Jag hoppas att alla haft en lika fin helg som jag har haft! Faktum är att min helg inte bara var fin utan en riktig panghelg. Sista tre dagarna med hyrbilen så det blev vandringar. Vädret var bra, något man inte kan säga om prognosen för denna veckan. Vintern kommer att ge oss en match, kan det vara den sista?
Det blev vandringar som kräver bil, jag utgick från gamla vandringar och gjorde en hel del nya utvikningar. Perfekt! Både igenkännandets och nyhetens glädje.

Det här inlägget är kanske lite långt, men kok kaffe, luta dig tillbaka. Jag har lagt in några foto också så du får vila en stund.

Fredag
Det bär iväg västerut till Vachos (nära Amiras och Ano Viannos). Blåst men inte kallt så efter några timmar åkte jackan av och se’n polotröjan. Kortärmad t-shirt 6 febr är inte fel. Motorljudet från ”olivräfsorna” blandas med motorsågsljud. De som är klara med olivplockningen beskär träden. Inte så mycket aktivitet som förra gången, lite konstigt för jag tycker att det finns många oliver kvar.

I takt med att olivskörden är klar breder blommor och gräs ut sig. Nu har olivlundarna en grön, nästan neongrön, matta och när solen visar sig blir den gulgrön pga blommor. Mattan sticker av mot all den övriga grönskan och olivträdens silverfärgade blad. Det kommer fler och fler blommor, fåglar kvittrar, fjärilar och insekter flyger runt. Det är överlappning mellan vår och vinter, det känns tydligt. Där jag står är det vårkänning, uppe på de högre topparna ligger snö. Det känns som om ordet ”brytningstid” passar väldigt bra.

Havet är grått som himlen, men det finns små gluggar där solen lyser igenom. Det bildar små ”ljusöar” ute på det gråa vattnet. Över mig segelflyger rovfåglar (grågam, tror jag) med sina sorgliga, nästan förtvivlade, skrin. Plötsligen hörs ett ihållande ljud från deras klippa – ”larmet går”? Saknar kikare, försökte köpa när jag var i Sverige i höstas men det var en hel vetenskap. Jag vill ha en liten och enkel sak som inte kostar en förmögenhet, behöver inte se om fåglarna putsat näbben eller hur många löv det finns på trädgrenar. Varför ska allting ha 23 funktioner som man inte använder? Det verkade omöjligt så jag gav upp, men det är synd. Hade också haft nytta av den när jag försöker se var en liten väg tar vägen. Kanske du som läser detta har nå’t tips?

De nya sträckorna är väldigt fina. De går dels i ”ravinland”, dels i olivlundar. Jag passerar en olivlund där en märklig konversation utspelar sig, men den blir ett eget blogginlägg i veckan. Närmar mig vandringens slut, går in i gamla delen av Vachos som mest består av gamla ruiner. Undrar hur det känns att bo omringad av övergivna hus som ramlar samman. Måste vara deprimerande. Tittar uppåt och där ser jag i fjärran uppe på en kulle minnesmärket över Viannou-massakern. Hur är det att se det varje dag? En ständig påminnelse? Eller kanske ett väldigt reellt och tydligt avslut?

Det blev en varierad och fin vandring. Jag vet aldrig hur långt, men strax över 7 tim (inkl fika, foto, njutstopp).

Lördag
Idag bär det iväg österut till byn Agios Joannis. Sätter kurs och fart upp till kapellet, på vägen upp ser jag rovfåglar (gåsgam) som segelflyger och samtidigt bräker killingar/lamm. Kan en rovfågel ta ett litet djur? Eller väntar alla gamfåglar på att hitta as?
Uppe vid kapellet väljer en fårhjord att försiktigt stanna kvar en bit bort när jag fikar. En av bockarna ställer sig längst fram och bara glor på mig. Har aldrig sett det beteendet, undrar om han var nå’n sorts flockledare eller vakt.

Jag vandrar upp till ”min” plats där jag sitter och njuter en stund, tankar far omkring. Det blir inte så lång stund eller så skönt som jag hoppats, det är för kallt.

På väg ner ska jag leta upp en väg inför en vandring senare i vår. Hittar vägen och upptäcker att jag kan sätta ihop en sväng runt en bergstopp, en ny sträcka! Först måste jag ta mig igenom en mötande fårflock, jag är lika nervös som dom. Varför måste de fara åt alla håll som om jag var taskig mot dem eller luktade illa? Jag får så dåligt samvete för att jag stör och jagar upp dom. Smyger längs med vägkanten, men det hjälper inte.

Plötsligen hoppar jag en bit upp i luften – det kommer något eller någon bakom mig som låter som en projektil med märklig motor! Vänder mig om och det är tomt, alldeles tomt. Gissar att jag upplevde när vinden pressas mellan bergsväggarna och vägen blir det spår den kan följa. Antagligen snurrade luften också runt, därav ljudet.

Det går uppför och uppför. Det kända landskapet blir nästan helt annorlunda när höjd och vinkel ändras. Jag känner mig underligt nog avskuren från resten av världen, byn ligger nära men ändå långt borta eftersom den är på andra sidan bergstoppen, inga hus och inga människor. En väldigt skön känsla, som om jag går i en helt egen värld.

