Måndagen den 25 april utbrast den här skåningen: Halleda! Och det har blivit många fler varje dag sedan dess. Enligt nätet beskrivs halleda som att det ”uttrycker avmätt förundran”. Det är inte en skåning som skrivit den förklaringen, tro mig! Avmätt – ha! Det kan närmast översättas med Herre Gud! eller Milde himmel! eller nå’t annat i den stilen. Avmätt…jag säger då det!

Måndagen den 25 april mötte jag två vandrarkunder, vi åkte upp till startpunkten och började vandra. Bra väder och trevliga människor utlovade en fin dag.

När vi vandrat ungefär en fjärdedel skulle den här vandringsledaren ta foto på en blomma. Jag använda mobilen för jag skulle se’n titta i en växtapp. Bara lite, lite närmare…. flyttade vänster fot högst 10 cm vilket gjorde att den slant i rullgrus som låg på en stor sten. Jag hamnade på rygg med höger hand uppe i luften (måste ju rädda mobilen…) och vänster i marken för att ta emot. Där låg jag som Skalman och sprattlade. Alltså fick vandrarkunderna baxa upp vandringsledaren – dråpligt! Och något pinsamt. Ja, halleda!

Vi vandrade vidare, vid paus lindade jag den svullna handleden och tänkte att oj, det var en rejäl stukning. Efter vandringen lunchade vi i Ierapetra och därefter gick de till sin hyrbil och jag till sjukhuset. Där träffade jag en ortoped, blev röntgad och fick veta att jag hade en fraktur minsann! Halleda! Han satte på bomull, Splint och bandage. När han formade splinten efter armen och handleden skrek jag. Så sa han ”35 dagar”. Han sa också: ”You can hike but no clubbing.” Clubbing är inte så aktuellt och vandra – hur skulle jag ta mig ut till vandringar…

Väl hemma var det dags att försöka svälja all gråt och inte i ilska slå sönder allt i hemmet. England maj 2020 – pandemi. Framflyttat till maj 2021 – tredje vågen. Framflyttat till maj 2022 – England hade en oroande smittvåg i mars som sedan började lugna ner sig i april och jag fick booster 2 den 19 april. Avresa 20 maj – det såg ljust ut! Å så går jag och faller!!! Lägger krokben för mig själv, kan man säga. Förstörde för mig själv. Alldeles på egen hand. Eller rättare sagt egen fot.
Efter några dagar satte jag mig och avbokade alltihop. Tungt. Och ja, jag vet att min resa är något av ett ”i-landsproblem” och att det finns många människor på vår jord som har det förfärligt. Det gör mig inte gladare – tvärtom.

Jag fick också lägga ut på sociala media att inga vandringar under maj och anledningen. Inte den bästa marknadsföringen – en vandringsledare som inte kan stå på benen. Inte så förtroendeingivande. Halleda sicken typ! Och det hjälper nog inte att berätta att jag vandrat i 12 år och detta är min första skada, att jag har ett stort säkerhetstänk, att alla vandrarkunder klarat sig, varit nöjda och är fortfarande vid liv. Nåja, jag kan rada upp hur många argument som helst – faktum kvarstår: jag slant och föll.

Mitt meddelande på nätet förde med sig att flera i min omgivning omedelbart hörde av sig och erbjöd sin hjälp. Fantastiskt! Värmande! Det finns en massa go’a människor i världen! Jag har blivit skjutsad, fått lakanstvätt vikt, går till frissan för hårtvätt, fått hjälp att ringa den kaotiska sjukhusväxeln, blivit bjuden på lunch och fika.

Tillvaron är nu både tålamodsprövande och tålamodsövande! Jag är högerhänt och skadade alltså vänster hand. Vilken tur, tänkte jag, tills jag upptäckte hur mycket de där två händerna samarbetar och samverkar. Försök bre en macka med en hand. Häng tvätt med en hand. Knyt skor med en hand (kan bespara dig besväret – det går inte). Duscha och tvätta håret med en gladpack-inslagen arm som du håller uppe i luften tills det spränger i den. Diska med en hand. Ja, halleda!
Jag förstod ganska snabbt läkarens bekymrade min när det kom fram att jag bor ensam.

En positiv sak är att jag i stort sett inte har ont. Jag får sova någorlunda och behöver inga värktabletter. I onsdags var jag på återbesök med röntgen. Det ser bra ut, ligger rätt. Nästa återbesök den 21 maj (dagen efter min planerade avresa till England…). Kanske, kanske jag har tur så bandaget åker av redan då istället för beräknade 29 maj, i så fall är jag halvvägs nu i helgen! Men jag vågar inte hoppas, siktar på 29 maj.

Det här inlägget är kanske rörigt och det finns mycket jag vill blogga om (turister och restriktioner, Frontex, boktips…), men skriva med en hand är inte heller så enkelt. Och det tar tid! Ursäkta stavfel och något korta, ibland avhuggna meningar.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!