Ovädret har dragit förbi, solen skiner allt vad den orkar, första snön har kommit i Vita Bergen och på Psiloritis (ovanligt tidigt!) och på Lasithi-platån vaknade de till 2,9 gr – kallast i hela Grekland! Jag har varit ute på morgonpromenad och ska snart börja samla ihop mina saker. Det är dags att vara katt- och husvakt i några dagar.

Sicken vicka! Fast ovädret dragit bort påverkar det givetvis fortfarande med skador, städning, reparationer osv. Och mina da’r blev inte riktigt som planerat fast ändå till viss del.

Det som inte blev fast bra ändå
I tisdags gav vi oss iväg på utflykt! Ursprungligen var tanken en by på centrala Kreta, men eftersom det området var hårt drabbat av ovädret lockade inte småvägar. Det städas och repareras så varför ska vi komma och störa! Nej, vi beslutade att ta stora vägen (Iraklio – Viannou) upp till Iraklio för att gå på nyöppnat museum. Det finns på en av de öppnade portarna i stadsmuren: Pantokrator. Där visas Iraklions historia. Jag hade på måndagen varit i kontakt med InfoPoint via mail och det skulle vara öppet så ovädret hade inte ställt till det.
Vi kom upp, bekantade oss med ett, för oss, nytt P-hus och knallade snett över gatan till porten. Muséet var stängt. Jag fick iväg ett mail till InfoPoint och se’n ägnade jag ungefär 15-20 min åt att svära, vara arg, irriterad, besviken och allt annat där emellan. Så en djup suck, skärpning och ”Vad gör vi nu?”. Man behöver ju inte förstöra hela da’n för sig. Sällskapet hade en öm höft så strosa i gamla sta’n var inte aktuellt.
Vi hade några idéer, började med att köra österut på National Road. (och under vår färd kom svar från InfoPoint att de precis fått veta att Pantokrator och borgen nere i hamnen ska vara stängda på tisdagar…)
En idé var Mochos, men det betydde småvägar som vi inte hade en aning om hur de såg ut. Att från Mochos köra hem via Lasithi-platån eller Kastelli var inte heller en lösning eftersom Panda inte är ett amfibiefordon. Vi beslutade att köra fram till Neapoli, köra av där och äta lunch i nå’n av byarna. Men innan dess passerade vi Selinari och det visade sig att sällskapet aldrig varit där! Hon kom till östra Kreta 1987, samma som jag, och hade passerat många gånger, men aldrig stannat. Alltså gjorde vi det! Den lilla kyrkan är gammal, men klostret och klosterkyrkan är faktiskt från 1800- och 1900-talen. Klostret ligger på en slänt i en ravin och de gamla och gamlagamla vägarna gick en bit från klostret. Så kom en annan sträckning som sveper precis förbi klostret och med den nya dragningen av National Road får munkarna frid och ro igen.

Lunchen avnjöts på Taverna Stavrakakis i byn Exo Lakkonia med de fantastiska bougainvillorna.

Därunder var det svalt och skönt. Vi var som magneter för det kom hela tiden folk och blev snabbt fullt även vid sidorna!

Så var det det där med att fira World Tourism Day! Musik, dans, fyrverkeri, mat- och dryckesstånd. Folkfest i mysig miljö vid borgen och fiskehamnen. Söndagen 27 september fanns åska och regn på kvällen i väderprognosen. Festen ställdes in.
Nytt datum meddelades efter några dagar: onsdagen 7 oktober. Samma tid och plats, samma program. Ovädret drog bort natten till måndagen så jag tänkte som så här att då finns det två saker att fira! Toppen! Jag kom ner i fiskehamnen. Mörkt, Tyst. Inga mat- och dryckesstånd. Ingen musik, Ingen dans, Inget fyrverkeri. Tydligen skulle man kunna räkna ut alldeles själv att det var inställt. Snopet!
Nytt datum meddelades i torsdags: måndag 12 oktober. Samma tid och plats. Samma…ja, samma alltihop. Jag är inte i sta’n utan katt- och husvakt i en by och enligt väderprognosen ska det regna måndag kväll.
Det blir inget firande av World Tourism Day för mig i år. Jag stannar i vackra stenhuset i byn!

Och två besök från Sitia, bl a en stadspromenad i Ierapetra, fick ställas in pga avstängd väg.

Det som blev som det var tänkt
I torsdags korsade jag och två återvändande vandarkunder Kreta! Vi startade från Ierapetra vid halv nio och passerade fyra byar på vår väg upp till Pachia Ammos på nordkusten. En del småvägar går på slätten, men på en slänt vandrar man på grusvägar. Där kunde vi bitvis se hur vattnet forsat fram, skapat djupa fåror och tagit med sig gott om stenar. En sidoväg var helt uppbruten i den ände som anslöt till vår väg. Den sidovägen är slutsträcka på två av mina vandringar, men lyckligtvis har jag alternativa sträckor.

I en av byarna beslutade en liten hund sig för att slå följe med oss. Oklart om han var på rymmen eller på väg hem. Nu hade det blivit ganska varmt och hans tunga hängde betänkligt. Vi fick honom att vända tillbaka.

Framme på Taverna Porto Kanaki sjönk vi ner i riktiga stolar i skuggan, sträckte ut kropparna och högg in på välförtjänt och god lunch!
Rolig och informativ taxiresa tillbaka till Ierapetra! Ha-ravinen, som av klättrare är en av de högt rankade klätterravinerna på Kreta, är förbjuden att klättra i sedan åtta år! Vi pratade lite kring klättrare som störtat och en som försvunnit spårlöst. Se’n vet jag inte riktigt hur vi gled in på ungdomar och mobiler. Att de kollar varandra på nätet istället för att gå fram och prata med varandra. Att de inte vet vad flirta är eller hur man träffas och lär känna varandra i verkligheten. Taxichauffören blev så hetsigt engagerad att jag nästan blev orolig för bilfärden, men vi kom lyckligt fram!

Nu ska jag hoppa in i duschen och se’n börja plocka ihop vad jag ska ha med mig!

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!