Etikettarkiv: snö

Så är det nya igång!

God fortsättning! Började mitt nya år med att lägga in erbjudanden på hemsidan – det är väl en bra start!?

Jag har allvarliga funderingar på att gå i ide. Kanske inte något som förknippas med en medelhavsö. Tänkte stänga in mig i sovrummet, sätter AC på go’ värme, el-filten på högsta läge, tjocka strumpor på fötterna och några fleecefiltar extra. Stannar där till måndag. Vadan nu detta arrangemang, undrar du. Jo, vi har fått så himla kallt! Nu är kl 14:30, det regnar och vi har cirka 10 grader. Jag ser inga berg, de är insvepta i moln och regn.

Det kom under natten till nyårsafton så året slutade med en vit bergstopp, kraftig vind och regn som under eftermiddagen övergick i regnblandad snö. Eller snöblandat regn. Eller blötsnö. Och det nya året hälsade oss med lite lugnare väder och flera vita bergstoppar men kallt och småregnigt. Jag hoppas att det inte är ett tecken på hur resten av året ska bli utan att nu kan det bara bli bättre. I alla fall ska det lätta på måndag-tisdag.

Jag firade nyår österut i Makrigialos med nya bekantskaper. Tidigare i år fick jag en norsk facebook-vän och vi lunchade en söndagseftermiddag i september. Det blev ett så’nt där möte där pratet bara flyter på och plötsligen har det gått några timmar. Jag fick en inbjudan till nyårsfirande och blev jätteglad.

På eftermiddagen på nyårsafton körde vi upp till en bergsby och gick en sväng i blött snöfall och hård vind. Ingen höjdare, jag gissar att de olivodlare som bor så långt upp inte är så glada, utetempen på hyrbilen visade 2 grader. Jag kom att tänka på folk som bor norrut och som vid denna tiden säger att tänk om man satt med en kall öl på en taverna nere i Grekland. Jo tack, det är minsann inte sommar hela året!

Nyårsafton gick av stapeln i ett speciellt hus med enastående läge och inne njöt vi av ett vackert dukat bord och god mat. Först tyckte jag att det var synd att de 5 norrmän jag hade omkring mig inte var utrustade med textremsa, men efter några glas vin förstår en skåning allt och blir förstådd av alla. Vid tolvslaget gick vi ut på terrassen men som vanligt här nere inga fyrverkerier så långt ögat kunde nå. Jag saknar det så! Det blir ju som vilken kväll som helst och det är det ju inte.

Det passade väldigt utmärkt att fira in ett nytt år med nya människor. Och det satte igång lite funderingar hos mig igår. Jag funderade på det här med världen. Vi säger att världen blivit så liten och det har den ju på så sätt att avstånd krympt med hjälp av flyg, att nyheter når oss nästan innan de skett osv. Men samtidigt kan man säga att världen blivit större, eller hur? När jag var barn i by på Österlen var världen ganska liten eller begränsad och det var t ex stort att åka till Malmö. I och med att ny teknik och fortsatt utveckling mot flygplan, digitala medier osv öppnade sig hela världen för oss. Så även om allt på sätt och vis kom närmare och snabbare så blev vår egen lilla värld eller tillvaro större. Jag vet inte om det här är begripligt, jag skulle kanske funderat några vändor till.

Samma resonemang gäller människor. I och med att vi kan nå varandra på så olika sätt idag och få kontakt via olika kanaler så finns det fler människor i vår tillvaro än tidigare. Och på så sätt har också den delen av vår värld eller tillvaro blivit mindre fast större. Jag hade troligen aldrig mött de människor som jag firade nyår med om inte sociala media och bloggar fanns även om vi bara bor en liten bit ifrån varandra. Våra vägar hade antagligen aldrig korsats. Visst är det fascinerande!?

Och nu dök en händelse upp ur minnet! I somras kom en man fram till mig på en taverna och undrade om jag var jag. Han hade sett min hemsida, läst om vandringarna och kände igen mig från fotot. Tyvärr hade han inte möjlighet att vandra denna gången för han och hans familj var på tillfälligt besök, de bor i New York! Hade vi över huvud taget pratat med varandra om den digitala tekniken inte funnits!?

