När Birro lämnade Twitter sa han nå’t i stil med att livet är för stort och underbart för att begränsas till 140 tecken. Detta inlägget är långt. Bara så du vet.
Lite nervös vandring idag. Det var på denna vandringen vid Neápoli (väster om Aghios Nikolaos) som höger fot smällde i oktober 2012. Stressfraktur som tog nästan 3 månader att läka, vill inte vara med om det igen.
Molnigt och blåsigt. Landskapet blir dramatiskt och skiftar hela tiden ansikte. Luften är frisk och lite fuktig, ska det bli regn tro?
Neápoli ligger i en speciell dal eller vad man ska kalla det. I alla fall förr i tiden gjorde alla chaufförer korstecknet när området passerades. Här finns gott om kapell, kyrkor och några kloster. Jag har faktiskt aldrig tagit reda på varför det är lite speciellt, måste ta reda på lite mer vid tillfälle.
När jag vandrat en bit ekar de mässande rösterna ut över bygden. Så vackert! Det är från de två klostren som ligger så nära varandra att de nästan tävlar om vem som ska höras mest och bäst. När jag kommer fram till lilla klostret Kremaston väntar en överraskning. Bygget är klart! Mässan hålls i nya kyrkan, den stora byggnaden är klar och det har kommit upp en ny skylt: ”To the old monastery”. Jaha, ut med det gamla och in med det nya. Undrar om det är vanligt att kloster bygger ut och bygger större? Jag trodde att klostren förde en tynande tillvaro, men det beror kanske på var och vilket.
Är rätt klädd så jag går in i kyrkan, det är ett så vackert skådespel. Mans- och kvinnoröster blandas eftersom nunnorna sjunger växelsång med prästerna, har jag aldrig hört förut. Gott om präster och en är klädd på annat sätt än de andra. Så sätter han sig i ”biskopsstolen” och många går fram och kysser hans hand. Kanske jag sett min första biskop!? Funderar över prästerna, de ser unga ut. Kanske arbete inom kyrka och religion fått ett uppsving.
Så far tankarna iväg. Vad gör grekisk-ortodoxa kyrkan för dagens pressade greker? Ser mig omkring på de gamla människor som hjälpt till och fortfarande hjälper till i kyrkan och tänker på deras kraftigt reducerade pensioner. Och vilken betydelse har religionen för individen i krisens Grekland? Jag tänker på min mormor som levde i nå’n sorts symbios med Gud och sin tro. Kan avundas henne den delen som gav henne styrka, kraft och tröst.
Måste vi inte alla ha något att tro på? En del tror på vetenskapen för att den är ”sann”, men med den hastighet som gamla sanningar kastas åt sidan pga nya rön så finns väl ingen ”sanning”. På 60-talet skulle alla till Indien och röka skallen i bitar tillsammans med nå’n guru. För ett antal år sedan dök det upp nya ”profeter” med budskap om självförverkligande och personlig utveckling (precis som om inte människan alltid utvecklats….). Nu är budskapen korta och kärnfulla och ibland väldigt förenklade för vi har ju egentligen inte tid, eller hur?
Och vi faller i farstun om och om igen. Kan det vara så enkelt att vi består av två halvor som måste vara i harmoni? Fysiskt behövs sömn, mat och skydd men även själen, anden, det mentala (kalla det vad du vill) behöver sitt för annars haltar vi. Men betyder det att vi är beredda att tro på vad som helst? Nu känner jag att jag saknar ett ”vandringssällskap”, vi kunde slå oss ner en stund och reda ut de stora frågorna.
Tittar ut över dalen och bergen och molnen som drar förbi och de blommande olivträden och alla blommorna och tänker att här finns ju det optimala andaktsrummet. Oavsett vad man tror på.
Kommer in i byn Vrisses där någon tittar på gudstjänst på TV samtidigt som högtalarna skickar ut vad som sägs i kyrkan. Och mitt i alltihop en ny röst. Det är en skåpbil som kör runt och ropar ut att de har hönor till försäljning. Färska, levande, alltså. Ja, ja, Gud eller Mammon…var och en blir salig på sin tro!
Börjar regna vid några tillfällen, men det blir bara stora, långsamma, spridda droppar. Finns det ”söndagsregn” – lite så där lagom fridfullt? Plötsligen mullrar det och åskan kommer närmare. Nu får jag problem! Vill skula under olivträd, men där ska man väl inte stå om det åskar? Hm, svårt val.
Provar en ny väg och kommer minsann dit jag ville! Det är inte givet på de små bergsvägarna. Efter 5 timmar vandrar jag in i Neápoli igen och bort till mitt vattenhål: Oasis. Väldigt bra läge och service. Nu är det dags för en soumáda, typisk för orten. Det är en mandeldryck, mycket läskande och god. Jag älskar mat och speciellt god mat så toast är inget som står på min matsedel. Svårt att hitta nå’t så smaklöst, menlöst och bortkastat. Fast det är det enda i matväg som mitt vattenhål serverar och efter vandring funkar t o m en toast!
Blev en mycket lyckad vandring – både för kropp och själ. Och fötterna höll.
Foto? Jodå, men inte säkert att jag hinner idag. Ny lägenhetsvisning på gång!
