mig för att gå igenom alla sidor på nätet där jag registrerat mig eller blivit registrerad i samband med jobbsök. Tänkte ta bort mig från de flesta, renodla lite. Jag blev väldigt förvånad! Se upp om du är arbetslös – du kan ligga och skvalpa lite varstans. Och jag kan förstå om arbetsgivare tycker att det är tidskrävande att söka igenom registrerade CV o likn på olika sidor. Det måste dyka upp massor av inaktuell information!

Jag gick igenom 17 sidor.
På 5 st kom jag inte in så där utgår jag ifrån att jag är avregistrerad.
3 st hade avregistreringsfunktion.
Resterande, dvs 9 (nio) st saknade avregistreringsfunktion! Jag fick leta upp mail-adress och kontakta för att fråga hur jag ska gå tillväga för att avregistrera mig. Några timmar senare har 2 svarat.

 

Jag får inte ihop det

Jag läste en kort artikel i förra veckan och den har följt mig i flera dagar. Den dyker upp då och då, jag försöker förstå men har ännu inte fått ihop det. Så här var det: på ett sjukhus någonstans i Sverige (jag minns tyvärr inte var) hade personalen slagit larm. Nu var arbetsbelastningen så stor att de inte längre kunde ta ansvar för att fel inte begås i vård och behandling. Deras krav var högre lön.

Det är det där kravet jag inte förstår. Hur tänkte personalen eller är de för utarbetade för att tänka klart? På vilket sätt blir arbetsbelastningen mindre om lönen höjs? Det vore väl smartare, mer logiskt och ge mer effekt att begära utökning med x antal tjänster!?

I nästa skede kan kanske lönen höjas för då är det x personer färre som är arbetslösa, men det är en annan historia.

Det ger också upphov till en annan fundering: varför vaknar inte fackföreningarna? När det gäller arbetsbelastning, menar jag. Det måste väl vara en arbetsmiljöfråga och inte en lönefråga? De måste ha medlemmar som är arbetslösa så de kan inte vara ovetande om att det finns ledig arbetskraft.

Jag får fortfarande inte ihop det.

 

 

Ropen skalla

Socialdemokraterna har startat en namninsamling på sin hemsida:

ALLA BEHÖVS

därför ska vi

AVSKAFFA FAS 3

Jag är inte där än, bara i fas 1. När jag är inne på Socialdemokraternas hemsida så har jag lite svårt för att hitta vad de vill ersätta fas 3 med, men ”uppropet” fungerar kanske i valtider. Jag hittade följande punkter (mina kommentarer i kursiv stil):

  • Alla som befinner sig i Fas 3 får riktiga jobb i företag, kommuner/landsting eller föreningslivet eller utbildning.
    Ingen förklaring eller förslag till hur de ska få företag m fl att erbjuda de ”riktiga” jobben, inte heller vad som menas med ”riktiga”.
  • Den som anställer får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd på mellan 85 och 100 procent.
    Det finns redan idag en mängd olika ekonomiska ersättningar till arbetsgivare om de anställer vissa grupper. Själv omfattas jag av s k nystartsjobb vilket inte underlättat. Detta handlar mest om ”kejsarens nya kläder”, dvs nytt namn på något som redan finns.
  • Varje individ ska få individuellt utformade planer.
    Jag vet inte riktigt vad som menas, redan idag har vi arbetslösa en handlingsplan (ibland kallad aktivitetsplan) med uppgifter om aktivitet, åtgärder, uppföljning osv. De kunde vara djupare, fylligare och, framför allt, inte så ”fyrkantiga”. Alltså varför inte utveckla det som redan finns?
  • De som får ett riktigt jobb får avtalsenlig lön, de som får en riktig utbildning får bibehållen ersättning.
    Återigen, vad menas med ”riktig”? Vad är en ”oriktig” utbildning? Om jag får en praktikplats så kan jag fortfarande användas som arbetskraft betald med aktivitetsstöd – hur undvika det? Det här yttrandet föder massor av följdfrågor, men besvarar inte en enda.
  • Den som inte tar eget ansvar får ingen ersättning. Reformen innebär en investering på 2,0 miljarder kronor.
    Smart! Och inte första gången staten räddar den egna kassan och skjuter över ansvaret på kommunerna. Det är lätt att ställa krav när någon annan tar hand om konsekvenserna. Arbetslösa slutar inte bo, äta och klä sig för att ersättningen stryps.

