Det är längesen jag bloggade om vandring! Senast var den 5 oktober och det är inte pga att jag inte vandrat utan att det funnits annat att blogga om. Jag har också blåst lite mer liv i min facebook-sida ”Vandring på Kreta” genom att vara mer aktiv med videos och foton från vandringar. Allt tar sin lilla tid!

Oktober-april är bästa vandringsperioden med perfekt väder och fina årstider – från hösten via vintern till våren. Vädret är av den mer ostadiga sorten vilket jag älskar! Blå himmel och solsken blir erbarmligt tröttsamt i längden så det är skönt att vara i en period med olika väder. Det gör dock att vandringar kommer ryckigt eftersom vädret bestämmer vilka dagar det går att vandra.

I förra veckan blev det två vandringar: en på torsdagen i solsken med tilltagande vind och en på fredagen med liknande väder fast kallare start (jag saknade mina vantar!) och kraftig vind på senare delen.

Grönskan har tagit ett rejält skutt under hösten, men är lite senare än vanligt i år. Jag tror att det kan bero på värmeböljorna i somras och att regn kom sent till östra Kreta. Vinterblommor har börjat titta fram och snart prunkar det lite varstans. Någon har redan sett anemoner vilket är tidigt. Västra och centrala Kreta har kommit lite längre än vi, men de får mer regn och på centrala Kreta finns många skyddade platser dit kall vind inte når.

Torsdag
En vandring som till största delen är ny och detta var andra gången jag skulle vandra den. Och gör ett riktigt nybörjarmisstag! Vandringar kan vändas så man går motsatt håll, men det gör man inte förrän man ”känner till” vandringen ordentligt och har fått bra minnesbilder. Trots att jag vet allt det så vände jag på den. Och det gick inte så bra. Vid flera tillfällen var jag förvirrad och visste inte om jag var på rätt spår eller inte. Dock känner jag området nästan som min egen ficka så det var ingen fara på taket. Men onekligen lite pinsamt.

Efter en stund hade jag två gåsgamar som seglade över mig. Det är bara att stanna upp och njuta. De rörde inte en fjäder på sina vingar utan segelflög så där skickligt som bara de kan. Och absolut tyst. Inte ett ljud, läte eller svisch i luften. Kändes som om de gett sig ut på spaning från klipporna bredvid för att kontrollera den där tvåbenta varelsen som inte drev får eller getter och inte plockade oliver. Vem är det och vad vill den där människan…

I skrevor och torra flodbäddar finns lövträden som fortfarande skiftar färg och ännu inte tappat sina löv. Det blir som en gul höstflod i grön grönska – vackert! Och en härlig kontrast till blommorna och snön på toppen av Dikti-massivet (snö som tyvärr smälte bort några dagar senare)!

Så kom jag till en sträcka som måste ersättas på nå’t sätt, men det får bli nästa gång. Vandrade in i det område där en brand rasade i somras. Det börjar synas livstecken, men olivträden är förlorade. Det blev nästan spöklikt för några var ute och eldade kvistar i några olivlundar och röken drev in i det brända området. Jag kände först lukten innan jag lokaliserat röken så gissa om jag blev nervös och snabbt såg mig omkring. Men det var ingen fara.

Olivplockningen har tagit riktig fart. Den började sent i år, i alla fall lite högre upp från kusten. Det är också något som gör vandring vid denna tiden på året speciell. Jag är inte ensam med getter, fåglar och flora utan det hörs röster, motorljud från generatorer och bilar. Det är som om landskapet förändras, får ytterligare liv och rörelse.

Jag återvände nöjd till Panda med idéer om förbättringar nästa gång! Gäller bara att besluta vilket håll jag ska ta då…

Fredag
Ett för mig nytt vandringsområde! Jag hade plockat ut en kort vandring på bara en mil som rekognosering. Inga synliga svårigheter, inte alltför brant. Området ligger nordväst om Agios Nikolaos och väster om Elounda och Plaka. Jag har kört där med bil ett antal gånger. Varje gång tänkt att här borde man kunna vandra! Det som framför allt tilltalat mig är att området är annorlunda med sina många ruiner av möllor och inmutade åkrar. En kretensare berättade för mig att där odlats mycket säd och det är tydligt med de många stengärdena. Jag älskar stengärden och de påminner mig om Skåne.
Här krävs nog ett litet klarläggande: uppåt landet i Sverige kallas nog ett stengärde för stenmur. I Skåne är stengärde en sak och stenmur något annat. En stenmur murar man och ett stengärde lägger man.