Tro nu inte att jag är digitalnörd för det är jag inte. Jag har en digitalfri dag i veckan, surfar inte på mobilen, gör en massa andra saker och lider inte av digitalabstinens. Jag bara menar att det är lustigt hur vi människor möts och hur vi uppfattar världen. Tror jag får fundera lite mer på detta….

Känner du dig lite deppig och sorgsen över att lämna 2015? Tänk på vad som står i Lille prinsen:

Om du någon gång har sett en särskilt vacker blomma, så finns den alltid där.

Det du upplevde kan ingen ta ifrån dig, det bär du med dig.

Nu ska jag laga kaffe och bre’ en macka! Ha en skön förstahelg!

Nä, nu jävlar!

Vi har alltså köldknäpp igen, det är den tredje så nu börjar jag få upp lite rutin på att få varmt inomhus för att hålla värmen. Fast egentligen behöver jag inte bry mig för enligt den lokala expertisen så händer så’nt här högst vart 10:e år. Så nu blir det minst 9 milda vintrar – ett härligt perspektiv!

I morse förstod jag att natten varit kall och nederbördsrik för det ligger snö ganska långt ner på bergssluttningarna. I förmiddags blev det plötsligen så konstigt ljus, jag tittade ut. Trodde inte mina ögon. Det snöade!! Inte sakta dalande flingor visserligen utan vita, runda korn, men inte hagel eller kornsnö.

Hela Grekland skakar tänder. Jag bryt mig inte om regeringen, Grexit eller nå’n annan petitess. Om inte meteo.gr har rätt i sin prognos så svarar jag inte för följderna.  Det ska slå om på lördag, så det så!

Solskensvandring

En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

DSC02464

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)

Jag måste UT!

I natt slog vädret om så imorse var det vindstilla. Härligt! Chans på både sol och regn, men jag beslutade igår kväll att idag blir det vandring. Inte riktigt högt upp i bergen utan jag tar min ”korsa Kreta”, drar ut på den så mycket jag kan så jag får vara ute länge. Det behövs efter flera dagars inblåsthet. Helgen ska vara lugn och fin, se’n kommer blåst och regn igen med storm på tisdag. Det verkar nästan som om naturen både ger och tar paus.

Nu tycker du kanske att jag överdriver och gnäller mycket över vädret, men du är faktiskt inte här så vad vet du. Eller så säger du att ”människan är ju skånska, hon måtte väl vara van vid blåst, det blåser alltid i Skåne”. Då ska jag be att få klargöra för dig att det blåser inte alls ”alltid” i Skåne och att vara ”van vid” inte är detsamma som ”tycker om”.

Om jag går långsamt, pausar och fikar lite längre än vanligt, lägger till nå’n extrasväng så kanske jag lyckas få massor av frisk luft. Och det blev det, närmare bestämt 6 tim.

Buss upp till nordkusten, börjar vandra och inser ganska snabbt att byarna är tysta och lugna. Folk har nog stannat till en stund över morgonkaffet för att lyssna på tystnaden. För det blir ju otroligt tyst när vindstilla avlöser blåst.

Full aktivitet ute i landskapet, det skördas oliver med väldig fart. De har givetvis också sett prognosen för nästa vecka. Möter mina allra första riktiga jägare. Alltså inte ”människa med gevär” utan med klädsel, utrustning, ja hela kitet. Går och funderar över vad de jagar nu, men kanske det vilda legat och tryckt dessa dagarna och nu rör på sig när vädret är bättre. Fast vad kan det finnas att jaga mer än kaniner?

Gårdagens sol och vind plus nattens omslag har ätit på snön. Det som låg mer än halvvägs ner på sluttningarna är borta, snögränsen har krupit upp. Temperaturen kryper över 10 grader – nu är vi på banan igen!

