Etikettarkiv: vackert

Varmt och skönt

Ännu en strålande vandringsdag! Kurs västerut, parkerade i Vatos, följde kusten till Tertsa och se’n upp i bergen mot Gdochia. Jag har vandrat här en gång, det var i april 2012. Då kom jag lite fel och fick gå en bit på stora vägen.

Efter att ha vandrat en bit upp i bergen är det bara att kasta in handduken. Det är för varmt för Fortsätt läsa

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.

 

Sofiero lyste!

Så var allhelgona över för denna gången. Jag har haft riktig helgfrid med final igår med ”Sofiero lyser”. En vindstilla, torr och varm kväll som avslutades med middag i Helsingborg. Stämningsfullt och grannt!

Det höll på att bli en katastrofstart. Min hjärna vandrar ibland sina egna underliga och krokiga vägar, t ex kan halv fyra bli 16:30. Logiskt på sitt eget lilla vis, eller hur? Inte lyckat när det är helg Fortsätt läsa

2 vandringsbitar blir 1 hela

Vandringsdag igår. Kanske tråkigt att läsa om, jag kan nog upplevas som lite tjatig med allt vackert och mäktigt och…men det är precis så det är. Gång på gång. Jag slutar aldrig att njuta av allt som naturen bjuder! Och att få låta tankarna löpa fritt!

Bergsbyringbussen avgick på utsatt tid, dvs 05:45 och termometern visade 23 gr. Under resan plockade vi upp folk i byarna västerut och solen lekte tittut bakom bergen. Nästan 2 timmar Fortsätt läsa

Lyckad premiär

Jaha, hur startas vandringssäsongen förutom att som vanligt vara medveten om den egna kroppens något dvalliknande tillstånd. Måste också ta värme och trappfallet med i beräkningen och sommarens tragiska men, ursäkta, dumma olycka finns också i bakhuvudet (i mitten av augusti dog ett franskt par av värme och uttorkning när de gav sig upp i bergen på södra Kreta för att vandra. Underskatta inte miljö och klimat – överskatta inte den egna förmågan!). Jag tar Fortsätt läsa

En riktigt lyckad dag

Funderade vidare på det där med vindstyrka och kom fram till att det vore väl tusan om en skåning skulle vara rädd för litta blåst! Upp i morse, kollade prognosen och iväg till busstationen. Gick via strandpromenaden för att få en känsla för vinden. Den fanns nästan inte. Däremot var havet i farten ordentligt, har sköljt upp en massa bråte och det tar några dagar innan det lugnar sig.

Den här besvärliga människan skulle åka buss till avtagsvägen till klostret Faneromeni. Jag får givetvis finna mig i att hoppa av på närmaste hållplats, men den go’e busschauffören fixade stopp på millimetern. Tänkte väl att vi får hjälpa den där tossiga turisten som ska gå upp till klostret.

Och det är brant och ganska tufft, men farten och stoppen blir därefter. Hörde getter uppe i snåren. Det är märkliga djur för närmar sig en människa så far de åt alla håll. Har ofta undrat hur de hittar varandra igen. Idag fick jag vara med om en magisk stund! De stod en bit upp i en slänt och granskade mig, så började de gå neråt mot mig. Jag stod stilla och höll andan. Jodå, till slut kom hela gänget, stod bara några meter bort och tittade på mig med huvudena på sned. Drog mig långsamt iväg en bit för bättre fotoläge, men det berörde dom inte. Jag kanske har en dold talang som fåraherde!

Kom upp till klostret, sätter mig på bänk för att fika och då kommer klosterkatt. Det finns inga katter som är så kelna, långsamma, graciösa och trevliga som klosterkatter. Jag är ingen kattmänniska, men de här gillar jag. Och inne i klostret stod en väldigt vänlig (och tyst!) hund. Traskade omkring lite, lyssnade på tystnaden och funderade på hur det skulle vara att bo där alltid. Vilken lisa för själen!

Dags att vandra vidare, upp för den sista branten. Se’n var det som förtrollat. Jag har bara vandrat här två gånger, men det är makalöst vackert. Var man än tittar så händer det något i landskapet. Och olika sorters berg ramar in. Bergssidorna är fulla med ginst, örter och olika gröna växter. Viker av en stund från vägen och vandrar rakt ut i grönskan och då fylls luften av massor med dofter!

Passerar ett krön och nu öppnar sig en helt annan vy. Till höger slätten fram till Ierapetra och sedan havet. Rakt fram byar på slätten inramade av olivlundar och i fonden Thriptibergen. Ja, snälle vänner, finns inga ord, bara att ta in och njuta.

