Etikettarkiv: minnas

Jubileum, historia och minne

Jag tänker knyta an till mitt förra inlägg (som du hittar här) där jag bl a skrev att ”Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse.”. Jag har nämnt den i tidigare blogginlägg när jag vandrat i området: Viannou-massakern.

Är du medveten om vad det är för jubileum i år? Jag var det inte förrän för några dagar sedan. Jag tittade på Britain’s got talent när gruppen D-Day Darlings Choir gjorde entré. De hyllar med tidstypiska sånger alla som deltog i 1:a och 2:a världskrigen. Här valde de en från 2:a världskriget:

Vi var ju inte riktigt med under de två omvälvande ”händelserna” som drabbade Europa under 1900-talet – de två världskrigen. I år är det 100 år sedan första världskriget slutade, närmare bestämt 11 november 1918. Vi delar inte deras minnen, men vi är en del av Europa. Och vi tycker så klart att det är viktigt att minnas för Europas historia är en stor del av vår historia och varför vi och vårt land är som de är.

Tillbaka till Kreta. Ön var en av de platser där tyskarna var väldigt grymma under andra världskriget. Det talas ofta om Slaget om Kreta i maj 1941. Det var dramatiska dagar då tyskarna trängde tillbaka de allierade som fick lämna ön. Men hur gick det se’n?

De allierade smög tillbaka till Kreta i omgångar och lierade sig med kretensarna som hade kunskap om landskapet och de allierade hade ammunition mm. Motståndet var hårt och smart vilket retade och irriterade tyskarna. På våren 1944 kidnappades en tysk general, Kreipe, som fördes bort från Kreta till Egypten plus några andra händelser som tillsammans förolämpade tyskarna och gjorde dem vansinniga!

Men det var inte Kreipe som skulle ha kidnappats utan en annan figur vid namn Friedrich-Wilhelm Müller. Han var dock bortrest vid kidnappningstillfället. Varför ville man kidnappa honom?

Friedrich-Wilhelm Müller var general i den tyska armén. Under 1:a världskriget var han infanterisoldat, stannade kvar i armén och steg i graderna. Han fick utmärkelser, bl a riddarkors, 1941 och 1942 som befälhavare för styrkor som stred österut. I augusti 1942 blev han befälhavare över en division i Grekland (och hade andra positioner). Nu startade han en karriär som en mycket brutal person ansvarig för flera grymheter mot den grekiska civilbefolkningen.
År 1943 ledde han de tyska styrkorna till seger över de italiensk-brittiska styrkorna på Tolvöarna (Dodekaneserna). Drygt 100 italienska befäl sköts ihjäl och las i en massgrav på Müllers order då de vägrade gå över till den forna allierade parten Tyskland.
Müller hade gjort sig känd som en brutal och grym person och skulle därför kidnappas, men han var som sagt inte på plats. Tyskarna hade redan gjort sig kända för att bränna ner hus, skjuta både civila och motståndsmän och andra attacker. Kidnappningen av Kreipe och anfall med brittiska amfibieplan som slog ut ammunitionsförråd mm (ingick i en plan som involverade att inta Sicilien, men det är en annan och mer omfattande historia) samt en attack på tyska soldater utförd av motståndsman Bantouvas och hans män höjde temperaturen ytterligare och i augusti 1944 beordrade Müller hämndaktioner som blev kända som massakerna i Vannou, Anogia, Damasta och Kedros. Müller levde upp till sitt smeknamn Slaktaren på Kreta.
År 1945 var Müller befälhavare i öst där han gav upp och överlämnade sig till Röda armén. Nu skulle han kunna försvinna i ett svart hål, men så blev det inte. Han ställdes inför rätta i Grekland, anklagades för diverse brott mot mänskligheten och dömdes till döden. Han sköts den 29 maj 1947 – samma datum som tyskarna invaderade Kreta 1941.

