Etikettarkiv: geneve

Reseminnen – värsta

Det blev igår en ofrivillig paus i serien om reseminnen, jag hade fullt upp med att vårda en huvudvärk. Här kommer det värsta reseminnet! Det är kanske lite långt, men alla delar är viktiga. Jag kan inte riktigt förmedla den rädsla jag kände och som hela tiden trappades upp. Du får använda din fantasi.

Nödvändiga bakgrundsfakta: vi hade flyttat till Genève, det var höst 1997, lady Dianas dödsolycka kablades fram och tillbaka på tv, reportage om det franska rättssystemet intresserade mig så jag sökte info på nätet. Jodå, det stämde att de kunde arrestera utan att ange orsak, utredningar tog flera år, du ska bevisa att du är oskyldig istället för att de ska bevisa att du är skyldig osv. Jag var fascinerad och tyckte att det var skrämmande att staten kan ha så’n makt så att medborgaren nästan är rättslös.
Området som ligger öster om Genève, Haut-Savoie, var ett av de områden som hade det sämst ställt i Frankrike.

Jag är på väg från Genève till Evian i Frankrike, närmar mig en rondell där det finns trafikskylt om lämna företräde för trafiken i rondellen. Kommer in lite, lite snålt framför en vit minibuss. Den kör upp bredvid mig, någon vinkar och jag ser att det är poliser. Bara att köra in till sidan. Ut stiger 3 poliser varav 1 ställer sig på passagerarsidan, 1 går sakta runt bilen och 1 ställer sig vid förardörren. Jag rullar ner fönstret, ler och säger goddag.
Tänk nu på bakgrunden och att de är 3 st och att jag är nyinflyttad till Schweiz och min franska räcker inte för en så’n här situation och…jag blir alltså direkt jäkligt nervös! 

Det finns människor som av någon för mig okänd anledning blir stora som hus när de har en uniform på sig. De har makt, kontroll, kraft vilka de använder fullt ut och njuter av det. Skapar en stämning av hot och fruktan, verkar tycka om att andra blir rädda och osäkra. Några av oss skulle kanske säga att de missbrukar makt. Jag brukar kalla dom ”Gestapo”-typer. En så’n människa river nu av sig en massa franska samtidigt som han tittar på mig som om jag är nå’t katten dragit in. Jag håller mig väldigt lugn, fortsätter le och får fram på franska att förlåt mig, jag förstår inte, vill ni vara vänlig och prata engelska? Då lutar han sig in genom fönstret och skriker i mitt öra. Hade det varit så enkelt att lära sig ett språk…..jag fattar givetvis fortfarande ingenting.

Det visar sig att polismannen som gick runt bilen är nå’n sorts ”elev” och han kan engelska så han får tolka. Konferens mellan honom och ”Gestapo”.
– Ni stannade inte innan ni körde in i rondellen. Såg ni inte stopptecknet?
Grabbar, ni vet lika bra som jag att där inte är nå’t stopptecken. Men jag spelar med!
– Nej, det måste jag ha missat, ber så mycket om ursäkt, ler jag.
Konferens igen.
De kan väl inte arrestera mig för missad stopplikt? Håll dig lugn, Ia!
– Vi ser att ni kommer från Schweiz, säger tolken med ett litet försmädligt leende.
Aha, så ni trodde att ni skulle klämma en schweizare!
– Nej, jag är inte från Schweiz, ler jag.
– Men det står ju GE på bilen? frågar tolken med rynkad panna.
De utbyter blickar, det verkar bli lite oro i lägret.
– Jag är från Sverige, på besök i Genève hos goda vänner så det är deras bil.
Dom kan väl inte nå nå’t bilregister? Nåja, bilen står på företaget och inte på oss.
Nu sjunker dom ihop lite grann, detta var inte vad de hade räknat med, nya rådslag.
– Kan vi få se ert pass?
Tack gode gud, att jag lyssnat på dom som gav rådet att ha alltid passet med er när ni passerar gränsen. Oavsett EU och EES-avtal.
– Visst, var så god, ler jag.
Tänk om de inte lämnar tillbaka passet för dom ska kolla nå’nting! Hur ska jag göra vid gränsen på tillbakavägen?
Nu var det dags för konferens.
– Det blir böter, meddelar tolken.
Jag ska väl inte böta för nå’t jag inte har gjort! Tyst och lugn, Ia, fortsätt le och håll med. Börja inte tjafsa!
– Ja, det är inte mycket att göra åt det, gör man fel så…, säger jag och rycker lite på axlarna.
Vad gör jag om de ska ha pengarna här och nu, jag har inte så många kontanter!?
– Det blir 8 000 franc.
Himmel! Hjärnan har gått i stå…vad blir det i chf…och se’n i sek? De kommer att arrestera mig för att jag inte stannade och för betalvägran! Undrar om man har rätt till 1 telefonsamtal? Undrar om sambons arbetsgivare hjälper oss i så’na här situationer? Jag kommer att mögla bort i nå’t dragigt gammalt franskt häkte i väntan på utredning!
– Ursäkta, hur mycket?, får jag fram.
– 8 000 franc, upprepar tolken.
”Gestapo” börjar bli otålig, undrar väl hur trög en människa kan vara.
Nu måste jag protestera, detta är för fräckt och det är ändå kört. Har vi nå’t utlämningsavtal med Frankrike?
– Jag kan inte mycket franska, säger jag till tolken, men jag tyckte att din kollega sa ”cent” (hundra) och inte ”mille” (tusen).
– Ursäkta mig, jag översatte fel, svarar en rodnande tolk.
Nu får det bära eller brista.
– Jag har inte så många kontanter, går det bra med kreditkort?, undrar jag.
Klart att det inte går att vifta med ett VISA-kort ute på landsbygden, du är ju knäpp, människa!
Ny konferens, ”Gestapo” verkar börja tröttna på situationen.
– Min kollega säger att vi avstår böter denna gången. Tänk på att i fortsättningen stå stilla i minst 3 sek vid stopp, säger tolken.
– Tack så mycket! 3 sek? Det ska jag komma ihåg, svarar jag. Vänder mig till ”Gestapo”, ler och tackar några gånger till. Han tittar över huvud taget inte på mig.
– Då kan ni köra igen, säger tolken, men glöm inte 3 sek!
– Tack, tack! Adjö!
Jag är nu i upplösningstillstånd så jag håller på att köra iväg utan säkerhetsbälte. Kommer på det i sista sekunden (det vore brott nr 3…), tar på bältet, ska köra iväg och får motorstopp precis framför tårna på ”Gestapo”. Jag ler (nu mer en stel grimas efter allt leende…) och han bevärdigar mig en blick som säger att det för honom är fullkomligt otroligt att så’na som jag tillåts andas över huvud taget. Framför allt samma luft som han.