Bara att njuta av landskapet. Snän gör bergen mer definierade, de mörka molnen som leker med de vita molnen medan solen försöker bryta igenom färgar landskapet blått. Eller kanske blågrått. Allt ändras konstant då skuggor flyttar sig. Tänker att jag tycker nog allra mest om den här ön utanför ”säsong”. Det är nu den vilar, hämtar krafter, bara njuter inför det varma, torra halvåret. Nu är det bördigt, klorofyllfullt, lugn och ro. I mars börjar våren, då spricker hela ön!

Bara en get- och fårhjord en bit upp på bergssida, antar att herdarna också sett prognosen och ligger lågt. Den här hjorden vaktas av herde i pick-up som sitter och pillar på nå’t, ska vi gissa en mobil. Herdar ska inte hålla på med så’nt, ska inte vara digitala. De ska stå och speja ut över bergen och läsa av naturen.

På tal om pick-up så kommer det några i sakta mak. Regnandet har gjort djupa fåror i grusvägarna och även om en pick-up klarar det mesta så ska den hålla ett tag. Såg en pick-up på sta’n igår, förresten, som hade hela flaket fullt med snö! Vågar man satsa på att det var en bergsbybo som tog en sväng till sta’n?

Tankarna flyger högt och vilt nu när det finns gott om rymd jämfört med lägenheten. Bl a sitter jag uppe vid en kyrka och funderar över hur tomt det blir när man nått ett mål. Nästan förvirring. Bestulen. Förlust. Nästan lite besvikelse. Rädsla för att nu när målet är nått kommer det att försvinna. Det är väl då det gäller att hitta nya mål.
Och en stor tacksamhet fyller mig. Jag är inte här på semester eller på besök och sitter och funderar på hur det skulle vara att bo här, om det skulle fungera. Jag bor här! På riktigt. Och det är gott. Varmt. Hemma och fridfullt. Glädje.

Ikväll går jag utanför mina cirklar och ska prova pizza på taverna som jag bara besökt några gånger. Och imorgon är det vilodag, solchanser är utlovade så jag kanske passar på. Kan man lagra värme i kroppen, tro…

Foto på min flickr-sida!

En mellandag

Tänkte ta en runda på sta’n idag med några ärenden, men när jag skulle kolla vädret och nästan blåste ner från balkongen ändrade jag mina planer. Stolpade stelt in igen och lyckades leda upp min stela kropp. Så har vi det.

Kör både element och AC. Vaddå dyr el? Det är för tillfället ett högst underordnat bekymmer, blir väl som en obehaglig baksmälla i mars när räkningen kommer.

Inomhusaktiviteterna börjar ta slut, börjar närma mig de där trista sakerna som alltid står längst ner på listan. Så kom jag på att helgdagarna är ju slut, det vore kanske en bra idé att plocka ner pyntet. Sagt och gjort. Det blir bara så tomt. Väggen där alla julkorten var uppsatta är nu alldeles kal. Och har en liten konstig fläck där jag fick med både färg och puts. Måste vara dåligt murat eller hur det nu görs.

Det brukar också bli så väldigt mörkt, men det har löst sig med oplanerad utfasning. Batterierna i julgransbelysningen har varit svaga några dagar så ljuset har varit lite matt. Åska och regn slog ut ljusslingan på balkongen trettonafton då den blinkade fullkomligt hejvilt med långa, mörka intervaller. Kanske den blandade ihop alla 8 programmen. Jag var tvungen att koppla ur den, annars hade alla blivit heltokiga.

Fortsatt varning idag för hårda vindar, låga temperaturer och mer snö. Det är kul det där med referenser. Jag har tidigare skrivit om hur olika vi klär oss, kretensarna och jag. Olika uppfattning om värme – kyla. Det blev tydligt igen igår att det är skillnad i våra referenser när en video cirkulerade på nätet. Där fick vi se kilometerlånga köer borta i området kring Psiloritis, folk skulle titta på snön. Titta på snö? Men hallå!?

Som sagt, olika referenser. Men fryser gör vi allihop i dessa dagar.

