Etikettarkiv: rädd

Ensamhetshat

Jag vet att jag tidigare skrivit att ”hat” är ett starkt ord som jag använder med urskiljning. Nu är det urskiljning. Många tycker att det verkar så skönt och bra att leva ensam, oftast lever de inte själva ensamma. Kanske ett utslag av att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”.

Visst, det har sina fördelar. Aldrig nå’t tjat, planering och beslut utgår bara från vad jag vill och känner för, frihet att ordna livet och allt praktiskt (som var skåpet ska stå…) helt efter eget huvud osv.

Men det har också sina nackdelar som att dra lasset helt själv, mer sårbar vid förändringar (inte lätt att leva ensam på a-kassa…), ingen att bolla idéer med, ingen avlastning varken mentalt eller praktiskt osv.

Det ligger mycket i ett av mina favorituttryck: ”Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg”. När jag var ung höll jag till viss del med om att ”Ensam är stark”, men livet har lärt mig att starkast är vi tillsammans. Så det så.

Ett tillfälle när jag verkligen hatar att vara ensam är när något oväntat inträffar som sätter igång oro, rädsla, känsla av utsatthet, förtvivlan och litta annat. Som t ex kl 23:35 på kvällen när det råder lugn och ro, kroppen är lagd i sköna sängen och kapitlet i boken är snart slut. AC:n har kört klart avfuktning och står på värme. Då får AC:n ett ryck och pyser ut ett moln av….ja, vaddå? Lukten är konstig och det liknar rök! Herre Gud, det brinner väl inte?! Snabbt tryck på ”off”, upp ur sängen och upp med jalusin (undrar hur många som vaknade och svor…), tända spottarna på balkongen (nu vaknade resten av grannskapet) och kolla anläggningen. Ingen rök, inga flammor, men vad är det som händer???

Tillbaka i sängen efter en stund. Slå på AC:n igen finns inte, jag vågar helt enkelt inte. Ligger hopkrupen under täcket och lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig ha AC på när jag sover. Givetvis får jag knappt en blund i ögonen under natten eftersom det blir råkallt som faen i sovrummet. Men det är bara att bita ihop, jag tänker inte starta nå’n brand. Önskar att det fanns nå’n här som sa ungefär ”för helsike, Löfquist, somna om, det är ingen fara, det garanterar jag”. Jag känner mig väldigt liten. Och ensammen.

I förmiddags la jag en lapp till hyresvärden där jag bad honom kolla AC:n. När jag kom hem från grekiskan hade han varit här, provat båda anläggningarna och skrivit en lapp att det är ok. Nu måste jag bestämma mig för om jag litar på honom. Han bor inte i detta huset, men det gör jag. Han löper ingen risk att bli innebränd, men visst kan man väl utgå ifrån att han vill ha kvar fastigheten? Jag tror att jag ska provköra lite försiktigt ikväll. Med en spann vatten vid sidan om soffan, kängor på fötterna och plånbok, pass mm packat i ryggsäcken vid dörren.

Olycka och aussies

I fm gick jag igenom mina 2 räkningar, översatte så jag vet vad jag betalar. Förstod faktiskt allt. Nästan.

Ibland får jag frågan hur jag vågar vandra ensam. Jag brukar svara att det handlar om att inte glömma det sunda förnuftet hemma. Och olyckor kan hända var som helst, jag menar jag är en så’n som vrickar fötter på plan mark.

Vid lunchdags packade jag ryggsäcken för stranden, hängde den över vänster axel, tog soppåsen och påsen med tomma plastflaskor i vänster hand, låste dörren och började gå nerför den svängda marmortrappan. Någonstans mot slutet bestämde sig mina fötter för att det gick för sakta eller nå’t så de satte fart. Jag föll och åkte några trappsteg. Jäklar vad det smällde! Min första tanke var ”Lever jag?” och nästa var ”Där gick höften eller benet!”

En lägenhetsdörr öppnades och en karl kom ut, hörde smällen. Han kunde ingen engelska, men försökte få klart för sig om jag var hel. Jag hittade luften, började röra på höft och ben, inga konstigheter. Men fruktansvärt öm i halva baken och förfärligt rädd. Till slut började jag samla ihop mina grejer och då ramlade alla plastflaskorna ut ur sin kasse. Där stod jag – halvt skrämd från vettet, mörbultad, tårarna rann, fullt med plastflaskor runt fötterna i sällskap med en liten karl som tittade konstigt på mig när jag började skratta.

Ett dopp i havet och lite vila på stranden var god medicin, undrar hur det ser ut imorgon. Märkligt så mycket man hinner tänka, det jag minns är (vet inte i vilken ordning):
– Så’n tur att jag bar allt med vänster sida och att trappan svänger vänster för annars hade ryggen fått ta alltihop. Jag hade dött.
– Vilken tur att jag städade i förmiddags!
– Jag vill inte ligga på sjukhus, jag har inte tid att ligga på sjukhus för Sofia kommer imorgon.
– Vilken tur att det inte är vandringssäsong! Det hade irriterat mig till tusen om jag blev stoppad av en så’n här händelse.
– Där är kanske nå’n mening med de där extra kilo som jag lagt på mig = stötdämpare!
– Blir svårt att sova på den sidan, men jag sover så dåligt i alla fall.
– Så bra att jag planerat fixardag och tankeverkstad hemma imorgon. Om jag inte kan sitta så tänker jag ändå bäst när jag rör mig så då kan jag gå omkring i lägenheten.

Nu ska jag bara ta det lugnt, ha en skön hemmakväll.

När jag åt frukost igår på stamstället så kom ett gäng unga australiensare och satte sig vid borden sidan om mitt. Några av dom pratade också grekiska vilket inte var förvånande eftersom den största gruppen greker utomlands finns i Australien. Jag antog att det var back-packers, de pratade bl a om Aten och Mykonos.

På kvällen på tavernan kom ett annat gäng australiensare med små barn och de pratade med ett annat bord med australiensare och lite senare kom ytterligare ett gäng unga australiensare som alla hälsade på. Då kan jag säga att man börjar undra…är vi invaderade eller kanske de gör så när de rest runt halva jordklotet…!? Tills någon säger:
– Did you enjoy the wedding?
Det tutades i fredags, det tutades i lördags så jag la ihop ett och ett och fick det till två. Så läckert och kul på flera sätt: att så många reser så långt för att vara med på ett bröllop, att de kanske ser Grekland för första gången och tar tid att resa runt. Kanske också för första gången träffar släktingar boende i Grekland.