Jag fortsätter, försöker lugna ner mig, blir omkörd av en motorcykelpolis och senare av en minibuss ful med gendarmer. Då har jag fått nog, vänder bilen och kör hemåt till Genève. Kollar i rondellen – ingen vit minibuss och fortfarande inga stoppskyltar.

Jag vill checka ut!

Detta är bara förfärligt. Kl är snart 11 och det är fortfarande inte dagsljus i Lund. Jag vill inte!

Ljus lyfter och mörker omsluter. Det ska vara ljust på dagen när man förväntas uträtta nå’t och mörkt på natten för man ska kunna sova. Lätt som en plätt!

Förr tyckte jag sämst om våren. Man skulle vara pigg och tycka att allt var underbart och känna sig energisk och sprudla och börja banta för att komma i bikinin men allt jag ville var att få vara ifred. Att krypa in i höstmörkret i stora tröjor och mysa i kravlöst halvmörker och känna friden i naturen som gick i dvala var favoriten och riktigt gott.

Så bodde vi 2 år i Genève och jag insåg att ljusflödet kan vara jämnare under året. Visserligen inga sena, ljusa sommarkvällar, men vad gör det när man får mer dagsljus under vinterhalvåret? Dessutom måste inte allting runt omkring vara avklätt och dött och trist utan det finns massor med vintergrönska. Det var väldigt tungt att flytta norröver igen.

I mitt jobb (när jag hade ett…) utbildade jag handledare, bl a ett glatt gäng från Piteå. Jag reste upp för en uppföljning och vi pratade då om ljus och årstider. Min undran var om ljuset halva året kompenserar mörkret under andra halvåret, att tanken på allt kommande ljus kan få en att stå ut. Dom tittade på mig som om jag var helkorkad och intygade att nej, det hjälper inte ett dugg att tänka så.

Under de senaste åren har jag vistats på Kreta i två längre perioder som täckt vinterhalvåret. Kretensarna kommenterade att det blev mörkt tidigt och jag tänkte ”You ain’t seen nothing yet….”. Även där mådde jag jättebra så för mig är det helt klart att jag är beroende av mer regelbunden tillgång på ljus året om. Då mår min kropp och själ bra.

Jag tror att min vårtrötthet förr var ett resultat av allt mörker under höst/vinter. Kanske är det också så att med åren ger man katten i krav utifrån, bara känner efter och mår gott.

Så’na här dagar vill jag inte gå ur sängen över huvud taget. Samtidigt får man akta sig för att sjunka ner i höstdepp. Lite farligt att vara arbetslös för då måste man inte bita ihop och masa sig iväg varje dag. Viktigt att väga upp med positiva saker och det finns inte kring mig just nu eller vad sägs om nästan inget intresse för min lägenhet och tjafs med avslutet i vårt stambytesprojekt (ja, det är inte klart än…otroligt nog…väldigt segt…).

Jag tror att jag måste planera några vandringar så jag är beredd när solen tittar fram och har något att se fram emot. Och snart är det advent med alla ljus överallt som gör tillvaron lite mjukare och skingrar mörkret.

Hur tar du dig genom mörkret?