Etikettarkiv: orino

Högt upp i det blå

Ingen vandring förra veckan så igår var det en sugen vandrare som gav sig iväg på delvis känd sträcka, delvis ny. Tog taxi till Orino och det sved lite i börsen, men visade sig vara väl värt varenda öre! Började med frukost vid en märklig konstruktion i utkanten av byn. En kyrka och ett kapell nästan vägg i vägg! Jag fick i alla fall en fantastisk vy med berg, Orino-ravinen, hav, himmel och grönska.

På min väg upp till ”sommarbyn” Thripti mötte jag vatten, såg flera vattenfall, lyssnade på porl och skval. Det har slagit om i vädret så regnet som föll som snö här uppe i förra veckan töade för fullt. Funderade över bergen som jag tycker så mycket om. Kreta har flera bergsmassiv och de har alla sina kännetecken. Jag tror att jag tycker om dessa av samma skäl som jag tyckte bättre om Jura-bergen än alperna när jag bodde i Genéve: de är inte så kala och överväldigande. Gröna sluttningar med ibland kala, vackra toppar. Mjuka former. De känns gamla och trygga.

Kom upp till Thripti som var ganska tyst och stilla. Kanske har folket inte flyttat upp än med tanke på vädret. Lite märklig by för den är så utspridd så det är nästan mer ”byggd” än by.
Hörde någon motorsåg, tre personer höll på med plantering vid tavernan, såg ett par bilar. Vid ett hus satt en tant med sin tjocka gula katt. Och när jag vilade en stund på ”torget” kom en svartklädd tant gående med små, små steg och två mopsar. Jag vill bli en tant när jag blir stor. Som har en liten veranda med fin utsikt och en väninnetant att skratta och sladdra tillsammans med.

Det är vackert där uppe. Thripti-platån kallas det, men jag tycker inte att det liknar en platå. Jag fick i alla fall vandra i en del av tallskogen som finns kvar (stor brand 1987), den sortens skog som en gång i tiden täckte hela Kreta.

En annan fundering var över E4-skyltarna. Under 2013 måste någon ha vaknat och gett sig ut i terrängen för nu är leden bra skyltad. Tidigare kunde man snubbla på nå’n skylt här och där, det gick inte att lita på så jag har satt ihop egna vandringar. Och nu upptäcker jag på mina vandringar att några delsträckor följer E4. Eller om E4 följer mig…

Så skulle jag för en gångs skull följa E4, närmare bestämt från Thripti ner till Vasiliki. Och kan man tänka sig! På denna sträckan hade markeringsnisse tagit lunch eller fikarast. Skyltar och markeringar – vad är det? Blev lite snurrande i geografin, svårt att orientera mig. Fick underbara vyer som belöning, kom nära Ha-ravinens ”baksida” och fick vandra en del i skog. Del av sträckan gick på stig och jag kommer inte att rekommendera den till andra. Mycket lösa småstenar och foten gled några gånger. Det blir lite tradigt, tycker jag, om man måste gå med näsan i marken hela tiden för att inte snava eller snubbla. Jag vill gå och se mig omkring, njuta. Jag kommer att vandra där igen, men då blir det på egna vägar.

Kom mycket längre ner i ravinen än jag trott och det kändes i benen. Det är brant i och vid raviner! Getterna hoppade och betade lugnt och avslappnat på motsatta sidan. Det är inte rättvist.

Många småvägar längs hela sträckan så här ska göras små utflykter och fina alternativ framöver.

Kom ner till slut till Monastiraki (fin by med svårslagen utsikt!) och vidare ut till stora vägen. Missat bussen så klart. Det är ett uppehåll på eftermiddagen så jag skulle få vänta över 2 tim. Jag går till grannbyn och ringer taxi därifrån, tänkte jag. Började gå med tummen i vädret varje gång jag hörde en bil. Hade inte kommit långt förrän en hyrbil stannade vilket är ovanligt. Ett vänligt franskt par som var på semester och de skulle ända till Ierapetra. Perfekt!

Det blev en riktig heldag! Gick hemifrån vid 7-tiden och var tillbaka vid halv 4. Efter dusch och lite utsträck i soffan blev det smarrig pizza och vin – himmel vilken bra krydda det är att vandra!

Foto på min sida på flickr.com!

En så’n jävla dag

Jag brukar inte svära på bloggen, men allt har en gräns. Och här går min. Hur mycket mothugg kan en dag innehålla? Här några exempel!

Jag inser att jag blev lite bortskämd under veckorna i Sverige där ärenden går på nolltid. Kom liksom ur det här att inte veta var varor finns, språkproblemen mm som gör att allt tar längre tid. Och kräver mer energi och tålamod. Så här känns det idag: måste här finnas så många utlänningar?

