Etikettarkiv: rädsla

Valreaktion från en ö i södern

”Vad är det som händer i Sverige? Hur kunde ni släppa in dem? I Sverige av alla länder!”
Den grekiske gamle skolläraren hade följt det svenska valet 2010 på internet och tittade uppfodrande på mig.
”Jag vet inte, jag förstår det inte heller. Det är mycket märkligt. Och inget jag är stolt eller glad över.” svarade jag.
Han fortsatte med att uttrycka förvåning över att Sverige som hjälpt så många, som stått för humanism, nu också drabbats av extremhögern. Han var ledsen och upprörd. Som exempel på hjälp från Sverige berättade han om sin barndom under andra världskriget då sändningar med block, pennor mm från Svenska röda korset gjorde det möjligt för barnen att gå i skolan.
Jag var tacksam över att vi fortsatte att prata om gamla tider så jag slapp försvara eller förklara det jag inte kunde: Sverigedemokraterna hade precis blivit invalda i den svenska riksdagen.
(från blogginlägg ”Gå till källan, men drick försiktigt”)

Läs mer

Människoliv

I söndags tillbringade jag en god eftermiddag i bergsbyn Kato Perivolakia tillsammans med norska vänner. När vi ätit färdigt kom tavernaägaren och satte sig en stund. Vi berättade att jag kört Armeni – Pano Perivolakia för några år sedan och att det var den värsta väg jag nå’nsin kört. Bergsvägg på ena sidan, stup på den andra. Och bara plats till en bil på grusvägen.
Han berättade då att när han var 8 år red han kl 5 på morgnarna iväg över bergen från Kato Läs mer

Ibland vill jag bara ge upp och dra filten över huv’et

Det var tomt i skallen i lördags när jag skulle blogga och nu är det massor som snurrar runt, tröttigt och sorgset. Minns du att jag i lördags skrev att en grupp flyktingar ska placeras på Kreta? Informationen kom från en liten notis i en nättidning, egentligen innehöll den inte så mycket information. Den kom upp på facebook i två olika grupper och genast haglade Läs mer

Ensamhetshat

Jag vet att jag tidigare skrivit att ”hat” är ett starkt ord som jag använder med urskiljning. Nu är det urskiljning. Många tycker att det verkar så skönt och bra att leva ensam, oftast lever de inte själva ensamma. Kanske ett utslag av att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”.

Visst, det har sina fördelar. Aldrig nå’t tjat, planering och beslut utgår bara från vad jag vill och Läs mer

Reseminnen – värsta

Det blev igår en ofrivillig paus i serien om reseminnen, jag hade fullt upp med att vårda en huvudvärk. Här kommer det värsta reseminnet! Det är kanske lite långt, men alla delar är viktiga. Jag kan inte riktigt förmedla den rädsla jag kände och som hela tiden trappades upp. Du får använda din fantasi.

Nödvändiga bakgrundsfakta: vi hade flyttat till Genève, det var höst 1997, lady Dianas Läs mer

Atlantis och jag

Känner mig helt slut efter de sista dagarnas händelser som öppnar upp helt nya möjligheter och vägar i mitt lilla liv. Är det inte märkligt att ibland kan händelser i livet vara så stora och omvälvande att de ”rätta” känslorna inte infinner sig? Jag borde vara stormande glad, stå mitt på Mårtenstorget och ropa ut min lycka medan jag utför en liten stepp. Istället sitter jag vid datorn och känner mig som vanligt fast lite förvirrad, bedövad och trött. Allt nytt som ligger framför mig är spännande men också skrämmande. Det fladdrar i magtrakten.

Så lilla okoncentrerade, splittrade jag sökte lite underhållning och hamnade på svtplay och programmet ”Sanningen bakom legenden om Atlantis”. Där konstateras att Platon måste ha inspirerats av det stora vulkanutbrottet på Santorini när han författade sin moraliserande berättelse om Atlantis. Intressant i sig och jag har alltid fascinerats av minoerna och deras hemligheter. Visst är det underbart att vi inte vet allt, att det fortfarande kan få finnas olösta mysterier, legender, teorier?

Det som fångade mig i detta programmet var att man nu kunnat slå fast att detta var historiens största vulkanutbrott. Det föregicks av jordbävningar då människor förberedde sig genom att gömma undan och skydda sina ägodelar, de var ”vana” vid jordbävningar. Man har inte hittat några rester av människor och de kan inte ha klarat sig undan till någon annan ö pga aska, pimpsten och annat i havet och därefter tsunami. Så var blev de av, ligger de kanske på havsbotten.

Hur kände och tänkte en människa som för cirka 3 600 år sedan upplevde historiens största vulkanutbrott? Givetvis visste dom inte det, men katastrofen måste ha varit monumental i deras tillvaro. Hur rädda och förvirrade var dom? Plötsligen så blir min egen känsloförvirring hanterbar och får sina rätta proportioner. Det blir nog bra till slut i alla fall.