Tåget från Neapel anlände enligt tidtabell, solen mötte mig i Rom och en lite märklig taxichaufför. Han började förfasa sig över Trump och Netanyahu och det kunde ha blivit ett intressant samtal om han dels varit lite bättre på engelska, dels inte glidit in på Jesus och börjat vifta med en bok, kanske en bönbok. Nåja, jag njöt istället av bilfärden genom centrala Rom. Så underbart att vara där igen!

För transport, boende och mat – se https://iamittilivet.com/2026/03/31/neapel-och-rom-praktikaliteter-del16/

Här är lite från de första tre dagarna i den eviga staden!

Villa Medici
Villa Medici hyser sedan 1803 Franska Akademin i Rom. Bland uppdragen finns kultur vilket visar sig i utställningar och evenemang. Jag hittade en fotoutställning som visade foton och videor av och med Agnès Varda. Jag visste inte så mycket om henne, ville att hennes alster skulle få tala till mig. Hon föddes i Belgien, bodde sitt vuxna liv i Paris, anses som ”gudmodern”/momor till den franska ”nya vågen” på 1960-talet då hon var den enda kvinnliga filmregissören. Hon var också fotograf och bildkonstnär. Agnès Varda utsågs 2008 till hedersdoktor vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.
Utställningen motsvarade inte presentationen på hemsidan. Den var betydligt mindre. Jag tror att den ger fransmän betydligt mer eftersom Varda var så betydande inom fransk film. Jag tog dock med mig hennes foton på människor som hon även på arrangerade porträtt lyckades få att se naturliga ut. Mycket att lära och inspireras av när det gäller vinklar och ljus.
Villa Medici kan besökas på guidade visningar – det blir nästa gång!
Officiell hemsida: https://villamedici.it/en/

Passerade Augustus mausoleum på väg hem från Villa Medici, stängt sedan 2022. Kan vara bra att veta för den som planerar ett besök.
https://www.sovraintendenzaroma.it/i_luoghi/roma_antica/monumenti/mausoleo_di_augusto

Passetto di Borga och Castel Sant’Angelo
Passetto di Borga är en mur med en inre gång och en övre, öppen och den går mellan Vatikanen och borgen Sant’Angelo. Men när byggdes den? Det finns de som menar att barbaren Totila år 547 byggde ett skydd för ett militärläger och att påve Leo V på 800-talet byggde en 5 m hög mur med den gamla konstruktionen som bas för att skydda borgen och omkringliggande byggnader. Och det finns de som menar att Passetto byggdes runt 1277 när påve Niccolò III flyttade påveresidenset till Vatikanen. I de gömda respektive öppna gångarna kunde soldater bevaka och avfyra diverse vapen samt fångar kunde i hemlighet föras till fängelset i borgen. Hur det än förhåller sig med historien så har Passetto fått rykte om sig som ”hemlig” flyktväg för påvar. Det stämmer i två kända fall: 1494 sökte påve Alexander VI Borgia skydd i borgen undan fransk invasion av Rom och 1527 var det påve Clement VII Medici tur att behöva skydd. Då plundrades Rom av kung Karl V från Habsburg (plus en mängd andra kungadömen han regerade över).
Passetto di Borga öppnades för allmänheten jubelåret 2000, stängdes igen för restaurering mm. I december 2024 återinvigdes och öppnades gången som inte är öppen året runt. Biljett krävs. Man kan antingen gå själv eller med guide. Går man själv får man dock inte snurra runt på egen hand utan en personal följer med och håller ihop en grupp.
Det här var en häftig upplevelse! Passagen är 800 m lång, huvuddelen gick vi i den hemliga, dolda gången. Jag hade inga problem med att se soldaterna som bevakade på alla håll via gluggar. Eller när de hade paus i det lilla rummet med öppen spis som byggts till ungefär på mitten. Jag tyckte mig se Alexander VI skynda fram i gången i sina vita påvekläder (läste efteråt att påvarna skyddades av en mörk kappa för att inte synas så tydligt). Att jag såg just honom och att han i min fantasi liknade Jeremy Irons beror på att jag sett TV-serien The Borgias! Alexander VI lär också ha använt gången för herdestunder i borgen vilket inte verkar omöjligt. Han var en liderlig typ, men på plussidan ligger att han var den förste (och kanske ende?) påven som erkände sina barn. Han hade fyra med sin första älskarinna. Den andra älskarinnan var givetvis en Farnese – de dyker upp överallt!
Hur som helst – passagen är verkligen värd att besöka. Och man kommer in i Castel Sant’Angelo.
Officiell hemsida: http://castelsantangelo.beniculturali.it/index.php?it/108/25-passetto-di-borgo

Frida fotograferade under promenaden i Passetto di Borga, både i hemliga och övre gången. Från övre gången en fin vy mot Sankt Peterskyrkan.

