Olycka och aussies

I fm gick jag igenom mina 2 räkningar, översatte så jag vet vad jag betalar. Förstod faktiskt allt. Nästan.

Ibland får jag frågan hur jag vågar vandra ensam. Jag brukar svara att det handlar om att inte glömma det sunda förnuftet hemma. Och olyckor kan hända var som helst, jag menar jag är en så’n som vrickar fötter på plan mark.

Vid lunchdags packade jag ryggsäcken för stranden, hängde den över vänster axel, tog soppåsen och påsen med tomma plastflaskor i vänster hand, låste dörren och började gå nerför den svängda marmortrappan. Någonstans mot slutet bestämde sig mina fötter för att det gick för sakta eller nå’t så de satte fart. Jag föll och åkte några trappsteg. Jäklar vad det smällde! Min första tanke var ”Lever jag?” och nästa var ”Där gick höften eller benet!”

En lägenhetsdörr öppnades och en karl kom ut, hörde smällen. Han kunde ingen engelska, men försökte få klart för sig om jag var hel. Jag hittade luften, började röra på höft och ben, inga konstigheter. Men fruktansvärt öm i halva baken och förfärligt rädd. Till slut började jag samla ihop mina grejer och då ramlade alla plastflaskorna ut ur sin kasse. Där stod jag – halvt skrämd från vettet, mörbultad, tårarna rann, fullt med plastflaskor runt fötterna i sällskap med en liten karl som tittade konstigt på mig när jag började skratta.

Ett dopp i havet och lite vila på stranden var god medicin, undrar hur det ser ut imorgon. Märkligt så mycket man hinner tänka, det jag minns är (vet inte i vilken ordning):
– Så’n tur att jag bar allt med vänster sida och att trappan svänger vänster för annars hade ryggen fått ta alltihop. Jag hade dött.
– Vilken tur att jag städade i förmiddags!
– Jag vill inte ligga på sjukhus, jag har inte tid att ligga på sjukhus för Sofia kommer imorgon.
– Vilken tur att det inte är vandringssäsong! Det hade irriterat mig till tusen om jag blev stoppad av en så’n här händelse.
– Där är kanske nå’n mening med de där extra kilo som jag lagt på mig = stötdämpare!
– Blir svårt att sova på den sidan, men jag sover så dåligt i alla fall.
– Så bra att jag planerat fixardag och tankeverkstad hemma imorgon. Om jag inte kan sitta så tänker jag ändå bäst när jag rör mig så då kan jag gå omkring i lägenheten.

Nu ska jag bara ta det lugnt, ha en skön hemmakväll.

När jag åt frukost igår på stamstället så kom ett gäng unga australiensare och satte sig vid borden sidan om mitt. Några av dom pratade också grekiska vilket inte var förvånande eftersom den största gruppen greker utomlands finns i Australien. Jag antog att det var back-packers, de pratade bl a om Aten och Mykonos.

På kvällen på tavernan kom ett annat gäng australiensare med små barn och de pratade med ett annat bord med australiensare och lite senare kom ytterligare ett gäng unga australiensare som alla hälsade på. Då kan jag säga att man börjar undra…är vi invaderade eller kanske de gör så när de rest runt halva jordklotet…!? Tills någon säger:
– Did you enjoy the wedding?
Det tutades i fredags, det tutades i lördags så jag la ihop ett och ett och fick det till två. Så läckert och kul på flera sätt: att så många reser så långt för att vara med på ett bröllop, att de kanske ser Grekland för första gången och tar tid att resa runt. Kanske också för första gången träffar släktingar boende i Grekland.

9 thoughts on “Olycka och aussies

  1. juliann66

    Vilken tur att det gick bra och att du hade städat 😉
    Annars brukar första tanken vara ”var det nån som såg mig?”, av nån märklig anledning…
    Hoppas du inte har jätteont i vilket fall (!) som helst.
    Kram Ann

    Gilla

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Tvärtom så tänkte jag faktiskt ”måtte nå’n komma och hjälpa mig”. Det börjar svullna nu så jag blir nog lite asymmetrisk bakifrån. Men det gör detsamma för jag är hel!
      Kram

      Gilla

      Svara
  2. Elsa Magnusson

    Krya på dig och håll dig på benen i fortsättningen även om det är svårt när fötter och ben inte är riktigt överens. Kram

    Gilla

    Svara
  3. Jannis

    De andra har kommenterat din olycka. Jag vet av erfarenhet att det läker! Jag kan förklara alla australiensare i stället. Det är så att efter kriget och inbördeskriget utvandrade många Ierapetrabor till Tasmanien. Det finns nu en hel koloni där kring största staden Hobart. En del har återvänt till Kreta, men många har barn och barnbarn kvar, som gärna vill se tidigare generationers uppväxtmiljö. Det finns en hel del unga kreter, som nu emigrerar till släkten i Tasmanien.

    Gilla

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Tack för den förklaringen, det visste jag inte. Jag kände bara till att den största gruppen av utomlandsboende greker är i Australien.
      Jodå, det läker men är väldans ömt….
      Ha det gott!

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s