Började städa och omorganisera filerna på datorn och hittade då det här som visserligen har några år på nacken, men det gör det inte mindre aktuellt eller tänkvärt. Jag har alltid varit misstänksam och tveksam till ”social kompetens”. Vad menas egentligen? Är det viktigaste att kunna snacka och vara kompis med chefen eller att vara proffsig och kunnig i sitt jobb? Det har blivit en klyscha som dyker upp slentrianmässigt i annonser, beskrivningar och kravspecifikationer.

Varning för de sociala

Text: Sören Viktorsson och Cecilia Norrby
Publicerad 12 februari 2011, Sydsvenska Dagbladet

Social kompetens är överskattat. Det är en myt att sociala personer skulle göra arbetsplatsen bättre, tvärtom kan de hämma arbetsprestationen.

Tänk dig att företaget ska rekrytera en ny nyckelmedarbetare. En ansökan har följande formulering ”Jag är lite blyg och inte särskilt intresserad av människor, men jag är mycket kompetent i mitt yrke”. Hur stor är sannolikheten att den personen kallas till intervju? Nä, just det, den är noll.

– Det finns sanningar som är så etablerade att vi närmast tar dem för givna. En sådan är att sociala människor är att föredra i arbetslivet.

Det menar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. I sitt hemland är hon banbrytande inom temperamentsforskning och i sin åttonde bok om socialitet och sociala färdigheter, som ännu bara finns på finska, slår hon hål på myten om vikten av att vara social i arbetslivet.

Vi har lärt oss att dyrka den sociala förmågan i så hög utsträckning att vi ofta oreflekterat utgår från att en person måste vara social, på toppen av allt annat, för att alls komma i fråga för ett jobb. Liisa Keltikangas-Järvinen menar att det inte bara är felaktigt, utan kan vara rent skadligt.

– Tror man på det är det lätt att göra kostsamma fel, vid val av såväl medarbetare som chefer.

För att förstå hennes resonemang måste man skilja mellan ”socialitet” och ”sociala förmågor”. Socialitet är medfött och handlar om temperament. Sociala förmågor är något vi lär oss. En mycket social person har ett stort behov av andra människor i sitt liv, men kan sakna elementära sociala färdigheter. En blyg person kan ha utmärkta sociala förmågor, men sakna behov av att stå i centrum.

Blandar man ihop dessa begrepp finns risken att en blyg person väljs bort vid en anställningsintervju med motiveringen att han eller hon är ”osocial”. Just den personen kanske tack vare sin personlighet fokuserar på sitt jobb.

– Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet. Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum, säger Liisa Keltikangas-Järvinen.

Hennes slutsats är att vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet.

– Vi har i alldeles för hög grad belönat socialitet. En person som stilla och utan att väcka uppmärksamhet sköter sina arbetsuppgifter hamnar ofta i skymundan.

– I dag har det blivit en konstig sammanblandning av jobb och fritid. En del arbetsgivare utgår från att de anställda alltid ska vara nåbara. Och en del arbetstagare förväntar sig att så gott som dagligen få beröm för det de presterar.

Liisa Keltikangas-Järvinen till och med varnar för arbetsplatser med många mycket sociala personer. Där kommer man att prata och skvallra i stället för att göra det man är anställd för.

Allt för sociala personer blir dessutom dåliga chefer, menar hon. För dem är det så pass viktigt att vara omtyckt att det kan gå ut över beslutsförmågan. Han eller hon kan under loppet av en timme hålla med tre olika medarbetare. En annan anledning till att en sådan person är olämplig som chef är att han eller hon gärna delegerar svåra beslut till andra för att själv kunna två sina händer.

– Ju mer det stormar på en arbetsplats, desto olämpligare är en sådan här chef, säger hon.