Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Idag har jag varit ute och vandrat på en till största delen ny sträcka, bara avslutet var en gammal vandring. Vackert, blåsigt där det var högt, låga och snabbflygande moln, perfekt vandringsväder, rovfåglar, mycket motlut, god lunch på bytaverna blev pricken över i. Kort sagt en bra blandning: 1 matsked nyhetens behag och 1 tesked igenkännandets glädje.

Det slog mig idag att det finns två saker där greker och jag har helt olika syn. Men inget är rätt eller fel, bara olika. Och det finns inga vattentäta skott, det finns svenskar också som undrat fast kanske lite annorlunda. Nu börjar jag!

Vandra!?

Det är främst två saker som förvånar greker med mitt vandrande: att gå och att vara uppe i bergen.

Vi börjar med att gå. Varför ska man frivilligt röra på sig, det finns ju bilar, vespor och motorcyklar. Att röra sig handlar oftast om nödvändig fysiskt förflyttning från sits till säte. Ett ljushuvud undrade en gång varför jag inte cyklar istället för att gå. Jag kunde inte hålla mig utan skrattade rakt ut. De mot- och medlut på bergsvägarna som är fulla med grus skulle vara lättare på cykel än med apostlahästarna!? Tror inte det.
Jag har inget behov av att sätta folk i rörelse, men nog tusan skulle folkhälsan i detta landet bli bättre om de runda kropparna rörde lite på sig.

Så är det det här med bergen. Och naturen. Vad är det för mening med att bara gå och gå utan syfte eller mål? Här tror jag att klyftan mellan oss ligger i det där speciella förhållandet till naturen som ofta tillskrivs oss nordbor. Fast jag undrar om det inte är på utgående med tanke på alla söndagsutflykter till köpcentra.
Hur som helst, vi ser naturen som ett rum, en plats att vara på. Där kan vi koppla av, ägna oss åt olika intressen, bara vara. Vi kan få ströva runt eller sitta på en sten utan en enda redig tanke i skallen. Och på köpet får vi massor av frisk luft, rörelse och mår så himla bra till både kropp och själ. Det är något vi ska vara rädda om.
För greker tror jag att ”det där” som finns där ute är något som man kan använda för odling och boskap. Och avfallsdepå. Det är något man använder till något, alltså inget som har ett värde i sig själv. Jag tycker det är lite synd med den inställningen, inte minst med tanke på hur stor del av den här ön som är natur. Det verkar vara ett så’nt slöseri.
Å ena sidan sett gör den synen på natur att det inte är så märkligt att man här på ön inte hakar på trenden med aktiv semester som vandring, cykling osv. Folk skulle komma hit och irra runt i bergen!? Det är så konstigt så det finns inte. Å andra sidan sett borde synen att natur är något man kan använda göra att man satte igång och såg till att få ut lite mer av den. Den ligger ju bara där.

Jag har också fått frågor om hur jag vågar gå ”där uppe”. Naiva lilla jag trodde första gången jag fick frågan att det var omsorg om mig när det gäller skador och sjukdomar. Alltså ett risktänkande, att jag var sårbar och utsatt. Jag berättade om mitt säkerhetstänkande, första förbandslåda, dubbla mobiler osv. Nej, nej, det var inte det frågan gällde utan att jag vågar vara ”där uppe”. Där finns ju djur!!
Ibland är det svårt att samla ihop ansiktet, men det gick hjälpligt. Naturen är alltså också skrämmande, den är farlig. Det ska tilläggas att de djur jag sett inte är farliga, det finns inga livsfarliga djur på Kreta (såvida man inte är allergisk eller överkänslig, men då är det väl farligt överallt).
På senare tid har jag börjar fundera på om det finns gamla sagor om naturen, ungefär som våra troll, vättar och knytt. Sagorna och berättelserna kom ur rädsla och skulle skrämma, skogen var mörk och farlig. Finns det något liknande här i Grekland? Du får gärna skriva i kommentarsfältet om du vet!

Ensam

Det här med att vara ensam har lugnat sig lite jämfört med för 10-20 år se’n och det säger nog mer om Grekland än om mig. Det är inte längre konstigt eller märkligt att jag är singel. Eller så är det inte så uppseendeväckande med gamla ensamma tanter. Och inga barn har jag heller! Klart att det väcker uppståndelse i en kultur som bygger på familjen och där den är central.
När jag blir utfrågad så är det anmärkningsvärt att jag inte är skild eller änka. Mycket märkligt…… Jag brukar berätta att jag haft två förhållanden och så åker jag på att förklara det där med sambo, denna svenska specialitet. När jag är klar kan jag få ett ”Aha!”. Då gäller det att lyssna på tonen. Den kan vara allt från ”så synd om henne!” via ”undrar vad det är för fel på henne?” till ”jisses, hon är nog en riktig skata”.
Samtidigt kan jag känna att det finns en respekt och en del beundran. I en kultur där man hjälps åt med mycket verkar det antagligen som ett stort jobb att vara ensam om allting. Och det stämmer ju.

Olika – tänkvärt och intressant

Vänd nu på det jag skrivit och tänk dig hur det är att komma till Sverige som utlänning med annan kultur och traditioner! Jäkla tjat om naturen och så olyckliga svenskarna måste vara som har så många ensamhushåll.