När det är storhelger så brukar det komma någon krönika, någon familjefilm osv som handlar om ensamhet. Storhelger är gemenskap – julen för familjen, nyår för fest och baler, midsommar för gäng och familjer som ska dansa och sjunga helan går osv. Ibland framställs det nästan som om den som inte är ensam på en storhelg ska ha dåligt samvete. Så’nt trams – var glad och njut istället!

Vi har ibland lite egna och konstiga uppfattningar om varandras liv. Jag som är singel möts ibland av nå’n sorts avundsjuka som jag anar går ut på vilket roligt liv jag lever. Singelliv! Problemet är bara att de flesta minns sitt singelliv när dom var 20 år och det kan jag lova: det är inte samma sak att vara singel vid 50. Både omvärlden och jag har ändrats på 30 år.

Är det ens relevant i dagens samhälle att prata om ensamhet som ett isolerat fenomen, börjar det inte bli ett normaltillstånd? Ensamhushållen har ständigt ökat under flera år, särbo verkar snart vanligare än sambo, självcentreringen breder ut sig i form av diverse inåtvända budskap om att ”gör det som känns rätt för DIG”, ”känn efter vad DU vill”, ”gå DIN väg och lyssna inte på andra” osv. Gemenskap, ställa upp för varandra, bry sig, ta hänsyn, tillsammans o likn är begrepp som börjar bli ovanliga. Det är så himla synd för det är tillsammans som vi är starka både som människor och individer. 

Man kan dra det lite längre och fundera över ”ensam” – vad är egentligen det? Att fysiskt stå ensam? Eller är det en känsla som kan vara lika stark var man än befinner sig, dvs även omgiven av andra?

Vi vill alla bli sedda och vi behöver varandra så kanske ska vi ge varandra ett nyårslöfte: låt oss se och bekräfta varandra för då blir vi själva sedda och bekräftade. Och då ingår vi i en gemenskap där vi får uppleva och lära av andra människor och deras livsöden. Ja, vi kan t o m bli inbjudna till att få vara en del av andras liv.

Jag läste en gång nå’n som sa att den samlade på människor. Jag samlar på möten. För det är något magiskt över människors förmåga att nå fram till, beröra och stärka varandra – både i glädje och sorg. Vi gör det hela tiden, men om vi gör det omedvetet eller med ”jaget” i centrum så kan det bli sårande, uteslutande, kallt, stympat….

Så nu firar vi jul och nyår och njuter av julefrid och god mat! När januarimörkret är här så blir vi varandras ljus, går utanför våra egna bubblor, tittar upp och ut på varandra. I slutändan handlar det väl om vilket samhälle VI vill skapa och leva i. Tillsammans. 

GOD JUL!