Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.

 

Usch så trist för Sverige

Det ska tusan blogga i dessa dagar, gissar att informationsflöde och ”proffstyckare” i Sverige når nya toppar i och med meddelandet om nyval. Vad jag tycker? Det kanske jag berättar lite längre fram, måste fundera ett tag till.

Vill du ha nå’t annat att fundera på en stund? Kanske inte gör nå’t om det är både roligt och tänkvärt? Här får du en länk till David Batras ”Det här var ju tråkigt” på youtube. Tycker du att det är för långt så finns en förkortad version på kanal 5 play.

Håll till godo och skratta av hjärtans lust!

Tur i gråväder

Väldigt konstigt väder idag. Molnigt och riktigt gråväder. När jag kom ut till bilen så luktade det död fisk i sta’n och sjöfåglar cirklade spejande ovanför strandlinjen. Havet var ganska upprört så kanske vind och strömmar forslat fisk, bläckfisk å annat gott in mot land. I övrigt var det var så fuktigt och varmt att det kändes som att gå i en våt yllekofta trots att det blåste.

Sofia kom och vi gav oss iväg till Agios Nikolaos. Vi har bara cirka 4 mil dit och det är gott med lite ombyte då och då. Nu när det inte är turistsäsong kan man strosa omkring i lugn och ro. Det blev en del inhandlat som jag kunde kryssa på min lapp, gott att vara två. Fyra ögon ser mer än två, två hjärnor är kreativare än en – i alla fall tillsammans.

Så hem och räkna ihop inköpen. Oj, oj, oj. Men det är ju bara jul en gång om året. Har några småsaker kvar, tror att all dekorering ska kunna vara klar på lördag. Tar det lugnt, det ska ju vara roligt också.

Det underliga med det här molniga, gråa, fuktiga vädret är att det ändå blir riktigt dagsljus och det är så skönt. En del här nere säger att denna tiden är tråkig, men då är vi där igen med referenser (precis som med värme – kyla som jag skrivit om tidigare). För mig är det en vilsam men mycket ljus tid för jag kan ju jämföra med dagar som blir veckor utan att det blir riktigt dagsljus.

Nu har jag skrivit julkort och klistrat kuvert så jag måste gå och försöka blöta upp läpparna. Det är lättare att äta då. Skulle det inte lyckas kan jag kanske i alla fall få upp ett litet sopphål.

Har det hänt nå’t?

Nä. Det har inte hänt nå’t. En del dagar liksom bara passerar, eller hur? Idag var en så’n dag och nu när klockan närmar sig 16 (lokal tid) undrar jag vad det blev av denna dagen. Alltså inte var den blev av utan vad jag gjort med den.

Började med morgonrundan som jag skolkat ifrån i en vecka, det blåste så mycket….. Jätteskönt och trots att jag gått den så många gånger fanns nya saker att upptäcka. Det är nog bra att låta saker vila ibland.

Så har jag haft en session med min mentor, meddelade bl a att jag tagit till mig hennes kloka råd och nu har adventsojullångledigt. Passar bra med tanke på att jag älskar advent och jul och vill njuta riktigt, är lite splittrad och trött. Blir full fart i januari! Nytt år, nya tag, ny hemsida, ny verksamhet!!

Jag har varit och handlat mat, letat juldekorationer, postat brev, gjort en budget, hängt tvätt, skrivit brev till mor, försökt montera ljusslinga på balkongen….ja, det blir en del. Inget revolutionerande, men det är nog tur det. För hur skulle man orka om varje dag gick i racerfart där den ena nya händelsen avlöste den andra?

Idag har dessutom vädret varit på min sida: mulet, lite nedtonat. Väder att vila i, att röra sig långsamt i.

Kanske du undrar hur jag som lever i mitt paradis på en medelhavsö kan vara trött, men det ska jag förklara i ett annat inlägg om att flytta och leva utomlands. Vilken dag det kommer? Ja, inte vet jag, har börjat sluta planera så mycket så det blir en dag när jag får lust.

Imorgon blir det utflykt med vännen Sofia!

