Så stämningsfullt med Lucia! Så vackert att vi firar ljuset när det är som mörkast. När jag satt där och njöt av frukost och skönsång så flöt tankarna iväg. Hur viktigt det är med traditioner, de är en del av vår identitet. Inte för alla, men för några. En del fnyser åt människor från andra länder som har sina traditioner och högtider som de vill fira. Och då gick mina tankar till när vi bodde i Genève och jag som älskar julen fick vara utan i stort sett det mesta som jag förknippar med jul. Vi såg ingen annan i sta’n som hade adventsstjärna i fönstret, men hos oss lyste den. Då fanns ingen nät-tv, men den fanns 2010 när jag firade jul på Kreta. När jag njöt av Lucia nere på caféet undrade de andra vad jag tittade på. De sneglade över min axel och sa: jaha? Och det är klart, för den som inte känner till sammanhanget så verkar det lite konstigt att vara lyrisk över ett vitklätt spöke med fyr i håret.

Jag vill ha min jul, mitt nyår men jag kan köpa den grekiska trettonhelgen och påsken. Framför allt påsken. Vi koncentrerar oss på synd och straff och död och sorg, dvs långfredag. Jag upplevde den ortodoxa grekiska påsken som mer koncentrerad på uppståndelse och glädje och gåva och undret över alla under – detta måste firas med ljus och smällare!

Igår var vi på julmarknader och där bjuds verkligen flera bilder av julen! Tomtar, mat, stearinljus, dekorationer osv – det finns olika utseende. Det visar att det finns utrymme för olika tolkningar, olika versioner, olika tycke och smak. Det är väl bra. Alla kan få ”sin” jul!

Fast visst är väl amerikanerna konstiga som tror att tomtenissar är grönklädda!? Nästan lika konstiga som dom som tror att andra seder och bruk är ett hot mot ”det svenska”. Även om vi firat ljuset sedan långt tillbaka så är ju Sankta Lucia både en nymodighet och italienska, men jag vill fira det i alla fall. Så det så!