Kategoriarkiv: Inlägg 2014

Ilska och oversharing

Igår kväll när jag tände ljusslingan på balkongen så la en rad lampor av, liksom en delslinga. Det såg lite fattigt och halvdant ut. Jag kände besvikelse gå över i irritation och blev nästan arg, men hejdade mig. Det lyser inte fler lampor för att jag blir arg, det går bara åt en massa energi. Min. Och varför förstöra en väldigt fin dag. Så jag la ner, parkerade mig i soffan och funderade en stund på ilska. Och lite annat.

Ilska
Ofta på nätet i s k sociala media, dvs facebook i mitt fall, dyker det ofta upp mycket ilska. Jag menar inte näthat, det är på sätt och vis ett eget fenomen som verkar stört och sjukt. Nej, jag menar kommentarer på olika inlägg. Kan vi inte längre diskutera utan att ta till personligt nedsättande pikar, STORA bokstäver, arga utfall? Min egen teori har varit att vi känner oss så skyddade framför skärmen i vår ensamhet att vi öser ur oss vad som helst. Utan att tänka på att det läses av massor, massor med människor. Att det liksom är för lätt, enkelt, snabbt och smidigt att trycka ner några tangenter utan att tänka först. Vi behöver inte se den andre i ögonen samtidigt som vi öser ur oss. Bekvämt.
Eller att det är ett uttryck för att inte bli sedd, baksidan av ett samhälle där så många är ensamma. Tragiskt för oss alla i så fall.

Så läste jag nå’nstans att all denna ilska inte är nå’t nytt, den har alltid funnits. Nätet är bara ännu en kanal för att släppa ut den. Om man tar en stund och hoppar runt lite och läser kommentarer så måste slutledningen bli att så ilsket engagerade människor måste må bättre än de nå’nsin gjort nu när all ilska är ute. Eller?

Måste allt kommenteras? Är det så att bara för det finns en scen där vi i lugn och ro kan torgföra alla våra åsikter så måste alla våra åsikter torgföras? Hur orkar vi – både att ständigt hugga och att ta del av?

Nå’nstans tycker jag att ”diskussion” förlorar sin betydelse för visst är det ett samtal där vi kan dela med oss av och utbyta åsikter. Under vänliga, respektfulla former. Om du berättar för mig hur du tänker och resonerar och vice versa så kan vi lära av varandra. Det är inte illa, det! Vill vi börja övertyga får vi väl agitera. Och vill vi såra den andre får vi väl börja slåss. Eller?

Oversharing
Ett nytt begrepp dök upp en dag i veckan: oversharing. Det handlade dels om att så många delar allt med alla och det kan man ju fundera över när det finns möjlighet att skapa listor, dela på en persons tidslinje eller skriva ett personligt meddelande. Vi har nog alla ibland undrat över inlägg i nyhetsflödet som vi inte är ett dugg intresserade av, men som tar plats från annat och tar tid att bläddra förbi.
Det handlade också om hur mycket man ska dela med andra om sig själv. Gränsen mellan personlig och privat kan vara hårfin, men ack så viktig. Det handlar ju inte främst om vad jag vill dela med andra utan om andra vill att jag ska dela det med dom, om de över huvud taget vill veta.

Till slut
Tänk om det i facebook gick att inte bara styra sina egna inlägg utan också att dela upp flödet i olika flöden som ”från vänner”, ”intressegrupper”, ”nyheter” osv. Det skulle i alla fall jag gilla istället för den slumpartade uppdelning som finns idag mellan nyhetsflöde och sidflöde. Eller är det jag som missat nå’n inställning?

Förresten kan jag berätta att när jag funderat klart och det var dags att krypa i säng igår kväll så lyste alla lamporna i ljusslingan. Konstigt, va’?

Inte så varmt men skönt ändå

Om du nu var riktigt uppmärksam så märkte du att jag med rubriken liksom knyter ihop detta inlägget med gårdagens. Jag är själv förvånad och imponerad, som jag kan få till det!

Vandringsdag igen, nu iväg lite längre västerut till Amiras för att vandra upp till platån. Det är andra gången jag vandrar här, över 2 år se’n sist så jag minns inte hela vandringen utan har minnesbilder. Jag vet dock att det är brant, platån ligger 1 350 möh. Det är längre från bilen till avtagsvägen mot platån än jag minns, men där svänger jag in i pinjeskog. Det är kyligt samtidigt som solen värmer. Svårt med klädseln, men den långärmade tröjan åker av, den behövs nog längre upp. Shortsen får stanna i ryggsäcken.

Snart har jag passerat molnen som ligger närmast kusten. Det är en speciell känsla att stå och titta ner på dom. Stannar ofta, både för att pusta och njuta. Glasögonen immar igen av värmen från ansiktet i krocken med den kyliga luften. Går och lyssnar på getter och får. Har hört talas om ”lamningssäsong”, men getterna har minsann killingar året runt. Ser flera små, små varelser med skakiga ben. Getterna är spattiga annars, men ännu mer nu. De är lika lustiga som fåren – om en börjar springa springer alla. Nå’n sorts masshysteri!
Killingar skljs från sina mödrar och snart är det som en sång när de tunna, ynkliga bräkningarna besvaras av mörkare, fylligare. Ser en tvåfärgad get, dvs en färg på frampartiet och en på bakpartiet. Tänker som vanligt hur kan det bli så? Klonade??

Så runt den sista kurvan och som en riktig surpris ligger den där: platån Omalos Viannou.

DSC02192

Jag tycker det är lika trist varje gång jag hör nå’n säga att Kreta är stränder längs kusterna, se’n är det bara berg. Hyr en bil, ta bussen, åk inåt och uppåt! Där det finns berg finns det grönskande dalar, bergsbyar, platåer plattare än Skåne, odlingar, skrevor, raviner, grottor, rovfåglar, träd, buskar, örter…… För att inte tala om hur olika bergsmassiven på Kreta är, men det kan vi ta en annan gång.

Vandrar ner på platån och fram till kapell för fika. Kallt, kallt! På med vantarna och den långärmade tröjan. Molnen vräker in genom bergspassen. Men så bryter solen igenom precis när jag sätter mig till ro! Går in i kapellet som är dubbelt, den nyare delen är tillägnad Heliga Efimia. Okänd för mig, men nu vet jag att hon var en stark individ som kämpade för sin djupa och stora tro, passar bra här på platån där motståndsmän fått sätta livet till 1943, finns minnesplaketter. Intressant område över huvud taget, se gärna The Viannou massacres då 19 byar brändes 1943.

När jag börjar tillbakafärden går solen i moln igen, verkar nästan som om nå’n vill mig väl. Inte så kul att gå samma väg, ska längre fram på nya året testa ett annat alternativ och se’n kombinera de två. På väg ner fina vyer och moln, berg och hav bjuder på ett ständigt skiftande skådespel. Tankarna flyger runt till allt och inget.
Funderar på mina vandringar som är så olika och vackra i det sköna landskapet med så bra klimat som ger lång vandringssäsong. Så går tankarna till Eurorando 2016 då en massa vandrare kommer till Skåne och Skåneleden. När ska kretensarna vakna? Och när ska vandrare vidga sina horisonter?

En väldigt tyst och skön vandring (finns inga olivlundar). Tvära kast från gårdagens shorts till dagens vantar.

Imorgon ska det bli regn så då väntar sovmorgon, småfix och soffboksvila. Och kan jag inte gå ur sängen efter 3 vandringsdagar så blir det kanske väldigt lång sovmorgon. Ha en skön kväll!

Foto finns på min flickr-sida.

Varmt och skönt

Ännu en strålande vandringsdag! Kurs västerut, parkerade i Vatos, följde kusten till Tertsa och se’n upp i bergen mot Gdochia. Jag har vandrat här en gång, det var i april 2012. Då kom jag lite fel och fick gå en bit på stora vägen.

Efter att ha vandrat en bit upp i bergen är det bara att kasta in handduken. Det är för varmt för vandringsbyxor så på med shortsen. Liv och rörelse ute i olivlundarna. Jag undrar hur de ser på landskapet, är det bara ”arbete” eller ser de skönheten ibland. Skulle kunna fundera likadant kring en bonde i Skåne.

