Etikettarkiv: ensam

Tema utombys: 2. Samma planet fast inte

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Idag har jag varit ute och vandrat på en till största delen ny sträcka, bara avslutet var en gammal vandring. Vackert, blåsigt där det var högt, låga och snabbflygande moln, perfekt vandringsväder, rovfåglar, mycket motlut, god lunch på bytaverna blev pricken över i. Kort sagt en bra blandning: 1 matsked nyhetens behag och 1 tesked igenkännandets glädje.

Det slog mig idag att det finns två saker där greker och jag har helt olika syn. Men inget är rätt eller fel, bara olika. Och det finns inga vattentäta skott, det finns svenskar också som undrat fast kanske lite annorlunda. Nu börjar jag!

Vandra!?

Det är främst två saker som förvånar greker med mitt vandrande: att gå och att vara uppe i bergen.

Vi börjar med att gå. Varför ska man frivilligt röra på sig, det finns ju bilar, vespor och motorcyklar. Att röra sig handlar oftast om nödvändig fysiskt förflyttning från sits till säte. Ett ljushuvud undrade en gång varför jag inte cyklar istället för att gå. Jag kunde inte hålla mig utan skrattade rakt ut. De mot- och medlut på bergsvägarna som är fulla med grus skulle vara lättare på cykel än med apostlahästarna!? Tror inte det.
Jag har inget behov av att sätta folk i rörelse, men nog tusan skulle folkhälsan i detta landet bli bättre om de runda kropparna rörde lite på sig.

Så är det det här med bergen. Och naturen. Vad är det för mening med att bara gå och gå utan syfte eller mål? Här tror jag att klyftan mellan oss ligger i det där speciella förhållandet till naturen som ofta tillskrivs oss nordbor. Fast jag undrar om det inte är på utgående med tanke på alla söndagsutflykter till köpcentra.
Hur som helst, vi ser naturen som ett rum, en plats att vara på. Där kan vi koppla av, ägna oss åt olika intressen, bara vara. Vi kan få ströva runt eller sitta på en sten utan en enda redig tanke i skallen. Och på köpet får vi massor av frisk luft, rörelse och mår så himla bra till både kropp och själ. Det är något vi ska vara rädda om.
För greker tror jag att ”det där” som finns där ute är något som man kan använda för odling och boskap. Och avfallsdepå. Det är något man använder till något, alltså inget som har ett värde i sig själv. Jag tycker det är lite synd med den inställningen, inte minst med tanke på hur stor del av den här ön som är natur. Det verkar vara ett så’nt slöseri.
Å ena sidan sett gör den synen på natur att det inte är så märkligt att man här på ön inte hakar på trenden med aktiv semester som vandring, cykling osv. Folk skulle komma hit och irra runt i bergen!? Det är så konstigt så det finns inte. Å andra sidan sett borde synen att natur är något man kan använda göra att man satte igång och såg till att få ut lite mer av den. Den ligger ju bara där.

Jag har också fått frågor om hur jag vågar gå ”där uppe”. Naiva lilla jag trodde första gången jag fick frågan att det var omsorg om mig när det gäller skador och sjukdomar. Alltså ett risktänkande, att jag var sårbar och utsatt. Jag berättade om mitt säkerhetstänkande, första förbandslåda, dubbla mobiler osv. Nej, nej, det var inte det frågan gällde utan att jag vågar vara ”där uppe”. Där finns ju djur!!
Ibland är det svårt att samla ihop ansiktet, men det gick hjälpligt. Naturen är alltså också skrämmande, den är farlig. Det ska tilläggas att de djur jag sett inte är farliga, det finns inga livsfarliga djur på Kreta (såvida man inte är allergisk eller överkänslig, men då är det väl farligt överallt).
På senare tid har jag börjar fundera på om det finns gamla sagor om naturen, ungefär som våra troll, vättar och knytt. Sagorna och berättelserna kom ur rädsla och skulle skrämma, skogen var mörk och farlig. Finns det något liknande här i Grekland? Du får gärna skriva i kommentarsfältet om du vet!

