Etikettarkiv: mäktigt

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Hyrbilsdag 1

Ja, nu är det hyrbilsdags igen så nu ska vi ut på äventyr i dagarna fyra! När jag inte har bil har jag massor med vandringar, sevärdheter, fina vägar mm i skallen. När jag hämtar hyrbilen så blir hårddisken raderad – jag kommer inte ihåg nå’t av det jag tänkte ”det ska jag göra när jag har bil”. Visst är det märkligt?

Idag blev det en ny vandring på höga höjder. När jag steg av bilen i byn Orino kom jag på att jag glömt vantar. Och det var inte det enda skulle det visa sig! Shorts var nedpackade för solen kan vara ganska intensiv och då blir vandringsbyxorna för varma. Det vällde ner moln längs bergssluttningarna och snart började det droppa. Hade jag regnjacka med mig? Hade jag plastfickor till mina utskrivna kartor? Väldigt orutinerat, men jag tror att det mer handlade om vårrus. Vi har vår nere vid kusten så jag glömde bort den här ekvationen:

högt upp i bergen + mars + nordvästlig vind = hög risk för regn

Skulade några gånger, men sedan varade skurarna för länge. Problemet är att det är obehagligt att bli blöt, men ganska okej när man är blöt. Och rätt vandringskläder torkar snabbt. Två skurar hade så fasta droppar så några grader lägre och det hade kanske kunnat bli hagel!

Vätan gör att bläcket på de utskrivna kartorna skapar nya fenomen som tyvärr inte är till någon större hjälp, tvärtom. När utskriftspapper blir blött så börjar det smula sig. Så om du hör ett rykte att snömannen flyttat till Kreta så vet du vad det handlar om!

Uppe på dessa höjder var det fortfarande till största delen vinter. Det porlade och plaskade lite varstans. Fåglar var igång, men inte så mycket som nere vid kusten. En getmor (vad heter dom?) och hennes killing hamnade på varsin sida om vägen. Jag stannade en stund, lyssnade och tittade. Det lät eländigt, men de hittade varandra. En fåraherde kallade på sin hjord, skulle väl ha vatten eller foder. Läckert att han kan stå stilla och med rop och visslingar få ner hjorden. Här uppe finns inga olivlundar, det är helt enkelt för kallt. Gott om små vingårdar! De klättrar som terasser, påminner lite om foton från Asien. Människan är fantastisk på att hitta odlingsbara områden, stora som små. Jag hamnade mellan höga, kala berg och där var det grönt och fint! Helt och hållet gömt för alla som inte känner till det.

Mötte en gubbe som stannade och undrade vart jag var på väg. Jag vågade inte säga slutbyn utan drog till med en på vägen. Oj, då har du väldigt långt att gå, tyckte han. Jag tänkte att du skulle bara veta….

På sista sträckan på väg till sista bergsbyn hade jag höga berg på vänster sida. Häftigt att tänka att i förmiddags var jag på er andra sida!

En härlig heldag, men jag kommer inte att vandra den igen. Det var många upp- och nerförsbranter. Riktigt jobbigt. Och jag hade nog bitit över lite för lång sträcka. Molnen var låga och det blir dramatsikt och vackert när de svävar omkring. Nackdelen var skurarna och att bli helt innesluten i moln. Det ger en känsla av att vara i en egen bubbla, omvärlden har slutat existera. Men det är också fuktigt och man blir lite vilsen i allt det vita.

Total tid: 07:20 – 16:50.
För den intresserade: Orino – Mpemponas – passerade Melisses – Drakalevri – Thripti – Orino.

Nu är det dags för middag och mycket vila! Nya äventyr imorgon!!

Inte mycket att fotografera, här kommer några foton (klicka på dom för större format), jag laddar upp från alla dagarna på flickr i helgen.

Mäktigt, eller hur?

Övergivna byar lite här och var.

Så lycklig man kan bli över skyltar ute i ödemarken och dimman!

Litet odlingsomårde mitt i allt det kala.

Bra fart!

Vandra med mig på Kreta!
Inga sådana här övningar utan du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt