Existentiell kris i pandemitid

Ett blogginlägg om att finnas eller inte finnas, men Hamlet är inte inblandad. I alla fall inte vad jag vet.

Jag har genomlevt en riktig kris sedan förra veckan, men jag tror att jag är tillbaka nu. Jag tillhör de som tycker att vaccinets historia talar för sig själv och att de som forskar kring virus och så’nt vet vad de sysslar med.

Jag litar alltså inte på självutnämnda ”experter” och ”professorer”, nya företeelsen ”foliehattar”, gurus och annat löst folk som tycks ha svar på allt trots att de egentligen inte har kunskap eller ”har själv forskat på nätet”. Så jag funderade inte så mycket när en ”youtube-professor” meddelade att vi som vaccinerat oss kommer att dö inom 1-2 år. Shit, tänkte jag bara, det blir en jobbig tid. Slå klackarna i taket, ha roligt, en enda lång fest! Men så dök en liten, mörk tanke upp: behöver jag kanske vara orolig…och se’n kom tecknen…

I onsdags i förra veckan besökte jag skattekontoret i Agios Nikolaos. En så enkel sak som ett myndighetsbesök här i Grekland kan höja pulsen och ge fjärilar i magen. Vid entrén går man igenom en så’n där metallram som finns på flygplatser och den tjuter så klart som tusan. Bredvid är ett litet bord där det denna gång inte satt det sura fruntimmer som var där förra gången utan en vakt. Det var en äldre man som var riktigt söt. Han var endast marginellt längre när han stod upp än när han satt ner.
Han riktade en apparat mot mitt ansikte och skulle alltså kontrollera min temperatur.
Inget utslag.
Han försökte om och om igen, skakade apparaten, försökte på min hand och arm.
Inget utslag.
Han slog apparaten i bordet, men det hjälpte inte. Då provade han på sig själv och tänk, han hade 36,7! Nöjd riktade han den mot mig igen.
Inget utslag.
Under tiden hade några andra människor dykt upp så det började bli kö. Jag började bli orolig och ville också ha fram ett värde oavsett vad.
Fortfarande inget utslag.
Nu började jag skratta, drog ett finger över halsen och sa på skämt ”Är jag död?”.
Han skakade på huv’et, la undan apparaten, skrev in mig i besöksboken och visade vart jag skulle gå.

Skattmasen tog emot mina dokument och jag fick skriva under deklarationen så jag var i alla fall nå’n sorts halvfigur. Eller bara skendöd. För om man finns i registren så finns man väl på riktigt, eller hur? Den villfarelsen togs jag ur dagen efter.

Jag gick på bio. I kassan halade jag fram mitt covidpass och tjejen skulle scanna den där koden som ser ut som om någon spytt eller ett barn försökt rita en myrstack.
Inga uppgifter i hennes scanningenhet.
Hon försökte och försökte och försökte.
Inga uppgifter.
Jag stack in handen och försökte peka på datumen som står med alldeles vanliga bokstäver. Hon skakade på huv’et och fortsatte scanna. Och fortsatte.
Inga uppgifter.
Killen på bian kom fram och sa till henne att det var ok, det stod ju på pappret att jag var vaccinerad. Hon gav sig inte. ”Någon” hade väl sagt till henne att alla SKA scannas.
Fortfarande inga uppgifter.
Till slut gav killen mig mitt covidpass och sa att jag kunde gå in.

När jag satt där (var var alla människor? var jag ensam i hela världen?) i biomörkret och väntade på filmen så dök den där youtube-professorn upp från mitt minne. Jag har ingen temperatur, min kod är innehållslös, bara prickar och streck i ett pappershörn – är jag redan död? Men han sa ju 1-2 år! Finns jag kanske trots allt? Eller har jag förflyttats till en annan dimension, kanske t o m högre än den tidigare!

Och det kan jag berätta för dig att det är en kris av stora mått att inte veta om man lever eller inte. Om allt bara är en chimär (betyder inbillning, illusion för den som inte vet). Jag har ju så mycket kvar att göra i livet – vandra i lönnskog i Kanada på hösten, möten med människor (nu kända och okända), vinna på lotto, dricka mer vin och äta mer god mat, bila med systerdottern i Skottland, fira syrran som snart fyller jämt, köpa julklappar….ja, du förstår. Ljög han den där youtube-professorn?! Gissade han bara? Vad hade han på fötterna (alltså fakta – inte hans skor). Ville han skrämmas – det var i så fall inte snällt.

Det har varit ångestfyllda, långa dagar i en hel vecka. Ett fruktlöst trevande i mörker. Existentiellt vakuum eller träsk. Svårt att sätta ord på.
Så i förrgår, alltså i torsdags, återvände jag! På en terrass med goda vänner, god mat och gott vin. Vi var nästan invaderade av getingar. Lyckades skrämma iväg de flesta. Mätt och nöjd lutade jag mig bakåt och där satt han som fick fart på mig igen!

Stackaren blev nästan massakrerad och troligen chockskadad, men lyckades sätta gadden i min rygg. Och det kändes – alltså finns jag!! Visserligen påminner jag numera om Ringaren i Notre Dame, men vad gör det? Jag lever! I alla fall ett tag till.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

PS. Och om jag lyckas hålla mig kvar i livet så återkommer jag här i bloggen i nästa vecka!

Koppla av, upplev och njut av sydöstra Kreta!
Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Finns också på facebook
Välkommen!

Tillfälligt stängt 15-21 oktober 2021!

8 tankar på “Existentiell kris i pandemitid

  1. Fred Palu

    EU-covidpassen går inte att läsa av med mobilen som den ”vanliga” QR-koden till skillnad från den grekiska. Det behövs en app för att läsa EU-koden, om det nu var den som var aktuell. Jag hittade en schweizisk app (svårt ord) som funkar men det finns många ”därute”.

    Gillad av 2 personer

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Men det finns en ”avläsningsapp” för mobiltelefon som jag laddade ner av misstag när jag skulle ladda ner mitt covidpass. Jag tror att det var den appen hon använde, men jag är inte säker. Det var lite traumatiskt… 😉

      Gillad av 1 person

      Svara
  2. Thalassa

    Skönt att du är kvar i den här dimensionen. Vem vet om vi skulle nås av dina inlägg annars. DET vore en stor förlust! Lite onödigt smärtsam bekräftelse kan dock tyckas. Men dina funderingar (och oro?)
    pekar ju mot att det kanske behövdes.
    Ha en fin fortsättning på helgen – nu när du vet att du fortfarande existerar här.

    Gillad av 2 personer

    Svara
  3. stadsmadam

    Jag fnissade mig genom hela texten och det var kanske inte din avsikt att läsarna ska göra det. Det kanske verkligen var en pärs för dig. Hur som helst gratulerar jag dig till det mycket tydliga tecknet på att du faktiskt lever. Även om det gjorde lite ont.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s