Fredag för en vecka sedan lämnade jag mina nycklar till mäklaren. Känns overkligt. Eller i alla fall väldigt länge se’n.

Lite märklig efterdyning från gårdagens vandring, vet inte om jag ska kalla det skada eller erfarenhet eller bara dumhet: jag har bränt halsen. På utsidan, alltså. Den avtecknar sig mörkrött och mindre vackert mellan en blek kropp och ett något mindre blekt ansikte. Svider och stramar lite i nacken. Jag gissar att ett passande uttryck skulle kunna vara ”there is a first time for everything!”.

Så märkvärdig hon är, tänker du nu, som redan glömt svenskan. Nästan som skrönan om Anita Ekberg. Men så är det inte alls. Min trötta hjärna kan knappt prestera något vettigt på något språk över huvud taget. Gissar att det tagit mer energi och kraft än jag varit klar över att komma fram till detta beslutet, ta reda på information, förbereda och sedan genomföra. Målet har varit så tydligt och funnits så länge att det nu nästan känns….tomt. Har fått upp så’n fart så jag rusar på i samma takt som jag gjort de senaste veckorna och undrar varför det inte händer nå’t varje dag. Siga, siga! Calma, calma! Lugn, bara lugn! Börjar fatta, börjar snurra långsammare. Försöker landa i tiden och följa den och inte tvärtom. En sak i taget, jag har inte bråttom, har ju redan färdats en lång väg.

Idag har jag tittat på tre lägenheter! Två st tillsammans med en mäklare och jag blev full i skratt, men fick behärska mig eftersom jag inte hade kunnat förklara. Plötsligen kändes det som om jag deltog i ett avsnitt av TV-programmet ”En plats i solen”. Det blev både komiskt och surrealistiskt på samma gång. Okända människor som går runt och tittar på nya hem utomlands och ska börja nya liv – och nu är det JAG som går runt och tittar!

Nya lärdomar: mäklaren betalas av båda parter, vatten ingår inte i hyran och jag börjar förstå att jag måste skaffa ett ”tax number”. Det verkar ha samma funktion som svenska personnummer, dvs ”Sesam, öppna dig!”

Körde en runda i eftermiddag upp i bergen väster om Ierapetra. Svårt att se mig mätt på landskapet klätt i vårskrud. Följa molnen som färdas, nästan lekfullt, mellan bergen och låta tankarna göra detsamma. Det är gott.

Funderar över lägenheterna över helgen, nya tag på måndag! Imorgon ska hyrbilen få ta mig till Aghios Nicholaos. De har nästan lika goda crépes som i Genève. Bara en så’n sak!