Arbetslösheten sjunker inte genom att ändra i krav och ersättningar, den sjunker om arbetskraften bli anställd. Anställda idag vittnar om stress och press, slimmade organisationer som snart inte fungerar, alla kan (?) administrera sig själva bara de får en dator, arbetsuppgifter och ansvar ökar.  När ska ”någon” byta fokus och vända sig till den andra parten: arbetsgivarna? När ska facken vakna?

Det kanske är en nyhet för en del, men det är inte de arbetslösa som skapat arbetslösheten och det är inte heller dom som kan lösa problemet.

Ny butik

Fick ett vykort för några dagar sedan med en bra idé:

Arbetsbutik

Kanske det kan utvecklas till modell ”snabbköp”? Bara att ta en korg och plocka ihop
stimulerande
bra arbetsmiljö
utveckling/utbildning
ansvar
självständigt
utmanande
roligt
samordnande/koordinerande
människor
å jäkligt bra betalt!

”Förståsigpåare”

När det gäller jobbsök finns en uppsjö av ”förståsigpåare”. Det är en brokig skara av bl a coacher, hr-människor, självutnämnda experter. De som ”vet” hur jobbsök ska gå till och som gärna berättar det för oss arbetslösa. Det är nästan som om de ser det som sin mission att rädda oss undan vår okunskap. Några av de här råden och sanningarna gör mig helt enkelt förbannad och jag ska här berätta varför.

Jag har haft arbetslöshetsperioder pga egen uppsägning, indragen tjänst i samband med omorganisation och som glapp mellan utbildning och jobb. Jag har också arbetat med arbetslösa som handledare och då främst med människor från andra kulturer. Min erfarenhet som arbetslös var ovärderlig när jag jobbade med arbetslösa. En del av den verksamheten var i projektform tillsammans med bl a AF så jag har sett arbetslöshet från lite olika synvinklar. Jag tar gärna emot råd och tips från den som inte varit arbetslös, ibland kan det vara uppfriskande, eller från de som känner mig och som ibland bättre kan identifiera min kompetens.

Layout
Det finns massor av tips och råd om hur ansökan och CV ”ska” se ut. Redan i marknadsföringen klantar en del till det genom att upplysa om att de vet hur det ”ska” se ut för att vara ”proffsigt” – dvs du är en amatör som inte kan anförtros att utforma dina egna ansökningshandlingar. Det kan sluta med att du har något som är så långt ifrån den du är så det stämmer inte för den som träffar dig på anställningsintervju. Eller att just den arbetsgivaren inte uppskattar att du inte lagt ner egen tid på din ansökan och ditt CV. Dessutom är det falsk marknadsföring för ingen ”vet” hur ansökan eller CV ”ska” se ut. Det är just detta som är så svårt vid jobbsök. En arbetsgivare vill ha ansökan och CV uppställt på ett sätt och en annan på ett annat sätt.
Mitt råd: läs tips och råd, sålla kraftigt, ta till dig det som känns rätt för dig. Och glöm inte att anpassa varje ansökan till jobbet du söker!

Ett annat problem är att du ska ”sälja in” dig. Du får uppmaning att ”lyfta fram”, ”tona ner”, kanske t o m ta bort ”oväsentligt”. Vid några tillfällen har jag fått kommentaren efter anställningsintervju att mitt CV och jag stämde överens så till slut frågade jag på en intervju vad de menade. Det blir tydligen vanligare att det urartar att ”lyfta fram” osv. Ett konkret exempel togs: en sökande verkade ha jobbat nära VD:n på ett mycket stort bilföretag under en kort tid – det visade sig vid intervjun att det var ett sommarjobb i produktionen.
Mitt råd: se upp så att du plötsligen inte skickar iväg något som inte är du och som du inte kan stå för. Oavsett hur säljande och glassigt det verkar!

Nätverka
Att ”känna” rätt människor har varit viktigt så länge människor har samverkat och samarbetat. När begreppet kom för många år sedan började alla sprida visitkort omkring sig och det pratades om ”att nätverka” som en metod, nästan som en egen vetenskap. Egentligen är det inget konstigt, det handlar om att möta människor på ett eller annat sätt och att hålla kontakt. Det säger sig själv att olika yrken och arbetsplatser har olika möjligheter och nytta av att nätverka.

