Tomrum. Fast egentligen inte.

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!

15 thoughts on “Tomrum. Fast egentligen inte.

  1. Jamen precis så är det – ”Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.”
    Livet med dess möten är härligt och berikande, på ett eller annat sätt.

    Liked by 1 person

  2. Ett fint filosofiskt inlägg, Ia. Visst har du rätt i att det känns tomt när någon lämnar, vare sig det är till ett annat land, stad eller detta jordelivet. Men alla har de lämnat spår efter sig, djupa eller mindre djupa. Jag själv har blivit väldigt nostalgisk sedan min mor gick bort för 2 år sedan. Jag letar i gamla fotoalbum och tänker tillbaka på hur det var när jag växte upp. Jag är den enda som är kvar i livet av min allra närmaste familj, huset vi bodde i då har brunnit upp för länge sedan. Tanken slår mig: har vi överhuvudtaget funnits? Kanske är det därför jag gräver i gamla album, för att få bekräftelse på att vi funnits. Eller också är det kanske ett ålderstecken, att minnas sin barn-/ungdom, men inte vad man gjorde för 5 minuter sedan? 🙂
    Visst minns jag Harry, så tråkigt att det har gått ”utför” för honom. Är han alltså på sjukhus i England nu?
    Jag vill passa på att önska dig en härlig Sverigeresa, hoppas att du skriver några blogginlägg lite då o då i alla fall! 🙂

    Liked by 1 person

    • Men visst har ni funnits och finns! Du finns ju och din dotter har i sig alla som funnits innan hon fanns.
      Jag tror att det är viktigt att minnas och att se bakåt ibland för allt som finns där hjälper oss att förstå vem och vad vi är idag.
      Har du fotoalbum med foton utan text så skriv! Efter min fars farbror fanns fotoalbum utan text – ingen visste vem det var på fotona, när de var tagna eller var. Så trist!
      Ja, Harry hämtades av sina söner i februari, bodde hos en av sönerna ett tag men är nu inlagd på sjukhus.
      Tack! Jodå, det blir blogginlägg i Sverige också, men kanske lite ryckigare.
      Idag håller vi tummarna!! 😉

      Gilla

  3. Lite vemodigt skrivit, men så sant. Alla som har lämnat oss alldeles för tidigt för en annan resa. Hoppas att vi får lite värme här också och välkommen hem på besök.
    Hoppas att det gick bra med tomatsåsen.

    Liked by 1 person

    • De har inte lämnat oss helt och hållet, alla lämnar spår efter sig.
      Vi har fått julivärme, alla pustar, inte ett dugg skönt.
      Jodå, den ligger i frysen! Och det kan nog hända att jag gör om det, minsann!! Tack för tips!

      Gilla

  4. Fint inlägg med tänkt så är det att tyvärr med ålder försvinner människor man haft omkring sig på olika sätt,
    Välkommen till Sverige o hoppas att detblir enbrasvensk sommar när du är här
    Hälsningar Birgittas S o tack för en bra blogg

    Liked by 1 person

    • Finns så många fina sinnesstämningar. Ibland tror jag att vi missar en del när vi så ofta får höra att vi ska vara glada och positiva. Vem orkar det alltid? Och vem orkar med en så’n typ?? 😉

      Gilla

  5. Hej!
    Vilket fint inlägg även om liten sorgset jag tänker också ofta på nära o kära som lämnat blir bara ledsen av att titta på gamla bilder även om jag vill titta tänker på lyckliga tider med dem.
    Önskar dig en skön Sverige vistelse o att sommaren blir fin när du är här.
    Hälsningar Birgitta S o tack för en bra blogg

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s