Decemberutmaning

Oj, nu har jag nog hoppat i galen tunna. Eller vad det heter. Jag deltog i #Blogg100 i våras som gick ut på att skriva 1 blogginlägg per dag i 100 dagar. Det passade bra eftersom det då var försäljning, flytt, uppbrott, etablering plus en massa annat för mig. Jag klarade alla 100 dagarna!
Nu är jag anmäld (tack för det, bloggare juliann66) till #Blogg24 som är samma grundtanke som #Blogg100, börjar idag och pågår t o m julafton. Jag hänger på!
Blev du sugen? Anmäl dig här! Vill du läsa deltagares bloggar så hittar du dom i facebookgruppen #Blogg24 Inläggen.

Jag saknar adventstid i Sverige. Alltså, jag saknar inte mörkret och gråvädret i sig, men det här med alla ljus i fönster, utegranar, ljusslingor på sta’n osv. Det är definitivt inte samma sak när solen öser ner och det är ljust från cirka 7 på morgonen till sisådär halv sex på kvällen. Det blir liksom inte rätt stämning.

Igår var det lugnt och skönt fram till sen eftermiddag då jag skulle plocka in tvätt. När jag tömde tvättmaskinen i lördags hade ”någon” varit inne i min lägenhet och lagt nå’t papper i tvättmaskinen. Visst är det fräckt?! Vaddå fickor? I en tvätt med t-shirts, sockor och trosor finns inga fickor. Gjorde ren maskinen så gott det gick och hivade in en maskin tvätt till.

Så var det alltså dags att ta bort allt smått flock samtidigt som jag vek ihop tvätten. Gissa hur lätt det var att upptäcka på vit tvätt…..och hur jag såg ut till slut….och hela balkongen…. När jag var på väg att störta ner i hopplöshetens djupa brunn med kraftigt axelererande irritation (jodå, två så olika sinnestillstånd kan infinna sig samtidigt) kom jag att tänka på våra båtflyktingar. De är inkvarterade nå’nstans i sta’n i 1 eller 2 idrottshallar. De skulle antagligen gärna byta sin nuvarande situation mot lite flock på underkläderna. Så får man perspektiv på sina problem!

Jag fick så klart inte av allt utan kommer att fälla flock en vecka eller så i hemmet. Det hade hjälpt om flocket varit rött, då kunde jag intala mig att det hörde till juldekorationerna. Och varit förhindrad att städa till efter Trettonhelgen!

Advent är här

Jag trodde länge att advent betydde väntan, men det betyder ankomst. Fast de hänger ju ihop på sätt och vis, eller hur? Adventsstjärnorna kom upp igår (de enda i sta’n…), tändes på kvällen för att välkomna advent. I Sverige brukar jag sedan låta dom vara tända dygnet runt tills det är dags att ta ner dom efter Trettonhelgen. Det är gott med ljus i mörka Norden. Här kommer de att vara släckta dagtid för de kan inte tävla med solen. Fortsätt läsa

Halvdagar blir heldag

Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…) Fortsätt läsa

Ilandstigna medmänniskor

Samma visa idag som igår, planerat blogginlägg läggs på is pga annan händelse. Ett fartyg kom i sjönöd utanför Kretas kust i tisdags, det blåste hårt. Det var lastat med 700 personer och kom närmast från Turkiet. Så kom det uppgifter från alla håll: det fanns ingen kapten ombord, det var risk för ebola osv. Personerna kommer inte från västra Afrika så det där med ebola förstår Fortsätt läsa

Det är ok

Idag tänkte jag blogga om att tänka sig för innan man flyttar till sitt semesterparadis, men så kom det annat emellan. Det mesta i livet kan vi idag få veta genom tester som far runt på nätet. De flesta är harmlösa, ungefär som de som förr fanns i veckotidningar. Trots att de ibland känns lite löjliga så är det ett lite smålustigt, oförargligt tidsfördriv.

Idag dök det upp ett lite allvarligare, i alla fall tycker jag det. På min facebook låg ett inlägg Fortsätt läsa

En så’n jävla dag

Jag brukar inte svära på bloggen, men allt har en gräns. Och här går min. Hur mycket mothugg kan en dag innehålla? Här några exempel!

Jag inser att jag blev lite bortskämd under veckorna i Sverige där ärenden går på nolltid. Kom liksom ur det här att inte veta var varor finns, språkproblemen mm som gör att allt tar längre Fortsätt läsa