Jag trodde att jag var färdig med stranddagar i och med att sensommaren anlände med mänskliga temperaturer. Det var dags för vandringar, utflykter, god nattsömn osv. Kort sagt: livet återvände. Så kom det svenskar till Ierapetra och en undrade över ”den där stranden du brukar åka till”, dvs en av mina favoritstränder. Efter ovädret i början av oktober och se’n ett lågtryck som passerade i förra veckan tänkte jag att det skulle inte vara fel med en stranddag. Så i måndags gav vi oss iväg västerut!

När vi kört igenom byn Mirtos såg vi att nå’t pågick i kurvan lite längre fram. Mitt sällskap sa att ”där är polisen!”. Och när vi kom lite närmare såg vi en grupp människor som satt på marken vid vägkanten. Det krävdes ingen Einstein för att förstå att det var migranter. Medmänniskor.

Vi blickade ut över havet då och då. Vanligen ligger där ett par små båtar en liten bit ut från stranden, men de var borta. En bra bit ut passerade en segelbåt. Inga segel så den hade väl motorn igång. Solen glittrade i havet. Jag kunde se några vita insekter fladdra runt i solskenet bland tamariskens grenar där jag låg. Undrade vad det var för några typer. Syntes också några bin och andra flygfän. Men vita?
Det var skönt när det kom en lätt bris, som en lätt smekning. När det var vindstilla trivdes nämligen små, små svarta flugor som besökte oss. Irriterande. Ett ovälkommet inslag.

Lunchen blev moussaka och tavernans underbara sallad. Nu började det dyka upp fler människor. Ett gäng fransmän kom och några hade motorcykelklädsel. Var väl ute och såg sig om på ön. I frihet. Färdades dit andan föll på.

Det kom lite fler moln och när de sävligt passerade solen blev det lite svalt. Vi bestämde oss för att packa ihop och istället välja att köra en annan, lite längre väg hem till sta’n. Valfrihet. Göra vad man ”känner för”. Medan vi samlade ihop våra saker kastade vi ett öga ut över havet. En märklig farkost därute. Inte ett fartyg. Inte en segelbåt. Inte en eka.

Jag hade tyvärr inte kamera med mig utan använde mobilen så kvaliteten är urdålig, men den räckte för att förstå vad det var för en farkost:

En gummibåt med passagerare. Bara migranter färdas så. De anlände till stranden bakom en klippa utanför vårt synfält. Bybor gick åt det hållet och en person ringde direkt. Jag vet inte om samtalet var till polisen eller kustbevakningen. Vi insåg att vi inte kunde vara till nå’n hjälp så vi traskade upp till Panda. Gav oss iväg på vackra, kraftigt stigande vägen via byn Sykologos.
Havet var fortfarande blått och nästan stilla. Solen glittrade fortfarande i vattenytan. Landskapet och naturen var stilla. Vi var trygga och på väg hemåt. Hemåt.

”Hemåt” var för mitt sällskap ett av stadens hotell, för mig min lägenhet. Båda trygga, behagliga boenden. Med våra saker och kläder. Sköna sängar. Gott om plats, inte dela med någon. Eller några.

Under måndagen, från mörka morgonen och framåt, anlände fem farkoster till Lasithi län (totalt 307 medmänniskor) och fem farkoster till Iraklio län (totalen oklar, men minst 167 medmänniskor). Några minderåriga, en försvunnen, gravida kördes till sjukhuset, några var barn ett-sex år.
Tur i oturen hade Ierapetra på söndagen tömt det tillfälliga förvaret i en gammal oanvänd byggnad och tomt där det också utanför slagits upp tält och satts ut bajamajor. De 214 medmänniskorna som vistades där (som mest 700 vilket var alltför många så en privatperson bidrog med lastbilssläp när ett kort regnoväder drabbade oss i förra veckan) transporterades till Pireus och Chania. Till den oanvända byggnaden och tomten transporterades måndagens anlända medmänniskor i väntan på…ja, vem vet.

(foto: antilalospress.gr)

I öster hade samma dag en båt medmänniskor anlänt till Lesvos och en till Samos. Tolv dog varav ett spädbarn. I det ena fallet rapporterades att migrantbåten gjorde en ”plötslig rörelse” och då kapsejsade, i det andra en kollision mellan migrantbåten och kustbevakningsfartyget. Utredning är igång för att fastställa vem som kolliderade med vem, men marinminister Vassilis Kikilias har redan uttalat sig till fördel för kustbevakningens version av händelsen. Trots att utredning pågår. Läs här

Det börjar bli dags att döpa om Medelhavet från Dödens hav till Sorgens hav.

Jag hoppas att alla som anlände (och anländer) blev väl mottagna och fick lämna en ansökan. Allt enligt internationell rätt och att den följdes (vilket verkar tveksamt vid Lesvos och Samos). Om de har rätt att stanna är nästa steg. Hur och var de ska få integreras är därefter nästa steg. Oavsett hur det går för var och en av dessa medmänniskor hoppas jag att de får en framtid någonstans. Och att de aldrig förlorar hoppet och tron på sina medmänniskor. Vi.

Ha det bra! Var rädd om dig och andra!

PS. Följ gärna aegeanboatreport.com (Grekland) och infomigrants.net (världen). NGO:s som Röda Korset, Läkare utan gränser osv rapporterar också om läget i världen. De flesta finns också på sociala media.