I ett av mina jobb åkte vi land och rike runt och utbildade handledare som vi följde upp och stöttade.  Snacka om att nätverka! Plötsligen hade vi kontakter över ett stort geografiskt område som bl a gav oss fler uppdrag. Det jag försöker få fram är ”att nätverka” är för mig en aktiv handling, ett utbyte. Idag verkar det istället handla om att samla på sig så många namn som möjligt, t ex genom att klicka på ”vänförfrågan” i facebook utan att ha etablerat en kontakt. Vad har vi för nytta och glädje av varandra i ett nätverk om vi inte känner till varandra mer än till namnet? Jag kan visserligen vilja vara ”känd” av många, men är det då inte istället marknadsföring (och det kan vara nog så effektivt)?

Har du fått tipset att som arbetslös ”nätverka”? Kanske har du då reagerat som jag – vem ska jag nätverka med? Att vara arbetslös betyder att föra en ensam tillvaro, dels därför att det helt enkelt ligger i sakens natur (inget jobb att gå till), dels är kraftigt begränsade pga ekonomiska ramar.
Mitt råd: isolera dig inte utan hör av dig till alla du känner och hör om de vet nå’t jobb eller har nå’t tips. Har du ett litet ”nätverk” så deppa inte ihop över det utan sätt igång och bygg ut det när du fått jobb – det är aldrig försent och måste i vilket fall som helst alltid hållas aktuellt!

Söka jobb
Ibland påstås det att det är ”ute” att söka jobb ”traditionellt” så vi arbetslösa måste tänka om. Det tycker jag visar en orealistisk syn på parternas roller. Arbetsgivarna annonserar lediga jobb, de begär någon form av ansökan, intresseanmälan, CV el likn så det är dom som bestämmer spelreglerna. Det hindrar så klart inte egna initiativ, men att t ex föreslå att arbetslösa personligen ska söka upp arbetsgivare (”när man går förbi ett företag så kan man titta in”) faller på sin egen orimlighet. Vilken arbetsgivare uppskattar om befintlig personal får ägna stora delar av sin arbetstid för att ta hand om arbetslösa ”besökare”?
Mitt råd: ring upp, lämna intresseanmälan och CV, maila osv, men räkna inte med att kunna traska in och få personligt möte eller få träffa den som anställer. Tveka inte att kontakta en arbetsgivare även om de inte annonserar just nu!

Jag har också hört att istället för att söka jobb så ska den arbetslöse ”skapa” jobb. Det kan t ex göras genom att kontakta en arbetsgivare och be att få komma och jobba en kortare tid eller få ett uppdrag. På så sätt får man en möjlighet att visa sin kompetens och alltså skapa ett behov. Vilken planet lever de här ”förståsigpåarna” på? Det enda sättet en arbetslös kan ”skapa” ett arbete på är att starta en egen firma. Det är inte alla som har yrken som passar i egen firma, en del har varken lust eller kompetens att vara egna företagare, saknar de ekonomiska förutsättningarna osv.
Mitt råd: känner du dig sugen på att prova egen firma så gör det! Du som inte vill eller kan – det är helt ok.

Till sist
Jag såg ett tv-program där någon ”förståsigpåare” påstod att man kan välja att se arbetslöshet som en ”gåva” vilken skulle vara möjligheten att lära sig om samhället och sig själv. Ja, vad ska jag säga om det…. Uttalandet speglar en oförståelse, okunskap och respektlöshet gentemot arbetslösas pressade situation. Jag vågar påstå att den som någon gång varit arbetslös vet mer om samhället och sig själv än den som aldrig varit arbetslös. Man lever i en pressad situation där man är tvungen att inventera sin kompetens, bjuda på och fläka upp sig själv. Eftersom det är strukturer, regler osv som styr och bestämmer över den arbetslöses situation så ökar också medvetenheten om samhället och politikens konsekvenser. Hur ska jag kunna se det som en ”gåva” att min kompetens ratas gång på gång och min ekonomi går back varje månad? För det är så det ser ut för många arbetslösa.

Istället för att alla, dvs AF, politiker, ”förståsigpåare”, inriktar sig på hur man ska få den arbetslöse att skaffa sig ett jobb så borde alla snurra runt ett halvt varv och fråga den andre parten: varför anställer ni inte?