Viannou-massakern

Den 13 september kom cirka 2 000 tyska soldater till ett 20-tal byar (öster om Ano Viannou – väster om Ierapetra). De intygade att allt var lugnt, ingen fara. Några som flytt upp i bergen återvände hem. På morgonen den 14 inleddes aktionen som höll på i tre dagar. Byarna utsattes för en ”massutrotningskampanj” av alla män över 16 år, övriga skulle arresteras. Hus brändes (ibland med människor inlåsta), folk sköts, soldaterna plundrade och stal, förstörde gröda osv. Det verkar inte ha funnits någon brist på metoder som kunde användas. Barn, handikappade och gamla sköts också. Ingen fick återvända till sin by och döda fick inte begravas. Några av de som lyckades fly tog sig upp till Viannou-platån där de några dagar senare hanns upp och sköts.

Massakern sägs vara den största räknat i antal döda under axelmakternas ockupation av Grekland. När jag vandrar här funderar jag över hur det känns att leva i ett område där det finns ständiga påminnelser om det som hände. De människor jag möter – hur många i deras familjer, släkt och vänskapskrets fick sätta livet till? I det lugna, gröna, vackra landskapet är det svårt att föreställa sig skottlossning, brandrök, skrik och skräck.
Och hur blev det efteråt för de som höll i yxan? Hur lever man vidare med sådana minnesbilder?

Idag finns ett vackert minnesmonument utanför byn Amiras där det den 14 september varje år hålls en minnesceremoni. I varje by som drabbades finns minnesstenar över de som dog i massakern.

Ett annorlunda minnesmonument är fem husskelett. Grekiska staten hjälpte invånarna att bygga hus så de fick nya hem, men dessa fem blev aldrig färdigställda.

Till sist

Det är viktigt att minnas, viktigt att lära. Men ibland kan jag förlora tron på den fantastiska varelsen ”människan”. Det som händer i krig, grymheter, terror och annat elände borde aldrig upprepas, men istället för att lära och ändra på sig satsar vi stora pengar på ännu effektivare vapen, ännu mer tekniska finurligheter för att ta död på vår egen art. Visst är det sorgligt?

Det som förenar är viktigare än det som skiljer. Lösningar större än konflikter.

Ha en bra vecka!

Källor:
– wikipedia
http://krigochhistoria.blogspot.gr/2015/06/
http://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/tysk-general-blir-bortford
https://www.cretanbeaches.com/en/history-of-crete/museums/historical-museums-and-collections/monument-and-museum-of-german-attrocities-in-viannos
– informationstavlor i området

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Hängdag

Jag fick ju inte riktigt söndag i söndags så jag tänkte att det går väl lika bra att ha söndag en tisdag. Dessutom passar det ypperligt med en dag i fridens och långsamhetens tecken efter en sömnlös natt.

Vi har hård blåst och temperaturminskning sedan igår. Det är så underbart att ha tvärdrag i lägenheten och kunna tänka tankar i flera led. Baksidan är att man andas ut, kopplar av och då känner man hur trött man egentligen är. Värme tär.

Igår hade vi en aktiv dag, jag och Nadine som flyttat ner från Tyskland. Bl a jobb med hemsida som flöde, layout, kopplingar osv. Roligt!

Mellan bokläsandet i soffan i eftermiddag har jag bl a funderat över tid. Visst är det lite märkligt att detta mätbara i timmar, dagar, veckor osv upplevs så olika. Jag menar att en vecka är en vecka, men den kan kännas som 3 månader eller som 2 dagar. Eller som ett ögonblick eller en evighet. Det där mätbara och upplevelsen av det är liksom inte synkroniserat. Ta t ex min tid här som nu är 16 veckor 2 dagar, men känns mycket längre. Kan det vara pga att jag levt så länge med idén? Eller är det helt enkelt på att jag varit här förut? Eller beror det på att de första veckorna var så intensiva? Kanske det är för att jag hunnit med så otroligt mycket i år. 2013 känns däremot kort – det var ett långsamt och trist år. Det kanske är som pastor Jansson säger: ”Livet är precis som en påse:  tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting” och när det fylls så tänjs liksom upplevelsen av tid ut.
(Vem pastor Jansson är? Alltid aktuell, lyssna och lär: www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0)

Det är lite märkligt att vara på en plats där man inte växt upp eller levt eller jobbat och ändå ha minnen som sträcker sig 27 år tillbaka i tiden. En kväll var vi två st som satt och påminde varandra om diskoteket som inte längre finns och baren där alla hängde. De andra såg ut som frågetecken. Då slog det mig att jag delar minnen med en del lokalbefolkning som lokalbefolkningen inte delar med varandra. Håll med om att det är lite lustigt!