Utsikt idag från min balkong (överst mot Diktibergen, underst Thriptibergen).

DSC02406DSC02411

 

 

 

Sjutton…nä, Tretton så kallt!

Jag vill så gärna förstå och få rätsida på saker och ting, men tror jag ger upp när det gäller ortodox trettonhelg. Känner mig förvirrad, skulle nog behöva tränga lite längre ner i ämnet för att få klarhet, men det känns inte så angeläget just nu. Den ortodoxa kyrkan använder tre olika kalendrar så det gäller att hålla tungan rätt i mun och veta var man befinner sig. Vissa delar av ortodoxa kyrkan har jul imorgon, men så är det inte inom den grekisk-ortodoxa. Tror jag.

Flera namn på trettonhelgen cirkulerar som Epifani, Theofania, ton Foton, ta Fota och så här långt kom jag: för längesen firades trettondagen i ortodoxa kyrkan till minne av Jesu uppenbarelse och det var senare man också började fira Jesu dop. Vilket ord som hör hemma var vet jag inte mer än att Epifani och Theofani tydligen betyder uppenbarelse och ta Fota och ton Foton betyder ljus.

Hur som helst, det firas bl a med att vatten ska välsignas. I Ierapetra samlas människor i fiskehamnen för att se processionen från kyrkan, sällskapet som åker med en båt till mitten av hamnen och se’n börjar prästerna sina ritualer vilket bl a innebär att några gånger doppa ett kors i vattnet. Några modiga ynglingar hoppar i och simmar bort till korset och den som kommer först får ett ”extra välsignat år” var det nå’n som sa.
Vi har nog glömt bort att julhögtiden egentligen är 13 dagar lång och att epifani också finns i den protestantiska kyrkan. Mycket som ändrat sig, t ex hör stjärngossarna egentligen hemma på trettonhelgen. Man kan lära sig mycket när man surfar på nätet!

Det blev inget firande i hamnen för mig och mitt sällskap. Såg senare en videofilm på nätet och det var inte många människor nere i fiskehamnen. Det pågår nämligen nå’nting annat som styr vår tillvaro för tillfället och som ger annat att tänka på: vädret.

I söndags utfärdades varningar i nästan hela Grekland för hårda vindar, låga temperaturer, snö och regn. Busväder helt enkelt. Och visst har det varit två busiga dagar! Ierapetra-området är ett av Greklands varmaste med flest soltimmar och temperaturen går sällan under 10 gr. Det har den gjort nu. Och rätt som det regnar kommer det en skur. Fast i bergen har det istället blivit snö! Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om det här, har samlat ihop lite foto istället.

Vid lunchtid idag kom solen, jag kastade mig ut för att få frisk luft och se mig omkring (varit inblåst och inregnad i 2 dagar), kameran i fickan, började på min ”morgonrunda”. Det blev en kort runda för det började givetvis regna. Igen. Jag hann i alla fall se hur långt ner snön går på bergssluttningarna, att mina vandringsstråk är snövita och att det är fullt med vatten på gatorna. Vi behöver vatten, men det är inte bra för olivodlarna. De stackarna är nu inte bara oroade över skadeinsekter och regn utan också att det ska bli frost! Frysta oliver är inget bra.

Och nu driver det ner ännu en regnomgång från bergen!

Bergsbyn Anatoli ligger cirka 1,5 mil nordväst om Ierapetra. (foto: http://www.neakriti.gr)

wwwneakritigr1

Så här är vi inte vana att se barnen leka på Kreta! (foto: http://www.neakriti.gr)

neakritigr2

Så här såg det ut på Kretas nordkust i orter vid havet! (Agios Nikolaos överst, Hersonissos underst)
(foto: Nikos Liapis och Nederlandse winkel Kreta, båda facebook)

nikoa liapis

nederlandse winkel kreta

Nytt år, ny trakt

Började få problem med internet igår kväll, fortsatt idag att hoppa av och på och nu har vi skyfall och åska så att rutorna skakar. Hoppas jag får ut det här inlägget innan tangentbordet blir strömförande!

