I söndags tillbringade jag en god eftermiddag i bergsbyn Kato Perivolakia tillsammans med norska vänner. När vi ätit färdigt kom tavernaägaren och satte sig en stund. Vi berättade att jag kört Armeni – Pano Perivolakia för några år sedan och att det var den värsta väg jag nå’nsin kört. Bergsvägg på ena sidan, stup på den andra. Och bara plats till en bil på grusvägen.
Han berättade då att när han var 8 år red han kl 5 på morgnarna iväg över bergen från Kato Perivolakia till Chandras. Jag har kollat på Google Maps och det är ungefär 7,5 km vilket till fots ska ta 1 tim 45 minuter. Han skulle hämta något i Chandras och sedan infinna sig i skolan.
På vägen passerade han en kyrka och där var han alltid så väldigt, väldigt rädd. På denna tiden var nämligen Gud, precis som i gamla tider i Sverige, den bevakande och straffande guden. Vid ett tillfälle tappade han det han hämtat så han fick klättra ner i ravinen och plocka upp det. Tänk om han trampat fel och ramlat ner!
Anledningen till att inte alla detaljer fastnade hos mig var att jag kunde bara se den ensamme lille pojken på åsnan i gryningsljuset på den vidriga vägen. Och jag kunde känna i hjärtegropen hur hemskt det var att han var rädd. Han borde ju ha kännt sig extra trygg där vid kyrkan om han istället fått höra om Gud som någon som vakar och hjälper.
Och mina tankar gick också till min morfar som när han bara var ett barn fick skjutsa prästen till kyrkan med häst och vagn.
Det är inte så förtvivlat längesen.

Idag på stranden uppe på nordkusten gick tjejer omkring och tog beställningar på kaffe och annat. Jag kallade på en av dem och vi började prata. Det visade sig att hon bor bara några kvarter ifrån mig här i gamla sta’n!
Hon undrade var jag kommer ifrån, hur länge jag bott i Ierapetra osv. Så berättade hon att ”jag vill lämna Kreta och flytta till i Aten eller Thessaloniki.” Jag tyckte att ”varför inte, du kan väl flytta tillbaka om det inte fungerar?”.
Då berättade hon att hennes mamma inte tycker om planerna, att hon är väldigt beskyddande ”för hon har gjort misstag i sitt liv och hon vill inte att jag ska göra några.” Då blev jag lite sorgsen och kände med den unga tjejen. Och jag blev också väldigt upprörd, men det lyckades jag dölja. Jag kunde bara svara att ”det kan jag förstå, men alla gör misstag och du måste ju få göra dina.”
Är det verkligen rätt att hindra någon från att uppfylla en önskan? Ska inte en förälder vara stöttande och dela med sig av sin erfarenhet? Tjejen behöver ju inte göra samma misstag som sin mamma, men misstag kommer hon att göra. Och lära. Ingen kan skydda någon annan från livet.
Jag hoppas att hon kommer iväg och att det går bra för henne!

Modern till 8-åringen var kanske utom sig av oro, men var tvungen att skicka iväg honom. Medan tjejens moder väljer att göra precis tvärtom. Och om någon av situationerna är mer fel eller tokig än den andra så tycker jag att det är den sistnämnda.

Värmen har återvänt och jag har av någon underlig anledning blivit så väldigt hungrig! Här måste in en pizza!!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!