Etikettarkiv: undersökning

Pekpinneland

Farliga piller
Det är numera så farligt att leva, att ingen människa kommer levande ifrån det.
Allt man äter har under de senaste åren utdömts som fettbildande, cancerframkallande eller infarktorsakande. Det är väl därför man ser ut som man gör och ryggar tillbaka när man möter sig själv i spegeln på morgnarna. Egentligen skulle man inte gå tll jobbet, man skulle hoppa på örona i sopnedkastet och dra igen luckan om sig.
Nu har tidningen Expressen gripit in igen och förklarat våra vanligaste huvudvärkstabletter som dödsbringande. Magnecyl, albyl, bamyl och diverse annat på yl är livsfarligt att äta.
Magblödningar, lovar Expressen.
Om Expressen vore krog skulle den inte få många getingar i Expressen.
Gamla mormor rös vid rubriken, kvalificerad magnecylsnaskare som hon varit sedan hedenhös. Mig själv berör nyheten inte alls, jag får i alla fall aldrig fram tabletterna ur de där krångliga förpackningarna.
Men på den gamla goda tiden konsumerade man en och annan tablett, ty då salufördes de muntert skramlande i små bleckburkar. Kan de månne verka retroaktivt, så att 40-talets albyl slår till idag? Får väl titta i Expressen i morgon. Har de väl börjat skrämmas, så brukar de hålla på.
(del av kåseri från ”Gits Olssons bästa”, 1988)

Redan på Gits’ tid larmades det i media om olika faror. Sociala medier svämmar numera nästan över av larmrapporter och uppmaningar så inte mycket har förändrats. Jag har blivit en riktig fena på att bläddra förbi. Denna sommaren har jag varit så länge i Sverige att jag lagt märke till skyltar och plakat. De finns lite överallt. Det blir lite pekpinneaktigt, minst sagt.

På coop meddelas vid kassan att de vill minska användandet av plastkassar genom att jag inte ska köpa fler än jag behöver (varför skulle jag göra det?), jag ska återanvända dem och inte glömma att kasta dem i återvinning. Varför känner jag mig som en 9-åring istället för 59? Vill de följa med mig hem och kontrollera? Så kommer fler frågor: om de vill minska användning av plast borde de kanske sälja andra sorters plastpåsar och soppåsar, se upp med platsförpackningar osv, osv.

På min yoghurt står det att förpackningen är certifierad enligt en kod som jag, som oansvarig medborgare, inte orkar ta reda på vad den står för. Det är så många märkningar och förkortningar på varor att jag blir alldeles uppgiven. Finns det verkligen folk som är beredda att lägga ner tid och ork på att ta reda på vad allt står för och innebär? På förpackningen står också att jag genom att välja den förpackningen ”medverkar till ett ansvarsfullt skogdbruk”. Jag valde inte förpackningen, jag valde den yoghurten. Och vad tusan betyder ”ansvarsfullt skogsbruk”?

Det är lika svepande som artiklar och liknande med ”undersökning har visat”, ”nya rön” men det framgår inte vilken undersökning, hur och av vem. Visst kan man klaga på och vara kritisk mot läkemedelssektorn, men varför inte lite av samma kritiska sinnelag när det kommer till hälso- och miljösektorerna? Jag undrar hur mycket pengar hälsosektorn omsätter per år på trender, påståenden och rädsla.

Minns kampanjen ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 brödskivor om dagen”? Det var Brödinstitutet som stod bakom den, alltså helt kommersiellt. Grunden var en undersökning som visat att svenskarna åt för lite fibrer. Klart att bagarnas och konditorernas (heter det så i plural?) branschorganisation hakade på. Men oj, så mycket skäll Socialstyrelsen fick!

Minns kokosolja som var trendigt för några månader sedan? ”Undersökningar” visade att det skulle vi trycka i oss i parti och minut tills det för någon månad sedan kom ”en rapport” om att det var minsann inte alls bra. Ungefär som chipslarmet för några år sedan som visade sig vara både överdrivet och i vissa delar felaktigt. Och den färskaste innegrejen är väl socker om jag förstått det rätt. Alltså att man inte ska äta socker. Jag har i sommar fått både blickar och kommentarer om att jag har en sockerbit i kaffet.

Och det för mig in på att varför måste vi frälsa varandra? Det liknar en missionsrörelse. Jag försöker inte trycka på andra att agera eller äta som jag gör – kan jag då inte få slippa pekpinnar? Och jag äter lite av varje och tack så mycket, jag mår bra.

Har vi kanske för få eller för små problem? Känner efter för mycket? Vi får se upp så att vi inte skapar problem i onödan. Jag håller mig till uttrycket ”Lagom är bäst”. Inte fel att vara medveten, men vi svenskar kan inte ensamma rädda hela världen. Dra ner lite på pekpinnarna, glöm inte att leva.

Imorgon börjar sista veckan i Sverige. Nästa söndag är jag på väg hem. Ha en bra vecka – det ska jag ha!

Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.