Vi gav oss iväg västerut från Ierapetra. Planen var en natt i Anopoli och därefter tre nätter i Chania. Vi gjorde en liknande tripp ifjol fast en natt på Askifou och två nätter i Chania. Det kan du läsa om här: dag 1, dag 2, dag 3 och dag 4.

(det här inlägget blir längre än vanligt, men jag ska iväg igen på fredag så det får bli två långa inlägg för att hinna få ut dem i bloggen)

Måndag 20 mars
Sträckan fram till Spili såg vi som transport, men givetvis gjordes fika- och fotostopp plus njuta av vyer, landskap och natur. Något som jag aldrig kan se mig mätt på och blir lika hänförd över varje år är kontrasten mellan snö på topparna och grönskan med vinterblommorna. Och nu är blommorna inne i skiftet mellan vinter och vår. De två, snö och grönt, förstärker varandra samtidigt som de i min svenska hjärna är lite fel. Liksom två årstider på en gång fast det bara är en!?

I Spili blev det en smarrig omelett till lunch på Kafé Spili (Καφέ Σπῆλι). Vi körde en bit till på stora vägen och efter byn Pale (Παλέ) svängde vi vänster. Efter lite trixande kom vi in i Kotsifou-ravinen. Mäktig och det ser ut som om ”någon” dragit isär berget. Vägen genom ravinen byggdes ganska sent, om jag minns rätt var det i slutet av 1950-talet. En av initiativtagarna var en entusiastisk präst. I ravinen finns en kyrka, Agios Nikolaos. Observera hur domen passar perfekt i en hålighet i berget!

Så öppnade sig ravinen och vi såg blått hav och gröna fält omringade av berg – så vackert!

Det blev ett fikastopp i Chora Sfakion, en ganska utspridd by med ett hamnområde som skrek ”turism”. Här var det givetvis full aktivitet med slipning och målning. Vi gav oss uppför på slingrande väg och nådde Anopoli som ligger på 600-650 meters höjd (olika uppgifter som vanligt, bra om man kan enas…). Byn ligger i provinsen Sfakia som aldrig beboddes av osmanerna. Alla platser på Kreta har sina hjältar under ottomanska eran och/eller andra världskriget. I Sfakia heter frihetskämpen Ioannis ”Daskalogiannis” Vlachos som hedrats med staty på bytorget. Jag fann det mest intressant och något komiskt att han föddes i bergsby men var skeppsredare!
Antika Anopoli hade minsann egen valuta och på 200-talet f Kr ockuperades byn av grannbyn Aradena (som idag är öde)! Ingen grannsämja där och då.
Vi körde rakt genom byn för att komma fram till Taverna and Rooms Georgios Koulieris där vi bokat deras två rum. Mottagningskommittén bestod av två mycket vänliga hundar som blev våra trogna följeslagare (hjälpte nog att vi gärna kliade dem bakom öronen…). Rummen var enkla, rena och stora. Mitt rum finns på Airbnb, det andra rummet ringer man och bokar. Fotot till höger visar utsikten från mitt rum.
Premiär minsann – vi var säsongens första gäster!

Här måste jag skjuta in en tanke eller två! Detta boende och denna by uppe i bergen är så långt man kan komma från hotellanläggningar och ”boutique hotell”. Underbart att det finns kvar, men hur länge? Och är det det här personer menar när de efterfrågar ”genuint” och ”äkta”? Åk en eller två nätter från kusten och bo i en by hos någon som hyr ut rum och du får en annan bild av Kreta (som har så många ”ansikten”!).

På kvällen var det vi två, vår värdinna Mariela och en granne. Mycket prat, god mat och husets vin. Bland annat fick vi historier om personer som begått självmord genom att kasta sig utför Aradena-bron och att det var dödsfall på den gamla tiden innan bron byggdes då människor och deras åsnor fick gå ner till botten av ravinen och sedan upp på andra sidan. På stigar som ibland hade trappsteg.
Vi hade i en tidning läst en artikel om Vita bergen (Lefka Ori) som bl a nämnde att en kvinna i byn fortfarande gjorde herdeväskor på gammalt vis, dvs för hand. Herdarna hade ost, bröd, raki och annat för dagen i väskan som antingen var axelväska eller ryggsäck (används fortfarande av äldre herdar). Mariela ringde till henne och bokade in oss på förmiddagen dagen efter!
Så följde en natt då jag vaknade till av att hundarna skällde vid ett tillfälle (undrade vad som var på gång i den annars så otroligt tysta natten!) eller några gånger av att tuppen var i farten (han ska slaktas till påsk!). Ovana ljud för en stadsbo!

Tisdag 21 mars
Efter frukost följde Mariela oss till Evangelina, kvinnan som gör herdeväskor. Hon hade ett mycket propert och fint hus, nästan som ett dockhus. Det var roligt att höra att hon arbetar tillsammans med en yngre kvinna så kunskapen förs vidare.
Fotot på Evangelina är skannat från artikeln och inte bra kvalité, men man ser hennes ”redskap”:

Och så här fin herderyggsäck fick jag med mig hem (fick och fick – köpte, så klart):
(stolen är en liten barnstol)

Vi promenerade bort till Aradena-bron som går över Aradena-ravinen. Lite om ravinen: det finns åtta platser där man passerade (och kan passera) på stigar och trappor. Ravinen kallas av ortsbefolkningen för Faragas som betyder ”stor ravin” då den är en av de längsta med sina 15 km och för att skilja den från andra raviner i Sfakia. Och den är 138 m djup. Bron byggdes av familjen Vardinogiannis, en av de rikaste familjerna i Grekland. Från bron görs bungy jump och det är det näst högsta i Europa (det högsta är dammen i Schweiz).
Jag blir alltid så förbryllad vid broar: hur byggs de? Jag menar, hur undviker man att de rasar ner innan de två sidorna mötts…
Första fotot är norrut (kan skönja stigarna på sidorna) och tredje fotot är söderut)

Så var det dags för oss att, efter ett kort stopp inne i byn, styra mot Chania. Vi tog oss ner till Chora Sfakion och där tog vi av mot Askifou. Dags att lämna sydkusten!

Nu körde vi norrut längs med Imbros-ravinen. Kom upp till Askifou (där vi var ifjol) och där var så himmelens grönt och grant! Lunchade på Panorama.

Fikastopp i Vrisses och se’n kurs och fart till Chania! Checkade in på Elia Palazzo Hotel (där vi bodde ifjol). Jag hade frågat i fb-grupp efter tips om matställen utan grekisk eller kretensisk mat (det har vi jättegod och fin hemma i Ierapetra). När vi började söka dem på nätet upptäckte vi snabbt att många var stängda och skulle öppna på torsdagen. Men nu var det ju tisdag kväll. Vi valde ut en som skulle vara öppen, men mer stängd får man leta efter! Så strosade vi runt lite och konstaterade att varför inte Namaste! Där var vi ifjol och tyckte mycket om både mat och dryck. Sagt och gjort. Denna första kväll i Chania blev det indisk mat!

Vad jag tyckte om denna delen av södra Kreta? Vacker. Imponerande. Varierad. Fårrik. Skiftande landskap med underbara vyer. Jag kan till fullo förstå de som gjort denna del av ön till sin favorit. Mitt hjärta klappar dock ändå lite extra för sydost, ”min” del.

På onsdagen….nej, det kommer i nästa blogginlägg!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida! Manual ute till höger här i bloggen.