Landskapet är så dramatiskt och skiftande. Bergen är inte höga, men det är brant ner mot kusten vilket är ganska typiskt för sydsidan. När jag ser mig omkring så ser det ut som om någon gått och rivit och dragit i naturen, nå’n som varit ilsk. Det är toppar och klippformationer och små raviner överallt. Spetsigt, nästan ogästvänligt. Men här och där bulliga mönster på en slänt eller en topp som ser mjuka ut. Borta i fjärran blågrå höga berg som vaktar Ierapetra och på andra hållet höga toppar som göms i molnen. Det är tjusigt, det är andäktigt.

Det är inte lätt att rigga kamera i naturen, få skärpa och självutlösare rätt. Hur som helst, så här kan man ha det den 15 december:

DSC02129

Och det gjorde inte alls ont!

I Kato Gdochia letar jag mig ner bland de gamla husen och kommer fram till ett ovanligt stort kapell. När jag går in känns det som en mindre kyrka. Märkliga proportioner.

Så följer jag vägen ner mot Vatos och havet. Jag vet inte hur man definierar en ravin, detta är mer som att bergen möts väldigt nära. Det är djupt ner, men inga stup. Och Libyska havet glittrar välkomnande.

Denna vandringen ska njutas på våren då det är fullt av blommor och insekter då det är så skyddat. Gick och funderade på att jag kanske är dum som bloggar om mina vandringar. Det kanske gör att folk ger sig ut på egna vandringar och då har jag skjutit mig själv i foten, jag vill ju att alla ska vilja vandra med mig. Så kom jag på att det kan vara smart också, som en del av marknadsföringen av min hemsida!

Nu är alla juleljus tända, det ska fixas middag och se’n blir det njuta av nät-tv. Jag hittade en skatt i förrgår. TV4 har lagt ut de första Beck-filmerna (6 st) och jag kastade mig över den första, den där Gunvald gör glidande entré. Högtidsstunder väntar!

Foto finns på min flickr-sida.

 

Solig adventssöndag

Jag har kanske missuppfattat det här med #blogg24 för nå’n tackade för sig, tyckte att det var svårt att producera ett inlägg per dag om julen. Många bloggar om jul, men här blir det spridda skurar – rätt eller fel, jag vet inte.

Blåst i morse så frukost på stammiscaféet. Se’n hem och hoppade i vandringskläderna, iväg åt nordost till Kavousi. Dags för den där vandringen som jag spanade in förra gången. Den är inte så lång, men efter en tids inneliv pga ostadigt väder så är det nog lagom i förhållande till undertecknads formkurva. Som en kombination av söndagslångtur och kort vandring.

Lättvandrat ner till havet, full aktivitet i olivlundarna. Kommer att passera flera kapell, vill egentligen inte fotografera kapell och stränder, tycker det är lite tradigt, men är de olika så kan det vara lite kul. Oftare och oftare är kyrkor och kapell låsta, det är trist. Många är väldigt vackra inuti, rena konstverken. Funderar på om jag ska byta till shorts denna vackra söndag, men velar. Solen värmer, vindbrisen kyler. Fin liten badvik med otroligt vacker färg på havet. Kanske ska köra hit i sommar?

När jag vänder mot Kavousi igen och lämnar havet kommer jag upp till ett gammalt kapell med gamla målningar. Och en vacker jordgul färg på utsidan – en av de färger som är Kreta för mig. Därifrån gör jag avsteg från min regel ”aldrig följa getstig”. Tänker som så att jag är nära civilisationen, det är folk ute i markerna, jag har inga problem med att vända om det inte fungerar. Väldigt glad att jag inte bytte till shorts när jag plöjer mig fram bland buskar och örter.

Jag hamnar inte vid en lodrät klippvägg, men väl ett staket. Getter kan säkert följa staketet på båda hållen, jag kan inte. Det där med söndagslångtur kan vi stryka, inget promenadstråk det här inte. Går tillbaka en bit, hittar ny stig uppåt och efter ganska branta passager får jag min belöning: fantastiska vyer på alla håll!

