Idag har jag korsat Kreta! Ja, inte på längden så klart utan mer tvärs över. Det går nämligen alldeles utmärkt när man bor i Ierapetra som ligger på sydkusten där Kreta är som smalast. På vindlande småvägar, genom flera byar och en hel del olivlundar når man till slut Pachia Ammos uppe vid Mirabellobukten.

När jag gick ut ur sta’n höll jag på att bli knäckt direkt! Det är fullt med valpar överallt, både vilda och tama. I gräset bredvid trottoaren sitter en liten valp som reser sig upp på vingliga ben och närmar sig mig försiktigt. Förstår ni hur svårt det är? Hur hjärtat vrids runt? Jag vet ju inte om det faktiskt är nå’n som äger den så den bara har rymt. Jag kan inte ha hund, inte här. Möjligtvis om vi kunde ingå en överenskommelse ungefär så här: om jag ger dig mat, skydd och omtanke kan du då nafsa skrikiga småkillar i hasorna utan att det blir märken? Och jaga iväg dom till nå’n annan gränd?
Svälja hårt och gå vidare. Vänder mig om och då har valpen hittat en stor hund som låter valpen följa med. Fast valpen kommer nästan inte upp för trottoarkanten på andra sidan gatan. Jag vänder mig om och GÅR!

Funderade när jag gick genom sömniga byar där några äldre sitter på bykaféet, men annars är de flesta iväg och jobbar – hur är det att vara ung här? T ex i en av byarna kom en ung tjej med mitt kaffe, hon lyste upp när hon fick prata engelska och jag svarade på grekiska. Blir lite konstigt. Men vad ser de för framtid, hur kommer livet att bli, vad har dom för drömmar. Med tv och internet har vår värld blivit mindre och vi är så upplysta, men kan det kanske bli för mäktigt, för många valmöjligheter. Går det att stanna i byn i krisens Grekland, tro.

Provar en ny rutt mellan två byar. Kommer in bland olivlundar. Jag tycker om olivträd, tycker att de påminner om den skånska pilen. Knotiga, sneda och silverfärgade löv. Tror att de är släkt på nå’t sätt. Jag brukar vilja ta reda på saker, alltid roligt att lära sig nå’t nytt, men i detta fallet bryr jag mig inte. Jag tänker fortsätta tro att de är släkt. Tanken är tilltalande. De dyker upp som trygga vakter oavsett om jag vandrar här eller där.

Hur som helst, olivlundar är inte kul vid osäkra vägval och riktning. Hur lokalisera sig när det enda man ser är olivträd oavsett åt vilket håll man vänder sig! Tacka vet jag berg, där har jag överblick. Döm om min förvåning när jag ramlar in i rätt by! Visserligen inte där jag trodde att jag skulle komma in, men det behöver ingen få veta. Och det utan gps för det nedladdade piratprogrammet och jag kommer inte överens. Fast det gjorde ingenting för gps:en fick inga signaler. Så var det med det!

I ”min” by är ”mitt” hus sålt eller i alla fall uthyrt. Får en pratstund med ett magert hundskrälle som tröst. Det är inte illa.

I Pachia Ammos upptäcker jag att jag har nästan 2 tim tills bussen kommer. Lite lång tid att bara sitta och hänga i en busskur. Autostop? Nej, folk har för bråttom mitt på da’n. Jag traskar ner till havet och favorittavernan Porto! Och blir igenkänd fast det måste vara 2 år se’n sist. Vi har pratat en del tidigare om hur mycket hon saknar svenskar. Hon hade mycket kontakt med Ving när de hade resor ner hit (och inte bara till Sunwing) och hon var inblandad på nå’t sätt när Tsatziki-filmen spelades in. Tror att filmgänget bodde hos henne eller om hon hade hand om maten. Jag får en stor, gul ljuvlig omelett och gratisunderhållning då 3 karlar ska reparera ett parasoll. De ger upp, monterar ner parasollet och tar det till firman. Då har jag ätit klart.

Inga foto laddas upp idag, det får bli imorgon. Nu planeras kvällen. Efter 5-6 timmars vandring är det bara 2 middagsval som gäller: pizza eller pasta. Det lär ha nå’t att göra med att tappa kolhydrater, inte vet jag. Och eftersom jag ännu inte har internetuppkoppling så blir det en avgörande faktor vid val av etablissemang. Ha en skön fredagskväll – det ska jag!