Den senaste månaden har jag drömt väldigt mycket. Människor som jag känner har dykt upp i märkliga sammanhang. Människor jag inte känner har valsat in. Miljöer varit kända, okända eller fel. Dråpliga och konstiga har drömmarna varit, men inte otäcka. Ofta kan jag härleda drömmarna till något jag läst eller hört eller sett. Så’nt som tydligen gör avtryck på ett eller annat sätt.

Så i natt hade jag en dröm. Miljön liknade tidvatten vid kusten i England. Det var mörkt, allt var svart eller mörkblått trots att det var dagtid. Det var kallt. Hotfullt. Jag stod där vid stranden en bit ifrån havet tillsammans med en hop människor. De hade inga ansikten. Eller jo, de hade släta ansikten, alltså utan ögon-näsa-mun. Det gick långsamt upp för mig att det låg skräck och rädsla i luften för vi hade blivit invaderade. Jag blev livrädd.

Nere vid vattenbrynet höll invaderarna till. De hade nå’n sorts läger eller högkvarter där. De var soldater. De svepte med starka sökarljus över havet. Och skrattade. Min grupp visste inte var vi skulle bli av, det fanns ingenstans i det öppna landskapet där vi kunde gömma oss. Kanske det var därför ansiktena var släta – det var enda sättet att vara anonym, att inte utmärka sig. Mitt ansikte hade alla sina drag. Jag skiljde ut mig och blev ännu räddare, stel av skräck. Det var som om det gick att ta på den hotfulla luften. Den vibrerade av fasa.

Till höger var det alldeles svart. Konturer av något stort och massivt. Skulle det börja röra på sig? Kanske i riktning mot oss! Ingen utväg, inga gömställen. Vad ska det bli av oss? Vad ska hända?

Där nå’nstans vaknade jag alldeles kall. Klarvaken. Omskakad och berörd. Var i all sin da’r kom det ifrån? Ukraina? Alla andra oroshärdar? Något jag läst eller sett på tv? Jag tror att den ökade spänningen i östra Medelhavet påverkat, en spänning som vi har alldeles runt knuten. Men jag tror att den största påverkan är de gräsligt inhumana och lagvidriga pushbacks som Grekland utför i Egeiska havet. Jag läste igår om den senaste händelsen. Jag tror att den blev droppen för min hjärna. Män, kvinnor, gravida, barn. Organisationer som inte släpps fram för att hjälpa utan riskerar att åtalas för människosmuggling. Ett EU som inte lyfter ett finger utan verkar helt handlingsförlamat. Det har pågått några år och hur kan det få fortgå? Hur länge ska det få hålla på? Hur många år till? Hur kan vi stoppa det?

Jag vet bara en sak: för mig var det bara en mardröm. För andra är det verklighet.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

PS. En organisation (som består av 1 person) som håller ett öga på utvecklingen i Egeiska havet är Aegean Boat Report.