Upptäcker att jag nog kan knyta ihop en del av denna vandringen med en ny sträcka, måste kollas och testas. Kan vara ett alternativ på min vandringsvecka.

Så vandrar jag ner i allt det vackra på snirklig bergsväg. Kommer in i Episkopi och det är ett tag tills bussen går. Den unga, rara människan på kafenion känner igen mig se’n förrförra veckan och lyser upp. Annars möts jag av tysta ansikten vända mot mig. Det kommer fram att jag kommer från Faneromeni, gammal farbror undrar om jag cyklat. Jag berättar att jag vandrat. Nu blir det liv i lådan, alla pratar i mun på varandra! Alltid kul att kunna bidra, sätta lite fart på folk. Jag har ingen aning om vad dom sa, antagligen att jag var knäpp men jag inbillar mig att dom tyckte att det var en sjuhelsikes insats. Det känns bättre.
Hur som helst, jag frågar lite försiktigt om jag kan få nå’t att äta, en omelett eller en sallad. Den unga, rara människan säger att det ska nog gå att ordna en omelett. Får mitt kaffe först, kan jag vänta lite? Givetvis. Så kommer hon in med en omelett med potatis, paprika och korvbitar. Men lilla, go’a hon, det väntade jag mig inte, det är ju ingen taverna jag sitter på. Den är precis så god som en omelett är i en by på Kreta. Sagolikt! Det får hon veta. Hon kanske tyckte att det var roligt med något som bröt kaffekokandet.

En katt kommer och hälsar på vid bordet. De är ofta nervösa och rädda, men denna kliver upp i knä’t och vill bli kliad! Vad är det här för en konstig dag? Guldbyxor har jag hört talas om, har jag fått tag i lyckoshorts? Alla vill mig väl – djur, natur, väder och människor. Får man ha det så bra, tänker jag, och sitter och blir tårögd. Och lycklig.

Foto finns här.

 

Vackert och främmande

Idag körde jag en av de vackraste vägar jag vet på Kreta: från Pachia Ammos till Sitia. Måste stanna och njuta av panoramavyn över vackra Mirabelloviken. Några turistbussar kör förbi, i en av dom försöker några passagerare fånga vyn med kamera genom bussfönstret. Synd att de inte stannade en liten stund. Vackra vyer, underbart landskap, massor med grönska och träd. Nu i maj vackrare än någonsin då den är inramad av prunkande ginst och blommande Fortsätt läsa

Frihet

7542831984_d8e6850773_o

Vad är egentligen frihet?
När man själv sitter vid rodret och styr sitt liv – är det ens möjligt? Kanske andra skulle kalla det kontrollbehov.
Bara behöva tänka på sig själv utan band eller förpliktelser till andra? Kanske andra skulle kalla det ensamhet.
Ha obegränsade resurser som gör det möjligt att köpa och skaffa sig vad man vill när som helst? Kanske andra skulle kalla det artificiell tröst som bara dövar längtan.
Är den svävande fågeln helt fri?

Kanske är frihet bara en känsla och under den stunden då den infinner sig känns det som om allt står stilla i en ström av ljud och rörelse. Omgivningen flyter ihop och är tydlig på samma gång. Och själv lyfter man och svävar samtidigt som man är tryggt förankrad i myllan där man står.

Ibland dyker känslan upp under en vandring, men den kommer alltid i bergen på Kreta.

6948987727_861715bc2a_o

Ord kan vara så vackra

Vita Sackville-West (1892-1962, England) sitter på ett tåg nere på kontinenten och skriver ett brev. Är det inte bara så fantastiskt vackert?

I composed a beautiful letter to you in the sleepless nightmare hours of the night, and it has all gone: I just miss you, in a quite simple desperate human way. You, with all your un-dumb letters, would never write so elementary a phrase as that; perhaps you wouldn’t even feel it. And yet I believe you’ll be sensible of a little gap. But you’d clothe it in so exquisite a phrase that it would lose a little of its reality. Whereas with me it is quite stark: I miss you even more than I could have believed; and I was prepared to miss you a good deal. So this letter is just really a squeal of pain. It is incredible how essential to me you have become. I suppose you are accustomed to people saying these things. Damn you, spoilt creature; I shan’t make you love me any the more by giving myself away like this –But oh my dear, I can’t be clever and stand-offish with you: I love you too much for that. Too truly. You have no idea how stand-offish I can be with people I don’t love. I have brought it to a fine art. But you have broken down my defences. And I don’t really resent it.

However I won’t bore you with any more.