Har hamnat vid ett övergivet hus, men det är nog inte så övergivet. Det finns burar, krokar i taket, en kortlek ligger på golvet, väldigt smutsigt, olivolja på flaskor….hm? Kan det vara ett ställe för fårslakt och lamning? Eller ett tillhåll för jägare? Kanske tjuvjakt? Har ju hört att det är lite laglöst uppe i bergen och i ödebygd…

Fortsätter och kommer till låst grind, men lyckas slingra mig ut mellan staket och stolpe. Ser mig omkring, men jag är ensam. Det är nå’t att tänka på oavsett var man är: allemansrätt är unikt för Sverige! Jag är faktiskt inne på någons mark. Ibland inbillar jag mig att det ska hoppa fram en tjock amerikansk sheriff i cowboyhatt med så’n där löjlig läderrem istället för slips och ryta: you are trespassing! Fråga mig inte varför han inte är grekisk polis, det vore ju lite mer logiskt.
Blir jag anhållen hoppas jag att jag får sitta i fängelset i Neápoli för där är så vackert (utanför, alltså). Jag tror att vatten och bröd skulle kunna uträtta underverk med midjemåttet, i övrigt verkar det dock trist med så ensidig kost.

Hur som helst, en dag som idag då solen lyser och små moln dansar runt på himlen blir bergen så vackra. Det är som en film, som om solen retas. Vill du se de här klippblocken? Eller kanske denna ravinen? Den här toppen är väl fin! osv. Jag skulle nog kunna sitta och titta hela da’n, det är som om landskapet får liv.

Kavousi har för mig varit dels en genomfartsby, dels en plats för den hemska ravinvandringen. Nu när jag närmar mig från detta hållet upptäcker jag hur otroligt vackert byn ligger. Det platta landområdet omgärdat av berg som slutar i havet norr om byn som bakom sig har några av de högsta topparna i Thriptibergen som smeks av molnen och där är fullt med skrevor, raviner och veck. Och grönska överallt. Jag tror att byn flirtar lite med mig. Ok, den åker upp på favoritlistan, ingen diskussion, jag ger mig.

De gula blommorna som snart ska bilda mattor i olivlundarna har börjat komma. De är riktiga soldyrkare, man kan riktigt höra hur det knakar när de hela tiden vänder sig mot solen. Och öppnar sig om de tycker att solljuset är tillräckligt. Blir fler vandringar här så länge jag har bil som jag återvänder till efter cirka 4 tim.

Nu blir det hopp in i duschen, se’n ska jag ut och titta på ljusdekorationerna på sta’n och äta nå’t gott. Ha en skön adventskväll!

Foto finns på min flickr-sida!

Jul för varenda unge

Regn och rusk och blåst, tänkte vandra men det får bli nytt försök imorgon. Försökte njuta av Lucia, men svtplay fungerar dåligt. Det blir liksom inte rätt stämning när det är hackigt. Kanske pågår live-sändningar av nå’t slag som gör att det är stor belastning. Får bli ett nytt försök lite senare.

Visst det är tjusigt och vackert när en kör går Lucia, men som alltid går mina tankar bakåt. Det är nå’t speciellt med luciatåg med barn. Glitter, frusna ben, rinnande stearin, fnittrande väntan och se’n högtidligt allvar.

Jag kom så långt i luciaprogrammet att Anders Ekborg sjöng ”I believe”, fin och tänkvärd text. Jul är en utpräglad familjehögtid där barnen har en central plats. Men många barn har ingen plats alls. Så mitt i julefriden är det dags att stanna upp, reflektera en stund och blogga för UNICEF:

Den här julen är det inte tanken som räknas. Det är julklapparna.

Det pågår fler katastrofer än på mycket, mycket länge och det är barnen som drabbas värst. I gåvoshopen hittar du livräddande produkter som skickas till de barn som behöver det mest. Du får fina gåvobevis att ge bort i julklapp. Köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se!

bloggbild

Bli bloggare för varenda unge här!

(text och bild från UNICEF:s hemsida)

På sätt och vis berusad

Resten av den här da’n kan gå åt häcklefjäll, jag bryr mig inte. Jag ska skriva detta inlägget innan jag fullkomligt ger efter för att ge mig hän åt en stor, stor glädje. Den är inte helt olikt berusning och lika angenäm.

Några skickade jag i paket och några bar jag i resväskan. Det var runt mitten av november. Sedan var det dags att börja fråga runt efter rundstav, 4-5 personer konsulterades och någon skulle fixa. Och det stod stilla.

Efter några misslyckade butiksbesök blev rundstavarna inköpta och sedan kapade i ett snickeri. Dags för nästa steg, dvs montering. Lokaliserade hjälp, en ond tand kom emellan. Och det stod stilla.

