Tänkte få ihop att bra blogginlägg om att Sverige kan skicka signal till övriga Europa om att vi inte släpper fram mörkrets krafter, att vi har haft en formsvacka men nu är vi tillbaka igen. Nu står vi för humanism och rättvisa och allt det där andra som Sverige var känt för lite längre tillbaka i tiden. Jag tänkte få ihop det på nå’t snyggt sätt med att det imorgon är Mors dag och min födelsedag så vi skulle väl kunna få en riktigt fin, vacker och bra present: en vettig EU-röstning.

Men så råkade jag läsa detta i SvD:s nätupplaga:
Enligt SvD/Sifos nya väljarbarometer är det två partier på de politiska kanterna som kommer att fira de största triumferna.

– Valen till Europaparlamentet är ju de små partiernas arena, medan de stora har garden nere, säger statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson.

Och om den här mätningen blir valresultat får Sverigedemokraterna inte bara komma in i EU-parlamentet, utan kan skicka dit två ledamöter.

Toppnamnet Kristina Winberg skulle i så fall få sällskap av partistyrelseledamoten Peter Lundgren, lastbilschaufför från Gnosjö. Om inte personröster ändrar på den ordningen, förstås.

Gudrun Schymans Feministiskt initiativ kampanjar under parollen ”Ut med rasisterna in med feministerna”. Det är väl tveksamt om Schyman skulle anse att det uppdraget är utfört, om Fi får debutera i EU-parlamentet i sällskap med Sverigedemokraterna.

Och då blev jag så trött och uppgiven att jag inte kan få ihop nå’t över huvud taget.