Castel Sant’Angelo
Hadrianus skulle ha ett mausoleum, det påbörjades år 123 och färdigställdes efter hans död. Där begravdes under några år medlemmar av två dynastier. År 590 gick en procession med påve Gregorius I till Peterskyrkan för att be till Gud om beskydd mot pesten som härjade i Rom. Gregorius såg ärkeängeln Mikael på krönet av mausoleet. Mikael stack sitt svärd i skidan vilket sågs som ett tecken på att pesten var över. Och vips fick mausoleet namnet Sant’Angelo. Mausoleet har sedan byggts till, använts som försvarsverk, fängelse och det finns en bostad i borgen. Det är en alltför omfattande historia över lång tid för att få plats här. Se Wikipedias sammanfattning.
Jag har sett och passerat borgen vid mina tidigare besök i Rom, men den har alltid stått på väntelista. Fått träda tillbaka för annat. Nu var det äntligen dags!
Borgen är stor och klumpig som borgar ofta är. Trappor och dörrar lite överallt så vi följde skyltarna. Utifrån är det på vissa platser enkelt att se tillbyggnaderna, det är tydliga lager. Vi såg också spår av vallgrav. Inomhus ser man skillnader i trappors utformning och att nedre delen är sluten medan övriga delar är mer öppna. Det tyder på att för att kunna försvara sig måste man ha utsikt och öppet för att avfyra vapen. Mitt i allt det klumpiga och tunga kommer man plötsligt in i salar och rum med fresker och dekorationer. Det känns malplacerat, men samtidigt förstår man att om man ska tillbringa tid i borgen så kräver det anständiga rum. I alla fall anständiga med påvemått mätt.
Borgen har sju nivåer, vi besökte inte alla utan tog det lugnt och njöt av det vi upplevde. Vi besökte också två utställningar inne på borgen. Högst upp, Ängelns terass på nivå sju, ska man absolut besöka! Vyerna ut över sta’n är makalösa och vackra. Bara stå och ”ta in”. Räkna kupoler. Se hur många byggnader man känner till. Frida upptäckte att hästspannet på borgens granne Palazzo di Giustizia och hästspannen på Vittorio Emmanuele II är vända mot varandra – planerat? symbolik?
Tips: köp biljett till både Passetto och Sant’Angelo! Smidigt och för mig gjorde ankomsten via passagen att borgen fick fler dimensioner än ”bara” ett försvarsverk.
Officiell hemsida: http://castelsantangelo.beniculturali.it/

Borgen som den tornar upp sig när man kommer via passagen (foto: Frida) och Passetto di Borga sedd från Ängelns terass. Vyerna ut över Rom – se min flickr!

Chiesa di Sant’Ignacio di Loyola
I en omvälvande till med reformation och motreformation bildade den baskiske adelsmannen Ignatius de Loyola Jesu sällskap (Societas Iesu) bestående av de som följt honom från Paris till Rom. De sågs först som kättare, men år 1540 godkände påve  Paulus III (Alessandro di Farnese) den manliga orden som vi känner som Jesuitorden. Deras inriktningar är mission, utbildning och pedagogik. Ignatius helgonförklarades 12 mars 1622 av påve Gregorius XV.
Jag hade läst om kyrkan på nätet och sett foton. Det framhölls att den har illusoriska målningar. Jag blev nyfiken. Kunde det stämma att platt tak kunde se välvt ut? Att en dom verkade finnas fast inte? Jodå, det kunde det! Både Frida och jag tappade hakorna och försökte lista ut var skarven mellan verklighet och illusion gick. Tillbringade en bra stund med att försöka från olika vinklar, sittande respektive stående, ta hjälp av spegeln i kyrkans mitt. Vi lyckades inte. När vi lämnade kyrkan hade vi samma tanke: vad kan man egentligen lita på? kan vi lita på nå’nting som vi ser? Vi blev så tagna och la så mycket tid på att lösa gåtan att vi inte besökte sidokapellen! En omtumlande men berikande upplevelse.
Jag hade också läst att kyrkan är ganska okänd så där är inte många besökare som hittar den. Det visade sig inte stämma riktigt. Lång kö till spegeln med övervägande yngre människor och Frida berättade att kyrkan tydligen har blivit populär på TikTok. Undrar hur många som såg sig omkring i lugn och ro när de fått sitt TikTok-bevis på närvaro.
Tips: förtvivla icke vid kö till spegeln! Man lägger i 1 euro och får en kort stund, se’n släcks spegelljuset. Kön tar alltså inte så lång tid.
Officiell hemsida: https://chiesasantignazio.it/
– Fem fakta om Ignatius av Loyola: https://www.nationalshrine.org/blog/5-things-to-know-about-st-ignatius-of-loyola/
– Mer om Jesuitorden och dess dramatiska 1700-tal: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesuitorden
– Bara för att förvirra så är Sant’Ignacio de Loyola inte Jesuitordens huvudkyrka utan det är Chiesa del Gesù: https://www.chiesadelgesu.org/

En dom som inte är en ”verklig” dom:

Angels Unaware
På hemvägen svängde vi inom Petersplatsen och upptäckte bronsstatyn ”Angels Unaware” av den kanadensiske konstnären Timothy Schmalz. Han har samlat 140 migranter och flyktingar från olika historiska perioder och kulturer på en båt. Inspirationen kom från Hebreerbrevet: ”Var inte glömska att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det”. Det mindre originalet ska finnas inne i Peterskyrkan. Båda är välsignade och invigda (2017 respektive 2019) av påve Fransiskus.
Officiell hemsida: https://www.sculpturebytps.com/portfolio_page/angels-unawares/

Det är givetvis ofrånkomligt att tankarna går till dagens båtflyktingar. Folkvandringar är inget nytt fenomen. Människor har alltid antingen varit tvungna att ge sig iväg eller behövt söka efter ett bättre liv. Ofta sammanfaller de två.

Ha en skön påsk! Var rädd om dig och andra!

Foton på min flickr-sida: Album Rome and Naples 2026