Så var det äntligen dags att göra en fyradagarstripp västerut! Under den kalla, hopplösa vintern var det gott att planera, leta information, boka osv. På söndagen ringde vi upp till hotellet på Askifou för att höra om all den snö som låg på vägen upp och på platån på torsdagen hade töat bort. Det hade den. Vi var två stycken som fått ihop ett väldans bra program, som alltså höll trots sent snöfall, så vi gav oss iväg måndag förmiddag!

Vi hade en bra bit att köra och ingen av oss var intresserad av gasen i botten och bara transport utan det fanns rum för att stanna och njuta, fotografera, fika, luncha, köra fel. Fast det sistnämnda var inte aktuellt för vi valde stora vägar med tanke på att det bara fyra dagar tidigare varit snöfall, regn, hårda vindar. Små vägar med risk för ras och nedsjunkna kanter? Nej, inte intressant.
Vi körde från Ierapetra, via Martha-Timbaki-Spili-upp på National Road som vi lämnade vid Vrisses till Askifou.

I Spili sög det i lunchtarmen och vi hamnade på ett litet ställe vid huvudvägen. Jag äter nästan aldrig grekisk snabbmat, dvs gyros, eftersom de blivit stora, hela måltider med massor av pommes frites. Men här fick vi gyros som i storlek liknade de från ”den gamla goda tiden”, fyllda med kött, sallad osv och bara några få pommes. Lägg därtill alldeles otroligt gott kryddade. Jag skulle vilja kalla det en greva-lunch!
(Det där med otroligt god mat skulle visa sig gå som en röd tråd genom våra dagar.)

Strax innan vi kom fram till platån stannade vi vid en fontän vid vägen. En liten bit upp i slänten fick vi se en koumos eller mitato som är en kupolformad byggnad för att förvara ost i medan den mognar. De här fanns och finns utspridda lite varstans, men denna ligger alltså så vi kan se den. Mitato användes också som provisoriskt boende för herdar. Ingångarna är väldigt låga för att hålla värmen inne. Som byggmaterial användes lokala stenar utan något som binder dem samman, inget murbruk. Det är fantastiskt att de ändå lyckats skapa den välvda formen!
Vi gick inte upp dit och det var inte bra fotoläge så jag hänvisar till bild och text på cretanbeaches.com.

Så svängde vi runt en kurva och där låg både vårt hotell och platån! Som en hägring eller uppenbarelse. Vi tog in på Panórama ‘Askífou. När jag steg in i mitt rum blev jag mållös. Var inte ett dugg intresserad av hur rummet såg ut eller hur jag skulle ställa in värmen utan glodde bara rakt ut. Genom den stora skjutdörren av glas kom snöklädda berg och en platå i olika gröna färger, en himmel där molnen jagades runt i blåsten, i kanterna låg det en by och en liten bosättning längs den ringlande vägen. Det var så vackert! Det gick alldeles utmärkt att sitta på sängkanten och fortsätta glo. Och bara njuta!

När vi hämtat andan och packat upp lite satte vi oss i bilen igen och körde ner till War Museum. När kriget var slut reste sig soldaterna upp och gick hem över hela Europa. Kvar lämnades minor, vapen och en mängd utrustning. Georgios A. Hatzidakis (1931-2007) började samla upp olika saker och fick också saker av andra. Idag drivs muséet av hans son som letar efter en passande lokal för alla föremålen. Vi fick guidning av Georgios sondotter. Det är otroligt så mycket saker, även småsaker, som behövs för att föra krig och vilken logistik det kräver. Mat, ammunition, order, sjukvård, dokument, väskor…det tar liksom aldrig slut. Jag har naturligtvis läst om Slaget på Kreta och annat. Här blev det jag läst och sett på video och bilder så konkret, så verkligt. Ingen skön eller trevlig känsla, men viktig.
Med tanke på det nuvarande kriget i Ukraina fick museibesöket givetvis en extra dimension.

Vi körde en sväng ner till Imbros by som var helt död. Ravinvandringar på Kreta får nog vänta en månad till med tanke på vinterns myckna nederbörd vilket ger gott om vatten i vattendragen (och fylls på med smältvatten från all snön!) och risk för ras, inte minst nu när det börjar torka upp så smått. Jag har vandrat tillräckligt med raviner och mitt ressällskap ville bara återse byn (hon har vandrat Imbros). På väg till byn såg vi vid vägkanten små högar av grus och sten och där bakom stack det upp ett gåsgamshuvud. På väg tillbaka stannade vi och jag gick ut för att kanske få ett foto på nära håll på en gåsgam. Det blev inga foton. Det blev en magisk stund! På andra sidan högarna fanns en slänt där det slängts sopor. Där satt nio gåsgamar! De tittade på mig och lyfte i omgångar, utan brådska. Jag har varit så nära gåsgamar som 40-50 meter, men detta var ju otroligt! Unikt! Nio gåsgamar precis framför mina fötter!! Och jisses så stora och majestätiska de är på nära håll. Och långt ifrån de skabbiga gamarna i Djungelboken.

På kvällen gick vi in på tavernan (samma familj hade taverna och hotell i en byggnad) för att äta middag. Vi blev positivt överraskade över familjen. Tre generationer lågmälda personer. För dig som inte vet så är greker och kretensare högljudda och ljudliga. Så icke här. God mat fick vi också! De absolut mest delikata zucchinibollar (kolokithokeftedes ) jag nå’nsin ätit! Och som huvudrätt fick vi örtrökt fläskkött – mört och fullt med smak! En greva-middag!

Dags att krypa i säng med hopp om bra väder dagen efter för då skulle vi vandra!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida!