Etikettarkiv: medicin

Stiltje och storm

Det här blev en väldigt ovanlig vecka! Den innehöll både det ena och det andra plus lite dramatik.

Stiltje

”Att göra”-listan var full, vandring planerad idag. Var på lektion i grekiska i måndags, kände mig lite trött och avslagen måndag-tisdag. Jag är sällan sjuk, bl a beroende på att jag är bra på att känna av förkylning och då helt enkelt inta vilo- och sovläge ett dygn eller så. Det är magiskt hur tydligt det kan kännas att förkylning vänder.

Men denna gång lyssnade jag inte på kroppen utan vaknade natten till i onsdags med en hals där en svärdslukarkonferens som spårat ur pågick. Och så startade hostan. Himla tur att jag bor i ett land där alla för oväsen, annars hade jag nog blivit vräkt. Jag hade så’n där hosta då man tror att magsäcken ska komma upp och hälsa på. Och varje gång hostningen satte in fick svärdslukarkonferensen nytt liv. Tyvärr.

Hann till frissan och mini-market innan jag insåg att jag måste bäddas ner. Så där låg jag – en snygg patient som sippade på ett glas ouzo. Alkohol lär ju döda bakterier. Såg inte fram emot natten eftersom jag insåg att jag var tvungen att sova sittande. Igår behövdes inget stetoskop för att höra hur det visslade och pep i mina lungor så idag masade jag mig ner till apoteket. Återvände hem med en liten kasse och kriget kunde börja! Fast det är nog säkrast att fortsätta med lite ouzo och raki också.

Det enda jag sysslat med dessa dagar förutom att kurera mig är att titta på TV och film, läsa och studera grekiska. Det sistnämnda har fungerat riktigt bra eftersom en snorig och trött hjärna inte klarar av att tänka på mer än en sak åt gången så koncentrationen störs inte av allt trevligt man kan tänka på och fundera över. Kanske konstant förkylning är lösningen på min språkinlärning!

Storm

Att jag inte kunde sova natten till igår visade sig inte göra så mycket. En storm slog till med råge på onsdagskvällen, högsta vindhastighet som uppmättes av vår väderstation var 23,69 m/s. Orkanstyrkor uppmättes på Kreta och den högsta på ön var 36,67 m/s (i Finokalia, Lasithi-regionen). Det var inte bara vi som drabbades utan hela Grekland. Och det har varit oväder på andra platser i Europa som du säkert känner till.

Terrasser och balkonger här nere används ofta som förråd och i min lägenhet är en av ytterväggarna mot en takterrass. Det var en massa ljud runt om huset under hela natten. Kändes lite skrämmande emellanåt för tänk om något for iväg från en balkong eller terrass och for in genom ett fönster.

Igår kom rapporter om omkullfallna träd och avbrutna grenar, strömavbrott, lyktstolpar som fallit, skyltar som lossnat, sopkärl som tippat eller gett sig ut på tur, båtar som slet sig eller var på väg att sjunka, inställd flyg- och färjetrafik, tak som lossnade. I Iraklio fick man igår stänga kustvägen några timmar medan man bärgade metalldelar som lossnat nere i hamnen. Här i sta’n lossnade solpaneler och markiser. Bråda dagar för brandkår, polis och andra som får rycka ut.
Hos oss drabbades en del mer individuellt. Ierapetra-området är känt för alla sina växthus som fick sig en rejäl omgång. Det är inte bara växthusen som förstörs utan också plantorna när de inte längre har något skydd. Ett exempel är den här mannen som ifjol byggde ett växthus, planterade och nu är allt förstört till priset av ingen inkomst men en extrautgift för nytt växthus. Och nej, det är ingen försäkring som täcker storm.

Foto: neakriti.gr

Så fick vi lite lugn igår, men framåt eftermiddagen kom omgång nummer 2 som inte var så häftig. Idag skiner solen och det är bara lite vind. Framöver väntar regn, hård vind och i nästa vecka kommer kall luft från nordost. Nu är det högvinter!

Nu väntar en lugn helg. En liten promenad till marknaden imorgon och en dito till mitt söndagsfrukostställe ska jag väl orka med. Se’n är det ny vecka och nya friska tag!
Ha en skön helg!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande!
Mer information på inspirewiz.com
Välkommen!

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.

 

Ömt och EU-direktiv

Två dagar efter trappolyckan: vänster del av ändan är större än den andra och pryds av ett stort blåsvart märke. Sov märkligt nog riktigt gott igår natt, men i natt var det sämre. Började värka lite varstans i kroppen. Har bestämt att jag är ”sjukskriven” denna veckan och ordinerad vila. Tog mig själv så på orden att jag somnade i soffan en stund i em, jag som inte tycker om att sova på da’n!

Tack för alla medkännande och uppmuntrande hälsningar – det värmer!

Det var mycket som skulle tas reda på och fixas när jag bestämt mig för att flytta. En viktig sak var, och är, givetvis min medicin mot epilepsi. Hade tid hos min neurolog i november 2013 och hittade info på nätet som gjorde mig så glad! Det fanns en lösning med otrolig tajming. Ibland har man flyt! Trodde jag.

Den 20 dec 2012 beslutade EU-kommissionen att EU-medborgare (inkl EES) ska kunna få ut medicin i vilket medlemsland som helst under förutsättning att medicinen säljs i landet. Beslutet är helt i linje med det ständigt pågående arbetet med att underlätta de fria rörligheterna inom EU/EES-området. Det konstaterades att det behövdes lite mer info på recepten så en förteckning sammanställdes. Medlemsländerna fick på sig till 25 okt 2013 att införa detta, bl a att se till så att det kom in i varje medlemslands lagstiftning.

Jag skrev ut informationen och skuttade glad i hågen till min bokade läkartid. Min neurolog hade inte hört talas om det över huvud taget, men han är inte den som ger sig. De kommande månaderna visade han återigen varför han är en av mina stora idoler. Han kontaktade ett antal apotek – ingen visste nå’t, ingen hade hört talas om det. Han kontaktade Läkemedelsverket (eftersom de hade några meningar om det på sin hemsida). Den han fick tag på visste ingenting, han fick en mailadress till en ”specialist på området” som aldrig svarade. Han frågade kollegor osv – ingen visste nå’t. Till slut sa han att nu kom han inte längre, visste inte var han skulle vända sig. Och jag begrep så klart att han har andra patienter.

I april var läget ganska desperat, jag skulle ju snart ge mig iväg. Vid ett nytt besök utarbetade vi 3 planer och började med plan A: försöka med ett vanligt gult svenskt recept. Genom en läkarkollega kollades att läkemedel med rätt substans finns i Grekland och tydlig information om förskrivande läkare med kontaktuppgifter tillfogades.
En grekisk vän här nere informerades av mig och uppsökte ett apotek i måndags. Jag höll andan. Igår hämtade jag ut en omgång. Visserligen upptäckte jag att det var för få tabletter och att de valt ett väldigt dyrt fabrikat, men det blev expedierat! Kontakt är tagen, nu reder vi ut oklarheterna nästa gång. Och skulle det inte fungera så verkställs plan B!

Visst är det fantastiskt att duktiga, effektiva Sverige så totalt kan missa nå’nting som betyder en hel del för en av de fria rörligheterna inom EU? Jag hoppas att ingen EU-medborgare fått klara sig utan medicin under vistelse i Sverige pga ”vi vet inte”, ”detta känner vi inte till”.

Tänk på när du reser med medicin:
– få ett intyg från läkare varför du har medicinen med dig
– packa alltid nödvändig medicin i handbagaget, aldrig i resväskan

Reseminnen – sjukt

Trots krock, stressfraktur och lite smått och gott har både jag och resesällskap varit förskonade på sjukfronten under resor. Semestern i Cesme i Turkiet 1979 är dock ett exceptionellt undantag! Vi hade varit där året innan, trivdes jättebra och återvände och ”vi” var syrran och jag. Oj, det är många år se’n, vi var 26 respektive 21 år…knappt minnet räcker till… Vi kommer aldrig att glömma hur varmt det var och hur turkarna själva pustade och stönade när de inte rörde sig i ultrarapid. Utan vår vapendragare, Hassan, hade vi nog inte klarat de 2 veckorna. Han skällde och vände uppochner på apotek, sällskapade den som för tillfället var frisk osv.