I lördags tänkte jag att nytt år inbjuder till nya äventyr så varför inte en alldeles ny vandring!? Har funderat på det ett tag, men inte kommit till skott: vandra mellan Amiras och kusten. Sagt och gjort, jag körde västerut tidigt på morgonen i ett landskap som först glödde rött i den uppgående solens sken som efter en stund skiftade så landskapet blev guldglänsande. Det är vackert på vår planet!

Startade i byn Vachos, en ny bekantskap. Byar kan vara sömniga, tysta, charmiga, vilsamma osv. Vachos kändes spöklik. Det stod bilar parkerade på huvudgatan och det fanns den vanliga blandningen av fallfärdiga hus och vanliga hus. Men det kändes ändå spöklikt. Tog mig nerför en vindlande gränd för att hitta min väg och där öppnade sig den mest fantastiska vy. Här visade sig det landskap som jag skulle få njuta av under några timmar. Brant, grönt, silvrigt, blått hav och dito himmel, skrevor, raviner, toppar, ja kort sagt vackert och dramatiskt.

Alltid lite nervöst att ge sig ut i nya marker så kartan låg bra i handen. Den behandskade handen. Shortsen inte ens nerpackade, nu är det vinter. Vände mig om och såg flera snötäckta toppar ovanför Amiras. Jag var uppe på Viannou-platån den 16 dec ifjol (”Inte så varmt men skönt ändå”), då var där kallt och nu antagligen snö. Bergen får en extra dimension med snön, deras färger blir många: gröna, blå, bruna, vita, grå, röda.
Och jag räknar byar för här ligger dom tätt. Får ihop 9 st!

Alldeles fascinerad av att det överallt i detta landskap växer olivträd! Det måste bo ett speciellt folk här, jag har nog aldrig sett varenda cm utnyttjad oavsett hur brant det är. Och brant är det, vi pratar inte mesiga sluttningar. Tänk, så mycket hårt arbete! Plantor ska sättas, vattenledningar dras, oliverna skördas vilket är tungt fysiskt arbete (tänk bara på att bära en säck med oliver upp- eller nerför en brant!) och dessemellan är det lite ansning och putsning och beskärning. Jag tror att jag ska äta oliver med andakt i fortsättningen, kommer att se de här branta lundarna för min inre syn.

Så slog det mig att jag vandrar ju i området för Viannou-massakern då cirka 20 byar brändes eller sprängdes under andra världskriget, 461 människor dog, det tog tid innan livet i byarna kom tillbaka. Man sträckte väl ut en hjälpande hand till varandra med husrum och mat tills det gick att flytta tillbaka. För det är ju så att tillsammans är vi starka. Och mänskliga.
Kanske det som är förklaringen till att varje plätt är odlad, här bor kanske ett väldigt segt folk som inte backar för lite utmaningar och svett!

Kom ner till kusten, några tavernor som är stängda, ett hus där man kan hyra rum men det är också stängt. En gammal kvinna satt och sov på en av balkongerna bredvid en tvättställning. Varmare eftersom här var nästan vindstilla. Hittade vägen tillbaka uppåt, det visade sig att den bjöd rejält motstånd nästan ända upp. Gick och tittade ut över raviner och flodfåror, kanske det går att knyta ihop några andra småvägar. För hit ska jag igen, garanterat!

När jag vilade och njöt av utsikten slog det mig att det är perfekt att vandra på små vägar. Ingen klättring, inte mycket kartläsning och gps-letande eller ständigt koll på var man sätter ner fötterna. För relativt liten ansträngning får jag på första parkett njuta av detta sköna och häftiga landskap. Som att sitta tryggt och skönt i en biostol.

Ganska mycket trafik eftersom alla skyndar på med olivplockningen. Det har nämligen varit för varmt så en liten insekt börjar bli ett bekymmer, den tar sig in i oliverna och äter upp dom. Tji olja! Dessutom vet alla att regn och blåst är på väg. Regnet gör att det inte går att jobba i lundarna och blåsten river ner oliverna. Plötsligen stannar en bil bredvid mig och jag erbjuds skjuts. Känns alltid så knasigt att säga nej till en snäll människa, men jag vill ju vandra. Funderar över hur många snälla människor det finns och vilken tur att de finns. Kanske snällheten går att sprida för den behövs lite varstans i vår värld, både i det lilla och det stora.