Dagen började med att morgonrundan ställdes in. Det blåste (och gör fortfarande) så det ven i huset, känns nästan som att vara i Skåne. Eftersom mer än halva rundan är utanför sta’n kändes det inte så skönt eller säkert.

Så in i bilen och hämta de måttbeställda mattorna. Ska bli SÅ roligt att lägga på dom. Och varmare! Se’n iväg på mitt ändlösa och hopplösa sökande efter rundstav som jag behöver för att hänga upp två vävnader. Hur svårt kan det vara? Har frågat några om tips så nu har jag varit på super markets, Kina-marknad, blomsterhandel (där personalen rymt för det var alldeles tomt). Till slut gav jag mig västerut där det är typ industriområde. Där låg en större trävaruaffär, men de hänvisade mig till en annan. Där beklagade dom att de inte hade rundstav, men de hade ett annat förslag, en sorts list. Tveksamt om det fungerar, men det var i alla fall en lösning.
När den var delad i de mått jag önskade var den ena sönder i en ände. Jag försökte förklara det för madame, men hon förstod absolut ingenting trots att jag visade och pekade övertydligt. Så bekvämt att kunna framkalla en liten frånvaroattack med synfel så där utan vidare när det passar. Då gav jag bara upp, betalade 2 euro och körde till grekiskan. De kan bli bra blomsterpinnar till våren. Men jag har fortfarande inga rundstavar!!

Grekiskan nästa, det är ute i en by som heter Koutsouras, nära Makrigialos. Vi stod vid stadshuset och tittade på branden i Orinoravinen som började igår. Det rök rejält och från och till slog det upp eldsflammor, elden flyttade på sig både upp och ner utmed slänten. Tänk er brand i en ravin och hård blåst – det släckningsarbetet blir inte enkelt. Rundstav och mattor och frysa och…ja, allt mitt lilla elände fick plötsligen lite andra proportioner.

DSC01970

Så kom jag hem, tvättade av golven och öppnade paketet med mattorna. En av dom var för kort! Jag blir så j….la trött!! La ut den som var rätt och då måste jag bl a flytta köksbordet. Du har inte sett mitt köksbord, det är massivt kan jag berätta. Och ”korridoren” där mattan ska ligga har inte en rak vägg. Puh, pust och stånk. Blev bra till slut.
Så den felaktiga. Såg väldigt konstigt ut för det var ju inte så det skulle se ut. Ilska och irritation….ska jag behöva åka tillbaka med den imorgon….och hon kan ingen engelska och jag kan ingen grekiska…hur ska jag få henne att förstå? Fram med lappen som jag sparat där måtten stod – yes, här är mitt bevis!
Men så var det den där lilla känslan i magen…det är väl inte jag…som mätt fel, alltså…. Kontrollmätning: jodå, det var jag. Ok, då slipper jag asa tillbaka den imorgon och gå en match med butiksägaren. Men hur löser jag detta? Då tackar man alla inredningsprogram på tv, fixar, testar, konstaterar att de sneda väggarna i sovrummet hjälper till att trolla lite och till slut blir det riktigt bra.

Så mattorna är på plats, men när det gäller tavlor och vävnader på väggarna så har jag efter nästan en veckas letande inte kommit ett enda steg framåt. Dags att dela ut uppgiften till ”någon”. Se’n ska jag ha tag i nå’n som kommer och sätter upp allt. Tro inte att jag tänkt köpa borr, hammare mm och se’n försöka få tag i rätt sorts skruvar och spik för att fixa det själv! Nä, nä, det finns dom som kan så’nt, jag måste inte ”själv”.

Skulle fixa fotojulklappar ikväll, men tror att det är bäst att jag ligger jäkligt stilla i soffan och sedan flyttar mig försiktigt in i sängen lite senare. Då går det förhoppningsvis att sära på mina hopknipna käkar så jag kan få en skvätt sömn.

Imorgon ska jag hämta kemtvätt, köpa glödlampor till adventsstjärnorna, leta upp en krans till dörren och ljusslinga till balkongen (det är istället för gran som jag gett upp om att köpa). Kvalificerad gissning: kavajerna har krympt till en 10-årings storlek, inga glödlampor är tillräckligt små till svenska adventsstjärnor, kransen går i sönder under hemtransporten och ljusslingan visar sig vara för lång och försedd med ljud i form av Jingle bells som upprepas i evinnerlighet. O, vad jag ser fram emot morgondagen!

(Och skriv ingen kommentar om hur roligt och stärkande och givande och kreativt och tillfredsställande det är att klara av saker själv, tack!)