Som jag skrev i senaste blogginlägget var jag med om ett lite underligt möte under vandringen i fredags. Jag hade precis korsat en slänt och en olivlund för att komma ut på rätt väg. På vägen stod en kvinna, en så’n som är svår att bestämma ålder på och därför kan vara 30 år eller 45 år och allt där emellan. Några olivträd bort jobbade en lite äldre man med ”olivräfsa”. Kvinnan och jag hejade på varandra och se’n utspann sig följande dialog (på grekiska):

– Var kommer du ifrån? sa kvinnan.

– Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut så jag tänkte att jag kanske uttalat fel och upprepade tydligt:

– Sverige.

– Tyskland?, undrade kvinnan.

Nu började situationen kännas lite konstig.

– Nej, Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut och sa ett ord som jag inte förstod.

– Jag är svenska, försökte jag förtydliga och byta spår lite grann.

Hon såg fortfarande undrande ut. Vad skulle jag nu prova?

– Sweden, försökte jag.

Fortfarande undrande min, jag ryckte på axlarna, vi log mot varandra och sa hej då.

Jag stannade en bit bort där de inte såg mig och hörde hur hon återberättade vårt samtal för mannen i olivlunden. På några ställen i berättelsen skrattade dom, jag undrar fortfarande åt vad.

Jag vandrade vidare och funderade över mitt uttal (som var helt korrekt fick jag veta senare). Det måste vara nå’t fel med min betoning eller satsmelodi för Sverige känner väl alla till. Då gjorde jag en så’n där Kalle Anka-inbromsning. Hur självupptagen får man bli? Varför ska alla känna till Sverige? Herre Gud, världen är ju hur stor som helst. Och det kan faktiskt finnas individer som prioriterar annan kunskap framför geografi, t ex oliver som jag inte vet nå’t om.

Så funderade jag över att det kanske är bättre att folk inte känner till Sverige än att de gör det. Det är så trist att möta äldre greker som minns Sverige från förr, som förknippar oss med solidaritet och humanism, och som nu skakar på huvudet åt att vi också drabbats av nationaliströrelsen.

Har du tänkt på att kartor alltid har Europa i mitten? Jag läste nå’nstans att det beror på att kartor ritades av européer och se’n fick alla andra liksom bara acceptera att det är så världen ser ut. Hur skulle kartan se ut om någon i Rwanda ritade den? Eller nå’n i Indonesien? Eller i Alaska?
Hur påverkas vår världsbild och syn på andra av att alltid vara i centrum?

Här nere ser man fram emot att ”the Scandinavians” ska komma tillbaka i år (senast det gick charterresor hit var i början av 90-talet). Jag vet inte om jag tycker att det är så himla kul att buntas ihop, men inser att det är praktiskt och behändigt istället för att rabbla upp 3 länder. Det övas lite fraser som ”tack så mycket” och det är givetvis i all välmening, men jag tränar så klart hellre lite grekiska.

Funderar på om jag ska lära ut ”skål ta mig fan”, men kom på att jag undrar hur många svenskar som minns Jacob Dahlin. Känner danskar och norrmän över huvud taget till honom? Det blir ju jättekonstigt annars, mer som en förolämpning.
Dessutom tror man att vi ”Skandinaver” talar samma språk eller i alla fall förstår varandras. Jag har inte berättat att jag måste prata engelska i Köpenhamn för annars förstår inte danskarna och jag varandra. Lite konstigt är det att det inte slår folk att eftersom de gör skillnad på fastlandsgrekiska och kretensiska kan det finnas skillnader i andra språk och, framför allt, mellan språk.

Språk är väldigt intressant eller rättare sagt kommunikation är väldigt intressant. Och ibland svårt. Jag har idag haft 2 helt olika telefonsamtal. Det första var i stort samförstånd, vi var helt på det klara med varandras roller och vad som förväntades. Det andra var ett så’nt där samtal när man undrar om den andre pratar med nå’n annan eller om det man säger inte går fram. Jag blir så frustrerad över så’na samtal så jag blir irriterad och arg. Mot slutet var jag inte riktigt lika trevlig som i början om man säger så…

Nu ska jag landa en stund på soffan innan fötterna ska gå iväg på lite fotvård. Det sliter att vandra.

Vädret? Jo tack, det är förfärligt, ska avta imorgon så då kommer rapport.