Träffar på några getter och inser efter ett tag att det är nog den största getflock jag sett på nära håll. Getter överallt! Tyvärr stöter jag oftare och oftare på grindar uppe i bergen som är låsta med hänglås. Det är inte tillåtet, men det hjälper ju inte mig. Får balansera runt en odling på en smal stig. Lyckligtvis är det inte brant, bara lite sluttning.

Jag saknar dig idag, Bojana, du hade trivts! Eller vad sägs om 2 fårhjordar och 1 getflock?Det kändes nästan lite trångt och väldigt trafikerat på bergsvägarna.

Är tillbaka vid bilen efter drygt 4 tim (inkl fika, foto, njutstopp). Bra med en lite kortare vandring denna ”mellandag”.

Söndag
Nu letar sig hyrbilen mot nordost, förbi Agios Nikolaos till Neápoli. På väg upp till klostret är det ett förfärligt liv på fåglarna. De har nog inte sett väderprognosen för nästa vecka. Eller så är det precis det de gjort! Ju närmare jag kommer klostret desto fler ljud flyger ut över dalen: fåglar, motorsågar, röster från klosterkyrkan. Sätter mig på en bänk och äter frukost, en ny vana jag skaffat mig. Det är de frukostar som är allra godast pga luften, utsikten och alla ljud. Och det här är väl ingen dålig frukostvy?

Går in i kyrkan en stund, de mässande rösterna och stearinljusen är så avslappnande. Inga lampor tända, nå’n speciell kyrkosöndag, tro? Kommer mer och mer folk i takt med att det närmar sig för nattvard. Utanför står en buss (får senare en skylt översatt: det var elever i ikonmålning och de kom från 2 religiösa administrativa områden, bl a ett på fastlandet), men de är nog inne i klostret för annars hade kyrkan blivit knökfull.

Kommer in i nästa dal där det är gott om blommande mandelträd. Det är lätt att förstå att området har soumada (mandeldryck) som specialitet. Jakt pågår eller möjligen prickskytte, får väl hoppas att jag inte blir vådaskjuten.

Ska leta upp en ny väg, men gps:en har fått stora snurren och papperskarta finns inte med. Nåja, då får det väl vänta till nästa gång. I ungefär samma ögonblick som jag tänker det skärper sig gps:en och hittar mig där jag faktiskt befinner mig. Vägen går uppför ett berg och jag ska ner på andra sidan. Fårhjord igen och de beter sig som ”plockepinn”, dvs far åt alla håll. Det är så kallt så jag måste ta på jackan igen och hittar vantar i fickorna som också åker på. Ingen sol och mörka moln höjer inte värmen precis. Men det är vackert! Ser ut över dalen, hittar flera småvägar som kan bindas ihop, härligt med nya alternativ.

En ganska tvär kurva rundar ett klipputsprång, där står en get och betar i lugn och ro. När han får syn på mig ramlar han omkull! Första gången jag har ”golvat” nå’n, i alla fall med min blotta uppenbarelse. Mitt skratt fastnar i halsen när han har svårt att komma upp, det ser ut som om han krampar. Jisses, vad gör jag nu? Går fram och försöker hjälpa honom upp? Låter honom fixa det själv? Om han inte kommer upp på benen igen – vem ska jag kontakta? Till slut kommer han upp och går iväg på lite ostadiga ben, verkar helt ok. Och jag som vill bli get i nästa liv för att njuta av att kunna vandra var jag vill och njuta av bergen och vyerna, men tänk om nå’t händer? Vem hjälper en där uppe? Jag får nog ta mig en funderare till.

Så är det slut på friden, väldigt mycket motorljud och jag förstår ingenting, men så får jag syn på det: motocross-bana nedanför berget! Ingen fridfull söndag där inte! Fullt med folk och bilar.
Efter ett tag kommer jag fram till min bil, det har gått cirka 6,5 tim (inkl fika, foto, njutstopp). En mycket nöjd och lycklig liten människa kör hemåt och tänker att det må bli vinter i veckan som kommer, men jag kan ta det!

En viktig sak: jag påstår inte att jag håller grekiska kyrkan under armarna, men det blir en del bidrag eftersom jag tänder ljus för familjen i varje öppet kapell eller öppen kyrka. Jag är inte heller religiös, men att det finns en ”högre makt” eller ”högre ordning” eller vad man nu ska kall det för är jag övertygad om. det räcker att gå ut och titta på naturen – skulle allt det vara en slump? Hur som helst, jag räknar med att kyrkan och ”högre makten” uppfyller sin del av avtalet, annars lägger jag ner aktiviteten. Och detta är inte ett hot utan en konsekvensbeskrivning. Jag framför den också här digitalt eftersom det sägs att det som en gång kommit ut i cyberspace alltid finns kvar. Så ni kommer inte undan.

Foto finns här på min flickr-sida!
Nyfiken på vad våren bjuder på här på Kreta? Titta här!