Du har dem också, de där dagarna då kanske inte allt går galet men tillräckligt. Om det är en måndag så känns det lite extra tungt för det slår liksom an tonen för hela veckan. Man vågar knappt andas och är i spänning inför vad som ska hända härnäst. Därför har jag hållt mig inomhus idag och hittills har allt gått bra, fast jag gör så lite som möjligt…

Många undrar hur jag vågar vandra ensam för tänk om det händer något! Mina skador genom åren uppstår i miljöer som är möblerade, tillverkade eller anlagda. Som att slå fötterna i möbler så tårna stretar åt olika håll, stöta huv’et i skåpsdörrar och bildörrskarmar, snubbla i hålor och på kanter på trottoarer.

Så det var egentligen inte konstigt att jag stukade foten igår när jag reste mig ur soffan, föll på soffbordet och ner på marmorgolvet. Men det var första gången för denna variant!
Jag satt och läste epost vilket tog sin lilla tid. Ena benet låg över det andra och då stoppas blodtillförseln eller nå’t. Benet ”sover”. Jag brukar skaka det lite så det vaknar innan jag reser mig. Igår slog det mig när jag kastade en blick på klockan att jag hade bråttom upp på sta’n för att betala räkningar. Dags att sätta fart alltså! Och när jag sätter fart så sätter jag fart.
Jag hann lyckligtvis ställa undan datorn innan jag reste mig (annars hade det blivit dyrt – också!).

Idrottsskada? Räknas soffuppresande dit, tro… (bild från slideplayer.se)

Den avdomnade foten bara vek sig. Jag förlorade balansen, såg soffbordet i en alltmer detaljerad och oönskad närbild.
– Det här kan sluta illa, hann jag tänka.
Bestämde snabbt att följa med i fallet så jag liksom segnade ner tjusigt (inbillar jag mig) graciöst efter en halvdan mellanlandning på soffbordet så det som stod där flög iväg. Jag blev givetvis rädd och tänkte att jaha, där gick nog några senor och ligament och ben och annat krafs. Efter en stunds vila och hämta andan kändes det ganska ok så jag spände på sandalerna och traskade upp på sta’n.

Där fick jag en smäll i huv’et, dock mer av det mentala slaget (blev ju riktigt vitsigt ordval…). Gick in på Eurobank och betalade två räkningar i deras automat som tycks leva ett eget liv (kanske sitter en liten gästarbetare där inne, förresten!). Upptäckte att den ena räkningen kostade 1 euro att betala, den andra 0 euro. Vissa saker orkar jag inte reda ut, det får bara vara så.
En inbetalning på 90 euro till ett konto i en annan bank skulle också göras och jag tänkte att det gör jag i kassan. Den lilla människan förklarade att det var ett konto i en annan bank. Jo, det visste jag ju.
– Det kostar 10 euro.
Nu vore det nog rimligt och fullt förståeligt om jag utropat 10 euro! så alla behövt hörselskydd, men chocken slog på andra hållet.
– 10 euro??, nästan viskade jag. Sa du 10 euro?
– Ja.
Snabb huvudräkning: 105 sek med en kurs på cirka 10,5. 105 sek för att någon ska klia lite på några tangenter, ta emot pengar, titta på mitt pass, skriva ut ett kvitto som ska stämplas och signeras (låter ganska mycket när det radas upp så här)!? Jag bad inte att de skulle leverera kontanterna personligen till den andra banken!
– 10 euro??, upprepade jag.
– Ja, eftersom det är en annan bank.
– Jaha, men 10 euro??
Nu började hon känna medlidande med den där imbecilla kunden.
– Detta är Eurobank och kontot finns på Chania-banken. Du kan gå dit och göra insättningen gratis.
Jag gå till en annan bank i mitt totalt låsta och upprörda tillstånd?
– Nej, nej, jag får leva med det.
Hon vände sig mot datorn, men gav inte upp så lätt. Hon vände sig till en annan kund (en annan hjälpsam och trevlig kvinna) och frågade om hon kunde förklara för mig var Chania-banken finns. Min hjärna började långsamt arbeta igen och det dök upp var den banken ligger. Då börjar den andra kunden förklara med hjälp av gatunamn! (greker använder aldrig gatunamn, de vet inte ens vad alla gator heter och det vet inte varubud heller. Orientera sig gör man med butiker, kapell, andra hus osv) Nu kände jag att jag kan inte ta fler konstigheter så jag sa:
– Det är den som ligger bredvid Melina Mercouri-centret, eller hur?
– Precis!
Båda nickade bekräftande och lyste upp. Jag lämnade scenen till ljudet av ”Lycka till!”-önskningar.
220 meter senare hade jag sparat 105 sek.

När jag återvände till hemmets lugna vrå (!?) insåg jag att promenaden inte varit så hälsosam för foten. Bara att inse att resten av veckan blir vila, inga vandringar. Jaha, utebliven inkomst. Hur sjukskriver jag mig? Så kom jag på att jag är egen företagare och vi är inte sjuka.
När foten är bra igen ska jag gå ut och fira med en drink för mina 105 sek.

Kanske skulle ägna veckan åt att få ihop det där blogginlägget om village hopping…..

Ha en bra vecka! Tänk inte på mig som ska vila när jag inte haltar runt i lägenheten.

PS. Nej, jag har ännu inte hittat tvättklämmorna som hushållerskan gömt. Vi har bara kommit så långt att jag fått fram att kontoristen är oskyldig.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!