Men idag på cirka 30 minuter! Mina tavlor och mina bonader är uppsatta. Och det blev SÅ bra! Nu är lägenheten väldigt tydligt MIN med en härlig mix av grekiskt och svenskt.

Jag tror att jag ska ta med mig en bok och gå ut i solen. Det är bättre att spricka utomhus än inomhus.

Videohälsning

Vädret fortsatt kallt, grått, regntunga moln. Tyvärr inget vandringsväder utan ”inneväder” och passande nog infann sig ett städanfall! Man blir väldigt trött i skallen av att städa dokument på datorn, men å så bra det blev. Städanfallet fortsatte in i e-posten. Lika bra att passa på medan ångan är uppe. Och det pågår fortfarande så nu lyssnas det på musik i iTunes – sorteras in eller slängas. Ni måste förstå att det finns varken tid eller ork till blogginlägg, men nå’t ska jag väl bjuda på. Varför inte en bildhälsning från Ierapetra? Finns en del på youtube, tyvärr ofta dålig kvalité eller bara stränder, solstolar…. Här ett collage med vackra foto (och hans hotell och lägenheter är väldigt mysiga och fina – kan rekommenderas): Welcome to Ierapetra!

Ta en paus i julförberedelserna, luta dig tillbaka och njut!

Julklappstips

Ingen jul är fullständig och lyckad utan en bok bland julklapparna. Det blir liksom inte samma sak annars i soffan på eftermiddagarna på juldagen och annandagen. Julgodis och gamla tv-filmer räcker inte, man måste ha en bok att njuta av och slumra över. Här kommer några boktips!

Vi börjar med Jo Nesbö, ”Sonen”. Blodigt och lite rått, men också väldigt fascinerande karaktärer. Inte alls svårt att tycka att hans skäl är helt rätt eftersom hans handlande följer en logik, t o m ett moraliskt rättesnöre. Som vanligt sitter jag som ett frågetecken över slutet, nästan lite irriterad över att det föder fler frågor och samtidigt går det en rysning längs med ryggraden. För det stämmer inte riktigt….

”Den stumma flickan” av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt är deras senaste om Sebastian Bergman och arbetslaget på Riksmord. Välskrivet och spännande, inte minst med tanke på att de hela tiden verkar ligga lite efter gärningsmannen. Har du läst de tidigare och retat dig på Sebastian Bergman så är han annorlunda i denna boken, ja allihop utvecklas vilket också är positivt, det finns så många stereotyper i deckarvärlden. Också en bok med ett speciellt slut. Min tanke är att måtte författarna skriva uppföljaren snabbt och fort för jag vill veta!

Ett sista deckartips: Reginald Hills böcker med duon Pascoe och Dalziel.

För den som börjat läsa Jan Guillous romansvit om de tre norska bröderna är ”Att inte vilja se” välkommen. Den kom tidigare i höst, men har nu äntligen hittat till e-lib. Jag har inte läst hela än, men ser fram emot den mycket. För hur ska familjerna klara av andra världskriget och hur går det med Harald?

Ett gott skratt som avslutning med ”Britt-Marie var här” av Fredrik Backman. Liten varning: det är precis som böckerna om mormor och Ove att läs inte i offentliga lokaler pga risk för att bryta ut i både skratt och tårar. Det är en utmärkt handbok i vilket stöd man kan skaffa sig från en arbetsförmedlare och det är en lovsång till fotboll.
Allra först kändes Britt-Marie väldigt skruvad, men ge henne några sidor. Backman lyckas igen med att lyfta fram lite mindre attraktiva drag genom att överdriva dom (och visst känner man igen sig…), men det är gjort med glimten i ögat. Jag tycker också att det är så tydligt att det finns människokärlek i botten. Slutet lämnas öppet, du kan själv bestämma.

Om du vill ha ett gott skratt lite då och då så titta in på Backmans blogg, här inlägget om balkongljusslingor i juletid: det var inte sa här det gick till

Och lämna gärna dina bok- och julklappstips i en kommentar!