Ensam

Det här med att vara ensam har lugnat sig lite jämfört med för 10-20 år se’n och det säger nog mer om Grekland än om mig. Det är inte längre konstigt eller märkligt att jag är singel. Eller så är det inte så uppseendeväckande med gamla ensamma tanter. Och inga barn har jag heller! Klart att det väcker uppståndelse i en kultur som bygger på familjen och där den är central.
När jag blir utfrågad så är det anmärkningsvärt att jag inte är skild eller änka. Mycket märkligt…… Jag brukar berätta att jag haft två förhållanden och så åker jag på att förklara det där med sambo, denna svenska specialitet. När jag är klar kan jag få ett ”Aha!”. Då gäller det att lyssna på tonen. Den kan vara allt från ”så synd om henne!” via ”undrar vad det är för fel på henne?” till ”jisses, hon är nog en riktig skata”.
Samtidigt kan jag känna att det finns en respekt och en del beundran. I en kultur där man hjälps åt med mycket verkar det antagligen som ett stort jobb att vara ensam om allting. Och det stämmer ju.

Olika – tänkvärt och intressant

Vänd nu på det jag skrivit och tänk dig hur det är att komma till Sverige som utlänning med annan kultur och traditioner! Jäkla tjat om naturen och så olyckliga svenskarna måste vara som har så många ensamhushåll.

Ensamhetshat

Jag vet att jag tidigare skrivit att ”hat” är ett starkt ord som jag använder med urskiljning. Nu är det urskiljning. Många tycker att det verkar så skönt och bra att leva ensam, oftast lever de inte själva ensamma. Kanske ett utslag av att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”.

Visst, det har sina fördelar. Aldrig nå’t tjat, planering och beslut utgår bara från vad jag vill och känner för, frihet att ordna livet och allt praktiskt (som var skåpet ska stå…) helt efter eget huvud osv.

Men det har också sina nackdelar som att dra lasset helt själv, mer sårbar vid förändringar (inte lätt att leva ensam på a-kassa…), ingen att bolla idéer med, ingen avlastning varken mentalt eller praktiskt osv.

Det ligger mycket i ett av mina favorituttryck: ”Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg”. När jag var ung höll jag till viss del med om att ”Ensam är stark”, men livet har lärt mig att starkast är vi tillsammans. Så det så.

Ett tillfälle när jag verkligen hatar att vara ensam är när något oväntat inträffar som sätter igång oro, rädsla, känsla av utsatthet, förtvivlan och litta annat. Som t ex kl 23:35 på kvällen när det råder lugn och ro, kroppen är lagd i sköna sängen och kapitlet i boken är snart slut. AC:n har kört klart avfuktning och står på värme. Då får AC:n ett ryck och pyser ut ett moln av….ja, vaddå? Lukten är konstig och det liknar rök! Herre Gud, det brinner väl inte?! Snabbt tryck på ”off”, upp ur sängen och upp med jalusin (undrar hur många som vaknade och svor…), tända spottarna på balkongen (nu vaknade resten av grannskapet) och kolla anläggningen. Ingen rök, inga flammor, men vad är det som händer???

Tillbaka i sängen efter en stund. Slå på AC:n igen finns inte, jag vågar helt enkelt inte. Ligger hopkrupen under täcket och lovar mig själv att aldrig, aldrig, aldrig ha AC på när jag sover. Givetvis får jag knappt en blund i ögonen under natten eftersom det blir råkallt som faen i sovrummet. Men det är bara att bita ihop, jag tänker inte starta nå’n brand. Önskar att det fanns nå’n här som sa ungefär ”för helsike, Löfquist, somna om, det är ingen fara, det garanterar jag”. Jag känner mig väldigt liten. Och ensammen.

I förmiddags la jag en lapp till hyresvärden där jag bad honom kolla AC:n. När jag kom hem från grekiskan hade han varit här, provat båda anläggningarna och skrivit en lapp att det är ok. Nu måste jag bestämma mig för om jag litar på honom. Han bor inte i detta huset, men det gör jag. Han löper ingen risk att bli innebränd, men visst kan man väl utgå ifrån att han vill ha kvar fastigheten? Jag tror att jag ska provköra lite försiktigt ikväll. Med en spann vatten vid sidan om soffan, kängor på fötterna och plånbok, pass mm packat i ryggsäcken vid dörren.