Läkare 1 – syrran hade ett sår på ovansidan av foten redan när vi reste ner, men det började se lite sjukt gult ut. Vi pratade med Nuri, hotellägaren, och tänk, han satt precis och pratade med en som nästan var färdigutbildad läkare. Vilken tur! Syrran och kandidaten försvann in i matsalen och efter en stund kommer en sammanbiten person och en lite moloken person. Såret tvättat och klart, men syrran något irriterad över att han försökt bjuda ut henne på middag. Lite svårt att avvika när någon har ens fot i ett fast grepp. Och inte gav han sig utan tjatade och tjatade. Det hör till saken att hon hade långt, blont hår…”svenska flicka”… Kandidaten fick alltså lära sig nå’t denna da’n också: en del ”svenska flickor” har skinn på näsan.

Läkare 2 – efter en dag på stranden får jag fruktansvärd huvudvärk, kan inte lyfta huvudet, och väldigt ont i ryggen. Syrran ger sig ut för att hitta en läkare och kommer tillbaka med en färdigutbildad, minsann. Det är inte lätt i ett värkande och dimmigt läge försöka förklara hur man mår på sitt andraspråk för någon som inte riktigt förstår vad man säger. Jag fick fram till syrran att säga till honom att kolla mina medicinburkar (jag är epileptiker) så att jag inte fick nå’t som krockade. Han tittade på burkarna och jag kan än idag höra hans röst:
– Yes, we have this in Turkey too!
Han undersöker, skriver ut ett helt batteri med recept och jag förstår så mycket som att jag ska få 7 febernedsättande injektioner de närmaste 3 dagarna. Syrran ger sig iväg till apoteket nedtyngd av receptbördan, läkaren tar upp ett metalletui och börjar montera ihop en stor spruta, jag (som normalt sett inte är spruträdd) försöker klättra uppför väggen medelst rygghasning. Jag får injektionen, känns som om jag ska brinna upp inifrån och lär ha skrikit så det hördes på hela hotellet. Syrran vänder i trappan, kommer tillbaka och får order av mig:
– Se till så han kommer ut härifrån! Jag vill ALDRIG se honom igen!! Jag bryr mig inte om hur det går med mig!!!, ryter jag medan mitt febersvaga finger pekar mot dörren.
Det visar sig senare att läkaren och apoteket tjänade mer pengar på injektionerna än på tabletter, men det blev tabletter istället.

Läkare 3 – nu har det gått några dagar, jag känner mig nästan bra, kl är 4 på morgonen, någon skakar mig:
– Vakna! Jag mår jättedåligt, kvider systern.
Jag måste erkänna att jag knep ihop ögonen några timmar till för att sova färdigt (hon läser inte bloggen så det är ingen fara…är väl ändå preskriberat nu…). Morgon, ner till Nuri och på hans kontor sitter – just det, en läkare! Denne är också färdigutbildad och ännu bättre: han har utbildat sig i England! Upp till systern och nu får vi veta vad som hänt. Pga den höga värmen så är det njurarna som protesterar vilket på verkar hela systemet. Vi har antagligen druckit lite för lite, svettats mycket, inte direkt sökt upp skuggan (hm…) och inte tillsatt extra salt (vi hade en diskussion om salttabletter innan vi åkte…). Syrran ska inte ha en massa tabletter utan febern ska ner med våta handdukar och 3 ggr/dag ska hon äta yoghurt (jag vet inte hur den smakar idag, men då smakade den jord). Sjuksyster: lilla moi. Det blöttes handdukar i parti och minut och matades med yoghurt. Syrran kved, hon ville inte äta eländet. Då fick jag ta till stora släggan:
– Du minns vad läkaren sa? Om du inte är frisk på onsdag kan han inte låta dig flyga hem på torsdag.
Yoghurten slank ner snabbt och lätt och vi åkte hem som planerat.

Detta är enda gången jag har längtat hem!
Lät en labass titta på medicinburkarna vi hade med oss hem. När hon såg min febernedsättande medicinburk skrattade hon och sa att den här hjälper mot i stort sett allt från skörbjugg till gonorré.
När vi varit hemma ett tag berättade syrran att läkare 2 höll mina medicinburkar uppochner när han sa:
– Yes, we have this in Turkey too!