Ljus, ljus, ljus överallt

Tassade upp i morse strax före sju. Fortfarande ösregn och blåst. Ingen morgonrunda. En liten promenad tillbaka till sängen, frukost och bok. Vid nio lyste solen, blå himmel med vita moln och bara svag vind. Vintern med sitt skiftande väder är sannerligen här!

Upptäckte att ljusslingan på balkongen inte lyste när jag skulle slå ifrån den. Jaha, jag visste det! Bara för att förlängningssladden inte är en för utomhusbruk och jag har fått plasta och tejpa efter bästa förmåga. Regnet som öste ner igår och slog in på balkongen. Det har slagit ut el:en i hela lägenheten, upptäcker jag. In till elskåpet, allt såg normalt ut. Pillar ändå på en ”reset”-knapp och slår jordfelsbrytaren ner och upp. Ingen el.

Nästa tanke är att det kanske är hela vårt hus som är utslaget. Och se’n kommer en tanke som tydligt påvisar att jag har en bit kvar innan jag nått fram till att bli till en annan (och förhoppningsvis bättre) människa, dvs en som inte tar ansvar för allting: så jäkla pinsamt att mitt balkongarrangemang slagit ut el:en för alla i huset!
Se’n lite sund eftertanke. Oväder med massa åska igår, stark vind. Elavbrott händer då och då, inte så ofta som man kanske tror, men oftare än i Sverige. Givetvis är det ett allmänt avbrott som inte har ett dugg med min balkong att göra.
Jag gissar att man istället för att kalla mig för orimligt ansvarstagande skulle kunna säga att jag har hög grad av självcentrering. Men det tror jag inte alls på.

Fick en postavi igår, det ligger ett paket och väntar. När jag skickat ner saker till mig själv har jag skickat till ett hotell. Några brev och vykort har inte kommit fram till min egen adress så jag har varit lite osäker på brevbäraren. Men det fungerar tydligen! Kan det vara från syster som nämnde nå’t om ett paket i ett mail eller är det från Nordpolen (han bor väl där?), tro? Vad kul att det kommit fram, då kanske det kommer fler paket!

Iväg till posten, avlångt paket….hm?…avsändaren var varken syster eller nordpolsman. Hemåt och av med omslagspappret. Vänner till mig har skickat en bordsjulgran med ljusslinga och prydnader! Så glad jag blev! En så’n finurlig och rolig julhälsning!! Av bara farten fick den lite extra prydnader som blev över när jag gjorde dörrkransen. Så nu har jag en plastgran med äkta kottar – visst är den fin!?

DSC02030

Det dyker upp mer och mer julskyltning och dekorationer längs gatorna. Mysigt! Det blir liksom mer och mer jul. Ikväll var det dags för tändning av julgranen på stora torget. Inte en riktig gran, får väl kallas stiliserad. Musik, sång, tal och fyrverkeri. Nu är julen här!

Och snart är det avspark i Pireus mellan Olympiakos och Malmö FF!

DSC02044

Advent är här

Jag trodde länge att advent betydde väntan, men det betyder ankomst. Fast de hänger ju ihop på sätt och vis, eller hur? Adventsstjärnorna kom upp igår (de enda i sta’n…), tändes på kvällen för att välkomna advent. I Sverige brukar jag sedan låta dom vara tända dygnet runt tills det är dags att ta ner dom efter Trettonhelgen. Det är gott med ljus i mörka Norden. Här kommer de att vara släckta dagtid för de kan inte tävla med solen.

Detta är min andra jul på Kreta, den första var 2010. Då hade jag inte adventsstjärnor med mig utan fick ta vad som fanns. Det blev en svart stor stjärna full av små utstansade stjärnor. Vackert sken, men svart adventsstjärna!?

Nu sänker sig adventsfriden, detta är en tid på året då möjlighet till lugn och ro kommer till oss serverad på silverfat. Ta emot! Njut!

Ha en skön advent!

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla är så glada att fira få advent.

När andra ljuset brinner vi julklapparna syr
och vi bakar kakor och har ett fasligt styr.

När tredje ljuset brinner är snart Lucia här
hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär.

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
och alla barnen räknar, dan före dan före dopparedan.

Sen julafton kommer som vi har väntat på
och alla blir så glada att klappar ge och få.

Vår bästa julklapp kommer från Herren Gud, vår far.
Det Jesus är som hjälper oss i alla våra dar.