Hur mår jag egentligen?

Jag har tidigare nämnt att på vandringar blir det ibland ett tema, dvs tankarna snurrar i vissa banor och fotomotiv har en röd tråd. Det är inte alltid det blir så, men ibland. Och ibland är jag inte medveten om det förrän jag kommit hem och tittat igenom mina foto.

Den nya kameran och jag jobbar på vårt förhållande. Som en liten utvärdering tittade jag igenom mina foto från den senaste veckan. Då upptäckte jag att det är mycket ensamhet och stillhet i fotona. Jag som står mitt uppe i en flytt och förändring av tillvaron!? Eller är det kanske så att just därför. Allt som snurrar i skallen, som ska fixas, som är oklart – nå’n gång behöver hjärnan och själen vila. Kameran kanske hjälper till att fokusera på det jag vill ha/behöver just nu. Eller återspeglar det en rädsla inför det nya eller ångrar jag mitt beslut?

Eller så är det bara ett sammanträffande och jag ska sortera lite saker istället för att hålla på med nå’n sorts ”självanalys”.

Ensam eftertanke

När det är storhelger så brukar det komma någon krönika, någon familjefilm osv som handlar om ensamhet. Storhelger är gemenskap – julen för familjen, nyår för fest och baler, midsommar för gäng och familjer som ska dansa och sjunga helan går osv. Ibland framställs det nästan som om den som inte är ensam på en storhelg ska ha dåligt samvete. Så’nt trams – var glad och njut istället!

Vi har ibland lite egna och konstiga uppfattningar om varandras liv. Jag som är singel möts ibland av nå’n sorts avundsjuka som jag anar går ut på vilket roligt liv jag lever. Singelliv! Problemet är bara att de flesta minns sitt singelliv när dom var 20 år och det kan jag lova: det är inte samma sak att vara singel vid 50. Både omvärlden och jag har ändrats på 30 år.

Är det ens relevant i dagens samhälle att prata om ensamhet som ett isolerat fenomen, börjar det inte bli ett normaltillstånd? Ensamhushållen har ständigt ökat under flera år, särbo verkar snart vanligare än sambo, självcentreringen breder ut sig i form av diverse inåtvända budskap om att ”gör det som känns rätt för DIG”, ”känn efter vad DU vill”, ”gå DIN väg och lyssna inte på andra” osv. Gemenskap, ställa upp för varandra, bry sig, ta hänsyn, tillsammans o likn är begrepp som börjar bli ovanliga. Det är så himla synd för det är tillsammans som vi är starka både som människor och individer. 

Man kan dra det lite längre och fundera över ”ensam” – vad är egentligen det? Att fysiskt stå ensam? Eller är det en känsla som kan vara lika stark var man än befinner sig, dvs även omgiven av andra?

Vi vill alla bli sedda och vi behöver varandra så kanske ska vi ge varandra ett nyårslöfte: låt oss se och bekräfta varandra för då blir vi själva sedda och bekräftade. Och då ingår vi i en gemenskap där vi får uppleva och lära av andra människor och deras livsöden. Ja, vi kan t o m bli inbjudna till att få vara en del av andras liv.

Jag läste en gång nå’n som sa att den samlade på människor. Jag samlar på möten. För det är något magiskt över människors förmåga att nå fram till, beröra och stärka varandra – både i glädje och sorg. Vi gör det hela tiden, men om vi gör det omedvetet eller med ”jaget” i centrum så kan det bli sårande, uteslutande, kallt, stympat….

Så nu firar vi jul och nyår och njuter av julefrid och god mat! När januarimörkret är här så blir vi varandras ljus, går utanför våra egna bubblor, tittar upp och ut på varandra. I slutändan handlar det väl om vilket samhälle VI vill skapa och leva i. Tillsammans. 

GOD JUL!