På väg upp passerade jag byn Kastelli som jag verkligen kan rekommendera att besöka! Ta god tid, strosa runt och njut!

Jag ändrade min startpunkt och började på en annan plats, men se det var inte meningen! Jag stötte nämligen på en uppgrävd väg där jag inte kunde gå – avlopp höll på att läggas. Bara att vända om och starta vid den planerade punkten. Höll mig på asfalterad väg och lät huvudet gå som en vindflöjel för att undersöka omgivningarna. Passerade en by och i nästa by tog jag av mot öster. Kom upp till ett fint kloster som dock var stängt och låst. Så långt hade allt gått bra. Jag såg olivplockare, blommor, stengärden, nedlagda kloster och vackra berg. Fantastiska vyer!

Men efter det stängda klostret (där det lär bo en munk) fick jag problem! GPS sa en sak, verkligheten en annan. Eftersom jag inte varit i armén så följer jag inte ”om kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan” utan fick nytta av erfarenheten att läsa av landskapet. När jag tog mig fram i olivlundar och vid sidan om stora, taggiga buskar på en väg som inte fanns i verkligheten tänkte jag på att det är det här vi vandringsledare och -guider gör som säkrar att människor kan få fina, avkopplande, vackra upplevelser på vandringar. Vi gör misstagen, vi går fel, vi river oss på taggar och annat, vi svettas och pustar – till slut vet vi var det är bäst och vackrast att gå.

Överallt träffade jag på får! De poppade upp bakom varje krök och slänt. Tyvärr betydde det att jag var tvungen att passera flera grindar. Här gör man grind av armeringsjärn så det är rostigt. Man vill inte skada sig så rost kommer in i sår och ”låsanordningarna” kan vara mer eller mindre svåra att hantera. Men det gick bra!

Och jag träffade inte bara på får utan även skåningar för det kan man väl få kalla en flock gäss som var ute och spatserade!?

Jag hamnade på läsida när vinden var som hårdast så det löste sig också. På en plats, vid det stängda klostret, stötte jag på markeringar till någon led – om du som läser det här känner till var det finns information om och kartor över leder i området så blir jag glad om du hör av dig! För jag ska vandra i området igen, men inte den här rekognoseringsturen. Även en vandringsledare behöver nya vyer, andra intryck, något okänt att bita i och utforska!

Panda och jag körde om Elounda (”Kretas riviera” som också kallas ”Kretas Beverly Hills”) och Agios Nikolaos hem. När vandringar ligger en bit bort så passar det bra att kombinera vandring plus biltur till en utflyktsdag.

Ny utrustning
Jag har tidigare berättat att jag skulle införskaffa en ”hundskrämma” (”Dog Scarer”). Lösspringande hundar har ökat i och med pandemin, kanske pga att vi har haft lockdown i två omgångar så färre människor har rört sig utanför byar och städer. Folk har då låtit sina hundar springa lösa. Det kan också vara så att hundar införskaffats för att ha sällskap eller förströelse under lockdown och de har sedan bara släppts ut. Det är mina egna teorier.
Hur som helst, det är inte något som får stoppa mig från att vandra, njuta av natur och landskap. När en hund står och råskäller eller cirkulerar nära, nära uppe i bergen så är det en situation som inte är behaglig för att uttrycka det milt. Jag har efterlyst tips och fått några som att lyfta upp en sten och i värsta fall kasta den efter hunden, ha med något i sprayform eftersom det verkar som om hundar inte tycker om sprayljudet (jag har en liten förpackning hårspray i fickan) och ”hundskrämma”. ”Hundskrämman” ger ifrån sig en hög ton som vi människor inte hör och som är obehaglig för hundarna.
Jag vill poängtera innan någon går i taket att inget av det här skadar hunden och det är inte heller avsikten utan bara få dem att ge sig iväg.

Jag provade först en ”hundskrämma” som jag fick låna (den gula) som var värdelös. Jag köpte sedan en annan efter tips (den grå) som nu varit med ute vid tre tillfällen. Den fungerar. Hundarna backar och drar sig undan. Jag är dock medveten om att inget är 100 %-igt så troligen fungerar den inte på blockerad hund (som ”låst sig” och varken hör eller ser), men de flesta blockerade hundar som jag ser är bundna.

Nu börjar det dra ihop sig mot jul! Ha en skön Lucia och var rädd om dig och andra!