Jag fick ju inte riktigt söndag i söndags så jag tänkte att det går väl lika bra att ha söndag en tisdag. Dessutom passar det ypperligt med en dag i fridens och långsamhetens tecken efter en sömnlös natt.

Vi har hård blåst och temperaturminskning sedan igår. Det är så underbart att ha tvärdrag i lägenheten och kunna tänka tankar i flera led. Baksidan är att man andas ut, kopplar av och då känner man hur trött man egentligen är. Värme tär.

Igår hade vi en aktiv dag, jag och Nadine som flyttat ner från Tyskland. Bl a jobb med hemsida som flöde, layout, kopplingar osv. Roligt!

Mellan bokläsandet i soffan i eftermiddag har jag bl a funderat över tid. Visst är det lite märkligt att detta mätbara i timmar, dagar, veckor osv upplevs så olika. Jag menar att en vecka är en vecka, men den kan kännas som 3 månader eller som 2 dagar. Eller som ett ögonblick eller en evighet. Det där mätbara och upplevelsen av det är liksom inte synkroniserat. Ta t ex min tid här som nu är 16 veckor 2 dagar, men känns mycket längre. Kan det vara pga att jag levt så länge med idén? Eller är det helt enkelt på att jag varit här förut? Eller beror det på att de första veckorna var så intensiva? Kanske det är för att jag hunnit med så otroligt mycket i år. 2013 känns däremot kort – det var ett långsamt och trist år. Det kanske är som pastor Jansson säger: ”Livet är precis som en påse:  tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting” och när det fylls så tänjs liksom upplevelsen av tid ut.
(Vem pastor Jansson är? Alltid aktuell, lyssna och lär: www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0)

Det är lite märkligt att vara på en plats där man inte växt upp eller levt eller jobbat och ändå ha minnen som sträcker sig 27 år tillbaka i tiden. En kväll var vi två st som satt och påminde varandra om diskoteket som inte längre finns och baren där alla hängde. De andra såg ut som frågetecken. Då slog det mig att jag delar minnen med en del lokalbefolkning som lokalbefolkningen inte delar med varandra. Håll med om att det är lite lustigt!

Jag ska åka till Sverige 4 veckor i oktober/november. Undrar hur det kommer att kännas. Jag har inget eget hem att åka till utan bor inneboende. Och det är inte i Lund där jag bott 37 år. Det kanske är då polletten ramlar ner, vidden av förändringen blir tydlig. Och hur kommer det att kännas när jag är tillbaka här igen i november? Hm… känns nästan som ett ”test”…

Så bra att min mentor tog mig i örat så jag slog av lite på farten med firman. Det behövdes lite mer funderande och vridande och tankearbete och lite vila. Nu börjar det ta form uppe i hjärnkontoret och lusten rinner till. Det blir nog en rolig höst! Men som med allt nytt så är det dubbelt, dvs spännande och skrämmande på samma gång.

Nu ska jag återgå till min bok, en författare som jag inte läst tidigare: Viggo Cavling. Han är väldans klurig, påminner lite om Sjöwall/Wahlöö. Det finns personer som är väldigt lätta att identifiera och samhällsfenomen väldigt bra beskrivet med lite härlig ironi. Ha en bra kväll!