Jag ska åka till Sverige 4 veckor i oktober/november. Undrar hur det kommer att kännas. Jag har inget eget hem att åka till utan bor inneboende. Och det är inte i Lund där jag bott 37 år. Det kanske är då polletten ramlar ner, vidden av förändringen blir tydlig. Och hur kommer det att kännas när jag är tillbaka här igen i november? Hm… känns nästan som ett ”test”…

Så bra att min mentor tog mig i örat så jag slog av lite på farten med firman. Det behövdes lite mer funderande och vridande och tankearbete och lite vila. Nu börjar det ta form uppe i hjärnkontoret och lusten rinner till. Det blir nog en rolig höst! Men som med allt nytt så är det dubbelt, dvs spännande och skrämmande på samma gång.

Nu ska jag återgå till min bok, en författare som jag inte läst tidigare: Viggo Cavling. Han är väldans klurig, påminner lite om Sjöwall/Wahlöö. Det finns personer som är väldigt lätta att identifiera och samhällsfenomen väldigt bra beskrivet med lite härlig ironi. Ha en bra kväll!

Reseminnen – gott och blandat

Detta var en lite farlig serie, minnet triggas igång och det ena efter det andra dyker upp…det här får bli sista inlägget i serien för annars slutar det väl aldrig…

…som i början av 90-talet, så jetlaggad och överväldigad att jag somnar i hotellsängen på Mark Hopkins i San Fransisco medan sambon duschar. Och det går inte att väcka mig. Festlig första kväll…

…eller ressällskapet som gömde sina pengar på hotellrummet. En eftermiddag börjar hon gå runt planlöst i hotellrummet och jag undrar vad som är på gång. Hon har glömt var gömstället är och håller på att leta efter pengarna. När jag fnissat färdigt har pengarna lokaliserats…

…inför eventuell flytt husletning i en by på kinesiska landsbygden i början av 90-talet och vi blev hembjudna till mamman till en i personalen. Hon bodde i ett så’nt där traditionellt hus i gamla delen av byn, så’nt man nästan bara ser på film. Ett pyttekök, ett litet rum och ett stort rum för butik, verkstad eller nå’n annan verksamhet. Intryckta 4 personer i hennes lilla sovrum drack vi te, knaprade på söta kakor och försökte hålla igång någon form av samtal…

…Jannis’ järn- och diversehandel i Ierapetra på Kreta där vi efter stängningsdags druckit mycket rakí med rätt tillbehör: kronärtskocka, citron och oliver. Skrattat gott, fått veta hur man blir gammal och håller sig frisk, pratat om allt mellan himmel och jord och fått ta del av några ”kvinnohistorier” med tveksam sanningshalt. Eftersom tillbehören var de rätta var vi alltid lika fräscha dagen efter…

…”Titta nu inte till vänster!” och då far huvudet uppochner, fram och tillbaka, utom till vänster, ser inte ett dugg konstigt ut.
”En av dina favoriter sitter 2 bord bort.”
Jag vänder väldigt naturligt huvudet till vänster, liksom bara av en händelse. Himmel, Phil Collins och jag på samma restaurang! I Genève, var annars…

…den lilla tjejen som gick omkring och sålde rosor en kväll på Kreta, kom in på baren där vi satt och sambon köpte alla 20! Full av hopp men kanske inte med så smart försäljningsstrategi stod hon plötsligen där igen med en STOR bukett…

…många resor har jag gjort ensam, men också med olika resesällskap. Det ger gemensamma minnen att skratta eller förfäras över. Ibland finns olika versioner…

…alla oräkneliga, minnesvärda möten med underbara människor som hjälpt, roat, irriterat, förvånat, varit generösa och ibland skönt galna, spridit sin värme, piggat upp. Vi människor bär alltid med oss alla vi mött eftersom vi gör avtryck i varandra…och det bara fortsätter, det pågår hela tiden! I kväll ska jag hämta hyrbil – ut på nya äventyr, nya möten!