Tillbaka vid bilen nöjd, kroppstrött och utvilad i skallen. Stannade till vid minnesmärket över massakern och gick in i kapellet för att tända ljus. Där inne hänger 461 oljelampor. Respekt och åminnelse.

En högtidlig och andäktig dag på många plan. Det är det som är så fascinerande och givande med vandringar. Förväntan, rastlöshet, slitenhet, seghet och ibland tomhet byts ut mot skön trötthet, vila, friskhet, energi, nöjdhet, avslappning, mental semester. Och själen får sitt av allt vackert och alla tankar. Naturens krafter är stora, inte minst den läkande!

Foto finns på min flickr-sida!

 Där nere slipper jag gå, kan njuta i alla fall!

DSC02364

Det nya har börjat så sakteliga

Oj, det har blivit lite rörig start på nya året! Igår tänkte jag blogga om lördagens vandring men det kommer imorgon och idag skulle jag blogga om nyår. Du ser, det är lite förvirrat.

Förvirringen kan komma av nyårsafton. Vid midnatt gick jag ut på balkongen med en isig ouzo för att skåla med mig själv, önska gott nytt år och visualisera fyrverkeri. Då börjar det smälla i en av gränderna och plötsligen syntes ett fyrverkeri på himlen lite längre upp i sta’n! Jag blev så förvånad. Och glad! Nyår 2010 var det mörkt och tyst i sta’n, jag fick veta att fyrverkerier har vi vid påsk. Utvecklingen går framåt!

Nyårsdag drog jag ut kontakten, jag gillar mjukstart. Sov länge, läste, lufsade runt i nattsärk hela da’n. Visst är det skönt med så’na dagar!? Det känns som om man stannar tiden ett tag, hämtar andan och bara finns till. Tror att det är säkskilt gott och nyttigt för stressade själar. Tittade ut och upptäckte att vi fått snö! Ja, inte nere i sta’n, men höga toppar i Dikti-bergen är snöklädda. Mysigt! Nu är det väldigt tydligt att vintern är här.

Fredag hade jag en lista med grejer att fixa, bl a fylla på förråden och hämta manual till nya elementet. Så lång i ansiktet jag blev! Alla butiker stängda, dött på sta’n. Jaha, då har vi väl helgdag idag också, tänkte jag. Men det hade vi inte utan det var stängt pga att alla butiker inventerar den 2 januari!

Igår var det vandring (men det kommer alltså i bloggen imorgon tillsammans med foto) och dags att storhandla! På kvällen riktigt smarrig pasta med skaldjur och gott vin ute på lokal. Det var jag värd!

Idag har Sofia och jag varit på typisk söndagstur. Du vet en så’n där som börjar med en liten idé och plötsligen har hela eftermiddagen gått och man är så nöjd med avslappnad och opretentiös aktivitet. Vi började med en tur till bergsby där Sofia skulle kolla ett hus och se’n tog vi ett glas vin med väldigt god meze på ett café med mycket fin utsikt. På väg hemåt kom förslag att köra till en taverna, önska gott nytt år och kanske äta nå´t litet. Det där ”litet” blev stor portion kanin med tillbehör. Och jag fick tips mot förkylning som tydligen bör intagas liggande då alkohol ingår, men da’n efter är man garanterat frisk. Låter lovande!

Varm jul avlöstes av regnig, åskig och blåsig nyår. Jag tycker att starten på nya året har varit bra trots lite rörigt med bloggandet, det känns som om det kan bli ett spännande och roligt år.

Vi har en helg kvar att fira: Theofania på tisdag. Den firas till stor del utomhus så vi håller tummarna för bra väder. Se’n återgår vi till den vanliga lunken, antar jag.

God fortsättning!